Idag såg jag ett löv falla.
Brunt, gammalt.
Ett ensamt löv.

Jag såg ett gammalt löv falla.
Långsamt, vackert.
Segla ned mot marken.

Jag så ett brunt löv i från en grön skog.
Jag såg ett gammalt löv falla från en ung gren.
Jag såg ett ensamt löv falla i en levande skog.

Ingen såg lövet förutom jag.
Det var ingen annan som tittade.
Resten utav världen var för uppmärksam för att inte missa.

Men jag stannade upp.
Jag kunde inte röra mig för jag såg inte ett löv.
Jag såg en värld.

Jag såg en värld som föll.
Som föll för tidigt.
Bit för bit. Löv för löv.

Jag såg en värld som ingen annan såg.
Flytandes ned mot marken.
Ensamt på väg mot slutet av backen.

Jag såg min värld falla.
Jag såg min värld förändras.
Jag såg min värld löv för löv bli brunt.

Men det var bara jag som såg det.

Hur kunde de andra missa?
Hur kunde de blunda för en värld som föll?
För en värld som långsamt rasade samman framför deras ögon?

Jag vet inte.
Visste inte. Kommer aldrig veta.
Kommer aldrig inte se det.

Jag kommer aldrig missa när hösten kommer.
När naturens gång långsamt färgar vår värld i brunt och gult.
När ljuset ger reträtt för kylan och mörkret.

Mörkret som aldrig tycks ta slut.

Ett efter ett blir de gröna löven bruna.
En efter en tappar blommorna sin glans.
En efter en förlorar strålarna sin värme.

Jag står hjälplös och ser på.
Jag står handfallen och önskar.
Jag står orörd och önskar.

Tills det är mitt gröna löv som blir brunt och faller.