Att bli, är det gångna förbi.
Dunkad rygg är inte alltid trygg.
Spänningens spröda framtids klang
doppar sin tå i förundran och spann.
Menings-lutad syssla påtar förstrött i
rastlösas askar i en iver av obeslutsamhet


Då förnams det nyas inträde, den med guldbelagda smaragder.
Struttade fram i hoviskt munterhet.
Postitulerade, svängande sin barm av harm den nesliga negationen.

med pompa och ståt glider den kanaljen in i det innerstas mitt.
Klampande stampande sägande se och hör alla den mest fantastiska har hänt.

Allt blir mitt i prick, och ditt och datt blir hatt och kravatt och morsan får spatt. Fäder tuggar grus längs söners haltande novis.
Fri het ....frihet i sociala känslomojänger suddar ut det menade som stelnade.

Vaknade gör de veknade, till trots för förnuftets hårda dörr.
Också såg de det möjlliga trots dimmans täta tvivel.
Tog steget gör den som inte vet bättre till läxa för de tröga.

Vaska av allt damm, stoff ja allt som bromsar det växande liv.
skall skördas en dag, bärgas av bonden på höstens dar.