Ensam med staden igen.
Den sorgligt sorglösa
självupptagna, fortlöpande
staden
som en gång var din illa åtsittande tröja
(valkarna hängde ut från sidan, för liten storlek, fanns inte större)

Du ledsnade och övergav
ditt medvetna utanförskap

i retrospektiv
odlade du faktiskt din trädgård
och kom tillbaka med jordiga knän.
Inte lika förolämpad
av den kalla handen
redan från första stund

vissa saker ser man bara
kanske är det inte meningen att du ska ge
någon "en chans"
kroppen är frökapseln
nästa stratosfären
var vi än befinner oss
lyssna inte på dem
när de försöker sälja dig idén
om dig själv utblottad

Du är kropp
ett frö i vinden
på väg vidare