Imorse vaknade jag med ett ryck. Med ens klev jag upp, tog på mig några kläder och drack ett glas vatten. Jag kände att jag hade bråttom, något drog i mig. Jag måste ut. Jag snörade skorna, gick in i hissen och klev slutligen ut genom porten. Jag visste inte vart jag skulle men kroppen förde mig framåt för den förstod. Steg för steg gick jag och andades in den krispiga morgonluften. Solen var på väg upp och jag hörde fågelsången. Det var grönt, det var vackert och Stockholm hade inte vaknat än.
Efter en stund inser jag vad jag faktiskt håller på med. I panik börjar jag leta efter den alltför välkända känslan av inre kaos, den av ett ständigt pågående demonstrationståg i mitt inre. Jag fortsätter gå, men kroppen känns inte längre igen. För varje steg jag tar blir den lättare. Jag går, snabbare och snabbare tills jag nästan flyger fram. Jag springer allt vad jag kan utan minsta tecken på inbördeskrig innanför mitt skin.
”Vem är jag, vems kropp är det här?” Jag stannar upp, flåsandes men inte slut. Någonstans hör jag en röst. ”Det är din kropp, den är din nu.” Jag fortsätter att gå, springa, känna varje del i det som nu är mitt. Jag springer tills svetten rinner, jag hoppar, skuttar, lyfter och bär. Kroppen bär. Det här kan inte vara min kropp, tänker jag för mig själv. Det måste vara någon annans. ”Vems kropp är det?” frågar jag igen. Jag hör rösten svara ”det är frihetens”.