Strofer, sökande verser
sitter långt inne, orden
droppar ut, ringar in härden,
blottas för Världen.

Tåget dunkar igenom
en tunnel i berget,
vår existens, tillvaro.

Ingen erkänner Döden/Livet.

Vi far fram i dygnens
berg-och-dalbana, luttrade.

Man får inte vara blasé!
Alltet är värt vår Entusiasm
och Hänförelse...

Se, mannen som väntar
ut Ödet på den
gigantiska estraden!

Hans tigerögon bligar mot
den flammande horisonten.

Klena dikter svävar
likt moskitosmoln;
versernas vingar,
knappt, dem bär.

Är allt som det borde?