Att ta hänsyn till andra är förstås hedervärt.
Jag borde verkligen skänka denna hantering
en tanke då och då. Sist jag blev anmanad
att visa upp min ryggsäck i en butik gjorde
jag dock intet för att

mildra den möjligt växande irritationen hos
människorna bakom mig. Jag tog upp ett
föremål i taget ur de olika fickorna och redo
visade dels vad det var för ett föremål,
'en bläckpenna

inköpt hos Clas Olsons för några månader
sedan'. En tablettask, lakrits, från Liddl.
Ytterligare en eller annan penna köpt hos
Clas Olsons. En påse med receptbelagda
läkemedel inhandlade

i olika apotek runt i huvudstaden, ett gam
malt halvt ifyllt kollegieblock från en
(annan) krimskramsbutik, en skrivbok från
en leksaksaffär, en sliten pennvässare, några
slitna kautschuk,

några nervässade blyertspennor, en flaska
kranvatten och så vidare och så vidare.
Butiksinnehavaren försökte visserligen av
bryta mig då och då men det var förstås för
gäves. Såväl han som

kassörskan var ju de som trots mina enfaldiga
protester sökt få mig att i första vändan visa
upp innehållet i min väska. Sedan jag givit
med mig gick jag förstås metodiskt till väga
och det kan väl ha

varit ett femtiotal föremål jag tog upp ur
väskan och samvetsgrant redogjorde för.
Att inte ett enda föremål kunde spåras eller
sägas ingå i butikens eget utbud gjorde
förstås min glädje och

min samarbetsvilja översvallande. Under
detta äventyr avbröt jag bara för några sek
under då och då min tulldeklaration. För att
inmundiga litet lakrits ur min tablettask
eller att dricka av

mitt medhavda kranvatten. Det tar på kraft
erna att redovisa frukterna av ett liv i skym
undan, långt från kändislivets festande vardag.
Svettig blir man också av att lyssna på svadan
av andra människors

behov. Sådana som verkligen inte kommit
dit för att behöva stå i kö en halvtimma extra
utöver de minuter det brukar ta. Men det var
min avsikt att inte på något vis göra min
publik besviken.

Den hade ju faktiskt varit väldigt mån om att
jag inte skulle särbehandlas på något sätt och
det medgav jag för mig själv under det första
rabaldret som brutit ut då jag vägrat att visa
upp mitt liv och min

privata samling av saker inför pöbeln. Men
ibland kan en sådan pöbel bli en smula på
stridig och högljudd och då får man helt enkelt
svänga om och anlägg moteld. Min bredsida
var såväl berikande

som utdragen och en sorts allmänbildande
undervisning i vad som kan 'vara bra att ha'
på resande fot. Samtidigt som jag stod där och
redovisade väskans en smula digra innehåll,
kom jag att tänka på

en scen med Harpo i en film med bröderna
Marx. Som jag minns det hade han blivit upp
manad att 'tömma fickorna' inför en sorts
myndighetsperson och då visade det sig att
hans långa rocks fickor

var ett formligt ymnighetshorn av prylar,
stora som små. Samma trickfototeknik har
använts i ett gammalt teveprogram 'Hajk'
med Bengt Alsterlind, konsten att få hur
många som helst att

komma ut från en liten plats där man med
möda kanske kunde tränga in tre personer.
Det kan ha varit en kista eller en telefonkiosk,
jag minns inte riktigt, men det har gått som
repris i minnenas

television i alla fall. Den där lustiga mannen
B. Alsterlind, har varit med i filmen 'Smala
Sussie' och den kan jag inte se på mer än några
minuter i taget utan att närapå skratta ihjäl mig.
Vilket kommer mig

att tänka på att en filmare eller om han nu var
kritiker, ansåg att det som inte kunde sägas på
tio minuter i en film, det behövdes inte sägas
alls. Det kunde man tycka att en del 'stora' talare
skulle ha behövt

höra, här i världen, och det långt innan man
kunde stava till film. Nåja, för att återgå till scen
erna i varuhuset så fick jag till slut ge med mig
och kvarlämna ett tjugotal föremål i väskan utan
att på allvar kunna

deklarera även dessa. Affärsinnehavaren, chefen,
bossen, fick till slut sin 'andra' vilja igenom gen
om att skrika åt mig så jag tyckte mig se en del av
taket att bågna och hota med att trilla ner. Han
skrek åt mig att han

hade rätt att kräva att vem som helst som på an
modan att visa väskan, måste göra det trots att
jag å min sida (för väl femtioelfte gången) häv
dade att bara polisen har den rätten. Detta visste
jag eftersom jag

intervjuat såväl väktare som poliser vid skilda
tillfället vad som gäller i olika situationer när
det kommer till att handskas med 'misstänkta
individer' i ett varuhus, en butik, ett köpcentra
och så vidare.

Han, chefen, skrek åt mig att antingen skulle
jag aldrig mera komma dit och handla eller så
kunde jag väl för helvete (här fruktade jag en
smula för herrns blodtryck och även för kassör
skans livliga fantasi)

använda de skåp som finns till för att förvara
medhavda kassar och väskor i, så man skulle
slippa en situation som denna. På vilket jag
svarade att jag visserligen sett skåpen, men
samtidigt under dagen

då och då var i behov av saker i min väska, all
deles oavsett jag i övrigt hade på agendan, som
exempelvis intag av mediciner, nedtecknande
av hastigt påflugna idéer och att jag måste
kunna släcka törsten

då och då eller lindra sötbehovet. Mannen, som
stått och trampat, som befann han sig på djupt
vatten, såg rosenrasande ut vid upplevelsen av
att medan han själv stod och skrek åt mig och i
stort sett vem som

helst som ville höra på (eller inte) bemöttes med
min lugna röst och mitt till synes kalla själslugn.
För att en smula gjuta olja på vågorna stannade
jag till en smula utanför kassorna, efter att ha bet
alat för mina varor

och sett min väninna plocka ner varorna i härför
medförda kassar från en butik med annat namn.
Jag ställde mig att studera ett visst utbud av varor
som fanns utanför kassorna, som det var otydligt
vilkas budskap var.

Att man efter köpet kunde välja och vraka bland
dem och gratis föra dem med sig hem, eller att
man skulle lockas att åter igen gå in affären för att
betala dem och om man till äventyrs inte tagit
emot kvittot av de

först betalade varorna skulle anmodas att betala
för dessa en gång extra, tillsammans med sådan
en rivit åt sig utanför kassorna. På det viset kunde
man lockas att utöver att hela tiden plocka åt sig
nya varor utanför

kassorna och gå in dit och betala för dem, kunde
förmås att göra av med allt på bankkontot med
att betala om och om igen för varor man redan
köpt...? Varpå jag tog mig därifrån och glatt be
rättade om min dag

för far, över telefon och hörde honom frustande
närapå trilla av stolen i sitt sommarviste där ute
på landsbygden. När man som jag, är en underbar
människa, i andras ögon, är det svårt att hålla
sådana här små anekdoter

för sig själv, långa stunder i taget. Jag ber dig o
läsare, som haft tålamod att läsa den här storyn
utan att alldeles som bryta ihop av leda redan
tidigt. Ursäkta mig. Jag måste bara gå och ta en
smörgås och så...