Du, ibland blir jag orolig för dig.
Min fina, fina vän.
Men ibland känner jag att, du klarar dig själv. På egen hand. För du är så stark.

Jag kallade dig min bästa vän för några år sedan. Och det var sant. Du var en människa som var så egen och lät alla andra vara det också. Det är en egenskap jag ser alldeles för sällan.

Du anförtrodde dig åt mig, när du mådde dåligt, när du hade bråkat med någon eller när du bara behövde prata av dig lite. Och jag känner att jag som vän, eller nej förresten, stryk det.

Och jag känner att jag som bästa vän, inte gjorde tillräckligt för dig, för att få dig tillbaka på din topp.
Din egna lilla topp med kameror, musik jag inte lyssnar på och dina starka åsikter om rättvisa här i världen.

Tro mig. Jag försökte.
Men jag känner i efterhand, att jag borde gjort mer.
Jag tänker ofta på dig.
Hur du har det
Vem du umgås med
Om du trivs
Om du tycker om dig själv så som jag tycker om dig.

Och jag undrar ofta om, om du är samma person som du var i högstadiet?
Är du samma person som jag kunde säga precis vad som helst till, för du spred inte vidare ett ord.
Du var min klippa.

Jag sa det för sällan. Och det ångrar jag.
Du borde få veta hur underbar och speciell du är.

För skulle jag beskriva dig skulle det vara med ordet "speciell".
Speciell
Eller fågel. För jag ser dig som en fågel. Du har all kapacitet i världen att ta dig någonstans.
Och du kommer göra skillnad här i världen. Dina fotavtryck kommer att memoreras.
Jag tror du gillar det. Att vara annorlunda. Inte på ett dåligt sätt, alls.

Hur kom jag att tänka på detta då?
Jag såg din film du gjort, om din dag, på facebook.

Och jag tänkte att: alla mina oroskänslor är nog onödiga.
För jag tror du hittat trygghet i personer du inte skulle kunnat träffa i vår lilla dal.
Denna dal, å jösses vad vi spenderat tid på att klaga på den.

Vår dal är på sätt och vis vårat hem. Våran lilla connection, det som binder ihop oss och våran vänskap.
Men nu har vi skapat ett nytt liv, börjat om från början, med nya människor, nya krav och nya viljor.

Och fast än vi hörs av för sällan, så kommer jag aldrig att glömma bort dig.
Jag vet att skulle vi träffas, skulle det vara på samma sätt som vanligt. Inga obehagliga tystnader.

Massor med tystnad. Men inte obehaglig.
För så var det. Vi var bara bekväma med varandra i närheten.