Jag ville inte vara någon annan. Jag ville bara vara jag. Någonting som vissa inte förstod utan bara lät sig luras utav mitt blanka falska leende och min plastiga dolda yta. Att mamma var alkoholist och narkoman var min hemlighet. Min mörkaste och hemligaste hemlighet. Jag viste redan innan jag fick reda på det att någonting var fel med våran familj. När mamma ligger på soffan och skriker att gardinerna brinner, eller att det dansar porslinsdockor på bordet. Då är det inte bra. Mamma skrek att gardinerna brann. Jag och lillebrorsan sprang och kollade. Gardinerna var som vanligt…
Detta var någonting som senare skulle bli en vardag för mig. Vi vaknade oftast försenat och blev tvungna att fixa nått att äta. Hm, ravioli.. till frukost? IGEN?

Mamma snälla. Vi är inga hundar.

Vi var ofta ”sjuka” bara för att vi inte ville lämna mamma ensam. Hon klarade sig inte utan oss. Vi var hennes små hjälpredor. Hon låg mest i soffan och kollade på Tv som ingen betalade för såklart. Tänk att vårat problem hade ett namn!? Mamma är alkoholist och narkoman. Jag smakade på ordet. Det lät inge bra.

Salta tårar rullade nerför kinden. Mamma låg och skrek att det svävade döda fåglar utanför fönstret. Jag och brorsan kröp ihop under köksbordet där vi satt och åt ravioli. Snart skulle en utav hennes gråtattacker komma. Hon grät tills hon somnade för att hon var så utmattad. Vi viste inte vad vi skulle göra när mamma blev hysterisk. Jag menar. Mammor ska väl inte gråta? Det är bara småbarn som gråter.

Familjen pappa?

Pappa varför lämnade du mamma? Hon behövde ju dig? Varför blev du tillsammans med en annan? Hon är äcklig och dum och jag hatar henne! Pappa kolla mig i ögonen och säg att du älskar henne om du gör det! Han klarar inte av att se mig i ögonen. PAPPA JAG ÄLSKAR DIG! Det blev ju inte bättre när hon slog mig. Såg du inte min sorg i ögonen då pappa? När jag berättade det för dig? Jag klarar inte av att vara någon annan än jag. Jessica! Jo, det är sant. Jag vill vara någon annan. Men jag vet inte hur man gör för att dölja smärtan. Det är klart att jag har mina rakblad. Men pappa, jag vill inte göra illa mig själv längre. Jag vill kunna stå på egna ben och göra dig stolt. Mamma åkte in på behandlingshem –99 då var jag 8 år. MAMMA, 8 ÅR! Du måste förstå att det gör ont att se tillbaka! Men jag älskar er så mycket att det gör ont. Jag blir ju bara tvungen att skära ännu mer och ännu djupare när ni ser på mig sådär.

Nej jag vill inte ha någonting med socialen att göra. Dom förstör liv. Jag HATAR dom! Jag hatar alla. Jag vill inte längre, ta mig härifrån. Jag vill dit upp, och sväva bland moln. Ni sårar mig genom att säga att ni inte duger till. Jag vet att ni gör ert bästa och jag uppskattar det jättemycket, men jag klarar ändå inte av att vara någon annan än mig själv. Blodets makt tog över mitt liv totalt när jag var 12. Då hade jag bara långärmat och orkade ingenting. Jag fattar idag att det måste ha varit hemskt för er att se eran dotter ligga på golvet helt kall. Men ni måste förstå att JAG blev också sårad. Ni sårade mina känslor. Ja, jag har såna. Men jag har bara jävligt svårt för att visa dom. Men jag vet en känsla som jag har speciellt svårt för att visa. Kärlekskänslan. Känslan att vara älskad har jag också svårt för att ta in. Men jag vet att ni älskar mig. För att ni har hjälpt mig så långt på vägen.

Mamma åkte in och ut från massa olika behandlingshem under 2 år. Jag var utanför i skolan för att jag var ”annorlunda”. Svartklädd och lila hår. Svårt att koncentrera sig på lektionerna. Ja, det är klart att man blir uttittad då? När mamma kom hem sen, gick hon på massa möten. NA, AA och elefanten, jag vet fan inte vad alla hette. Hon tog väl nått återfall och åkte in igen. Man börjar ju fundera om det var mitt fel? MAMMA JAG VILL HJÄLPA DIG !

Du är äcklig och du är dum och jag hatar dig!
Varför ska du bli kär i min pappa för? Varför ska du skaffa barn med han och äckla dig när jag är i närheten. JAG HATAR DIG! Du kan inte komma och kalla dig min mamma, jag har redan en mamma. Hon är min riktiga mamma. Hon älskar mig och jag älskar henne. Du kan inte slå mig till att älska dig din jävla idiot. Ingenting hjälper, ingenting du gör. Livet sätter spår. När hjärtat är fullt av djupa sår då är det inte konstigt att jag måste sätta nya i armen. Speciellt när det känns som om du hatar mig. Du hatar mig din jävel. SÄG DET! SÄG ATT DU HATAR MIG! Idiot. Du är för feg. Du klarar inte av sanningen va? Att pappa älskar mig mer än dig? Är det därför du slår mig? Jag menar, vad gör jag för fel? Har jag bett om att få födas? Nej, det har jag inte. Men du din jävla idiot… Du gör så att det blir svårare för mig att leva mitt liv. Sluta låtsas och ta av dig det där fejkade leendet och visa vem du är! Pappa hjälp mig. Hon gör mig illa.

Mamma kom tillbaka!

Mamma kom tillbaka, jag klarar inte av att leva med dom här mekaniska människorna. Dom är inte av min sort. Dom har inga känslor. Dom bryter ner mig psykiskt, och jag saknar dig så. Bli fri från den där jävla spriten och det där jävla knarket. Du behöver inte det. Jag ska hjälpa dig mamma. Det finns en plats för såna som dig och mig. Vi är sårade av verkligheten, men vi kan hitta hem. Inte genom självmord utan att bygga upp våra kärlekskrafter. Våra känslor är inte fejkade. Vi kan älska på riktigt, vi vet vad ordet kärlek betyder. Vi är trasiga på insidan. Så sönder och sårade. Men vi kan bygga upp det tillsammans. Vi ska skaffa oss en egen familj. Du jag och lillebror. Vi kan bo i en stuga ute i skogen där ingen kan nå oss. Ingen kan förstöra det vi har byggt upp. Och vi kan ha hästar mamma. Jag ska lära dig rida. Och hundar, vi ska komma över din rädsla för hundar. Bit för bit ska vi bygga oss starka.

Verkligheten suger!

Välkommen tillbaka mamma. Du har vart nykter och drogfri i 5 år i år. Och jag älskar dig för det. Men mina känslor då? Räknas inte dom längre? Att jag skär mig och är psykiskt förstörd? Märker du inte att jag inte vill ha med socialen att göra? Vet du inte att jag hatar dom redan? Jag menar, första gången jag hade kontakt med dom var jag 4.. du är jag 14! 10 ÅR HAR GÅTT OCH JAG MÅR INTE BÄTTRE! Dom kan inte göra någonting åt det. JAG ÄR TRASIG! BUP då? Nej, första gången jag hade kontakt med dom var jag 7. En lång gubbe i glasögon satt och stirrade på mig och ställde massa konstiga frågor. Det var 7 år sedan nu. Dom kan inte hjälpa mig. Ingen kan det nu! Jag kände rakbladets kalla smekting mot huden. Nu blir jag fri, var det sista jag tänkte innan mörkret tog över.

Hat ord cirkulerar i huvudet och skrivs sedan ned på ett papper som sedan blir bortglömt och hittad av någon, som ringer socialen, som ordnar krismöte. Jag blir skickad på familjehem i Dalarna, och kommer senare att inse att jag inte gjorde något fel. Jag var ju bara barn…

Slutet gott, allting gått?

Hej jag heter Jessica och är 14 år. Just nu bor jag på familjehem mitt ute i ingenstans. Jag älskar mina vänner och jag vet att dom älskar mig. Jag har en underbar pojkvän som stöttar mig i allt. Min familjerelation har blivit bättre sen jag flyttade hit, mamma och pappa går i terapi och jag har kontakt med BUP. Jag har inte skärt mig i armarna på 5 veckor, men ändå så känner jag ett sånt starkt behov av att skära mig. Men jag ska inte. Jag sårar bara andra genom att göra illa mig själv. Jag har bott här i 5 månader nu. Jag älskar min nya familj. Men ingen familj i världen kan ersätta min biologiska. Jag saknar min älskade lillebror mest. Han är stark. Jag vill vara som dig, älskade lillebror.