min hud skrumpnar långsamt ihop
medan du sågar ner den sista syrénen
huden iakttar dig
torkar till att bli du
javisst har vi levt i miljoner år,du och jag
och vet att det är bäst så
att vi mår lugnast av fällda grenar
bilarnas blänkande navkapslar

men
tänk så många gånger du inte exploderat i luften
jag sluppit slå
ett ett två
ett två
ett ett
två

som huden på våra kinder
tulpanerna torkade i sin vas
det enda som lever än är pappersrosen jag viker
origami för fällda syréner
substitut

du säger det är fredag
jag säger tid existerar inte när du är död