Under flera årtionde
nöttes min axel utav just
en oxe.
Mitt bröst skavdes ideligen
blodigt mot gruset genom en inte
alltför angenäm utopi.
Men mitt under denna vedermöda
anbringade min amulett, "Solen", ett
visst hopp.
Plågan gled bort och föll ner.
Ljudet av ben som knäcktes
lockade fram ett ynkligt flin.

Efter att mödosamt och väl plågofyllt
erhållit en föga upprätt kroppsställning
bejakade jag ingivelsen - att vrida mig runt
och sparka fanstyget på dess
genitalier.
Likt en ambivalent vände jag ytterst
tveksamt, men underlägsenhetskänslan
lamslog rotationen.
För en stund trodde jag att förlamningen
skulle förpassa mig till en mindre aktiv
verklighet då låren började rycka i omilt
vansinne.
De spände, slappnade av och spände återigen
så att de tillslut fastnade i ett enormt stramt
läge.

Dessa katatonins förehavanden pågick tills det att
muskeltrådarna slets av och ett oåterhållsamt
bröl bedövade pinan för att vidare undertryckas
till en sparsam tystnad.
I mina trötta grönbruna ögon fylldes vitorna med
en rödbrun klibbig sörja.
Jag var vid medvetande, men väldigt trasig.
Ansiktet ryckte förvridet i spasmer mot marken och
jag flåsade med stigande feber så att grusdamm yrde
upp och bort.

Då kroppen sökte generera kraft utan ordentlig eggelse
hävde jag mig trots allt ganska vigt runt så att ansiktet
skrapades mot en gapande himmel.
Och under en alltigenom förtätad dårskap sveptes besten
upp i en överdriven poetisk sfär, dock kunde mitt gissel
lösgöra sig relativt enkelt eftersom vinden inte anförde en
mer betydande storm.
Jag betraktade scenariot med blödande ögon och öppen
mun.
Min tyrran fick mig icke desto mindre att förtjusas då den
singlade ned burdust genom en slätstruken koreografi.
Salivsträngarna påminde om avslappningen, så jag förde
samman läpparna och sträckte mig förundrat efter plågaren.
Som om tanken gick att läsa, lade den sig fullt utsträckt i
handflatan; min oxe - bara en simpel gåsfjäder!