Känns det inte lite grann som att vi hela livet väntar på något? Som om vi väntar på en enda livsavgörande händelse som kommer att förvandla oss från ingenting till allting.

Det är kanske lite som att vänta på ett telefonsamtal. Vi vet att vi inte borde sitta vid telefonen och vänta spänt medan livet går oss förbi, men vi har hela tiden tanken i bakhuvudet, vi glömmer inte riktigt bort helt och hållet att telefonen skulle kunna ringa när som helst.

För vi hör ju om historier när liknande saker händer, man blir upptäckt och transporteras från den grå vardagen in i en färgglad kaskad som blir det nya glamourösa livet. Man är ingen, men blir någon.

Vi gör väl så gott vi kan som det är, innan telefonen har ringt. Men någonstans kanske vi fortfarande hoppas - livet ut - på det där samtalet, ett samtal som skulle bekräfta allt vi hoppats, drömt, trott på och inom oss egentligen redan vet.

Men majoriteten av oss hör aldrig det förväntansfulla plingandet i livets telefon, och förr eller senare slutar vi lyssna uti fall att det skulle uppenbara sig. Många av oss lever våra liv i en slags bitter ironi över att vi betraktas som vanliga, när vi inombords alla vet exakt hur ovanliga vi är, varenda en av oss.