Extra ingress.
Gamla noveller utlagda på poeter.se nu i ‘nytryck’. Samtliga av dessa återpublicerade noveller är avslutade. Texterna ovanför varje rubrik är ingressen till var och en av dessa tidiga verk, varav en del är skrivna många år innan de publicerades här inne. *** markerar mellanrummen mellan novellerna, utöver fakta om när varje novell, kapitel är en serienovell. Texterna tog några timmar att sammanställa och redigera. Hoppas det var värt 'jobbet'.

***

Ingress. Ett beställningsverk, en av mina surrealistiska noveller, handlar om en flicka (som jobbar som hotellstäderska) och hennes lunchrast




Fyra nyanser av grönt.
(undertitel ’finn sju fel’) (på beställning av hans borg)


Flickan i den röda blusen tyckte att om det nu ändå var sagt att det skulle regna, då kunde regnet väl komma och gå i rimlig tid, så att hon visste om hon skulle ta sin regntäta anorak på sig när hon skulle ut på lunchen. Hennes lunchtid var hela fyrtio minuter och vad som helst skulle helt visst kunna hända på den tiden. I hissen på väg ner genom hotellet såg hon sig i spegeln. Håret var ordnat i en enda lång fläta som hängde ned på ryggen, håret var mellanblont fast hon en gång för inte så förfärligt länge sedan funderat på att antingen blondera det eller låta färga det rött. Men precis som det kan bli med sådana där saker, så hade hon inte kunnat välja och så hade håret förblivit vid den färg det alltid burit.
På fjärde våningen, som hissen just stannat vid, klev det in några barn och en man som väl kunde vara deras pappa. Flickan kastade ett getöga på dem och såg att mannen var en lång en med alldeles vitt hår, långt och välvårdat, ändå gissade hon att han inte kunde vara mycket äldre än trettio år. Ett gott rakvatten låg som en stilla dimma inuti hissen när han klivit in i den, inte en så där utpräglat frän doft som en del parfymer gav ifrån sig, utan en distinkt men mjukt angenäm.
Barnen var ett tvillingpar i tioårsåldern och flickor med rödaktigt brunt hår som låg i två flätor från det ena huvudet, och helt utslaget på det andra huvudet. Flickorna var så oerhört lika varandra att hade de haft håret likadant hade det ändå gått att skilja dem åt på grund av klädvalet. Tvillingflickan med flätorna var klädd i grön blus med vit kjol och gröna sandaletter. Hennes syster hade jeans och en skjorta i samma tyg, fötterna var instuckna i ett par sandaletter som bar regnbågens alla färger utom grönt.
Efter att hissen stannat ytterligare några gånger på sin väg ned till entréplanet, steg det ut en hel hop människor ur den, i samma stund som flickan i den röda blusen. Mannen med de två tvillingarna gick raskt mot hotellets svängdörr för att strax därpå försvinna ut i vimlet på gatan utanför. Flickan i den röda blusen, vars namn för övrigt var Eva, försvann genom en dörr på vilken det satt en liten skylt som föreställde en kvinna i kjol. Och mycket riktigt, innanför dörren fanns det en serie dörrar i en smal gång med speglar på väggen mitt emot och nedanför dessa en lika mängd välputsade handfat i rostfritt stål. Eva valde dörr nummer tre från vänster och kom in i ett väldigt rum fullt av damkläder, främst kjolar i olika modeller och skilda färger. Men istället för att stanna där bland kläderna och prova dem, gick hon raskt vidare genom lokalen tills hon kom till en liten oansenlig grå dörr längst in på höger sida. Där stod hon en stund under det att hon rättade till något band som halkat snett under blusen. Medan hon stod där och löste världsproblemen öppnades den lilla grå dörren och där kom det en annan flicka in i rummet där Eva stod, då passade Eva på att slinka ut genom dörröppningen.
Innanför denna dörr ledde en lång och illa upplyst korridor fram till ett svart draperi. När hon glidit genom draperiet, vilket bestod av något kraftigt tyg översållat av röda pärlor på andra sidan, kom hon in i en blott till hälften fullsatt restaurang med artister på en liten scen som alla satt och spelade olika instrument. Det kom inget ljud ur högtalarna, men det var heller inte så konstigt eftersom det var lunchtid. Men det var grönt, sammetsgrönt faktiskt, och Eva gick vidare till ett bord som stod i en nisch för sig och vette mot gatan. Genom fönstret hade hon följaktligen kunnat iaktta gatulivet om hon till äventyrs skulle ha suttit och tittat ut genom det. Men hon ögnade istället genom dagens meny och väntade på att bli uppmärksammad.
Bara en liten stund senare satt hon och mumsade på en delikat sallad och drack tyviskt öl till, det som var så berömt för sin beska smak och sitt mörker. Just det här märket bar en åsna på etiketten och åsnan stod och betade bredvid ett äppelträd i någon förgäten trädgård i nedlandet.
En sipp mörker från det höga ölglaset satt som skum i hennes ena mungipa tills en bit sallad svepte det med sig in mellan de förföriskt vitmenade läpparna. Plötsligt var det som om en kvinnoröst hördes över de ljudlösa tonerna från den ivrigt spelande orkestern, flickan i den röda blusen tyckte sig känna igen visan som svepte in matgästerna i en lätt blå dimma. Javisst, det var ju ’En ros som bara den blev av’ med Hans Frankes fru Helenana. Hans Franke var död numera, men hans fru levde ju och hade hälsan, och alla de fina melodierna levde kvar genom hennes skönsång som böljade fram och åter genom restaurangen och liksom flöt ovanpå gästernas sorl som ett tyskt bifall till underhållningen.
Mannen i den vida kravatten tappade ett glas vin över sitt kvinnliga sällskap och fattade aldrig att handen skulle hinna före glasets fall mot den heltäckande röda mattan. Men kvinnan fångade glaset i dess flykt, spottade i detsamma och gjorde en knyck med andra handen i luften som för att kalla på uppmärksamhet från den vitt klädda restaurangpersonalen vilken tycktes ha ett och annat att göra just idag. Vinlistan plockades åter fram och ögnades igenom med många menande hummande blickar. En stund senare läppjade kvinnan på det vin som hällts upp i glaset, som fyllt det på nytt. Jo, det tycktes duga för henne.
Eva lade sista handen vid sin måltid och svepte halvglaset öl, för att sedan tacka för sig med en stilla rap som ekade kring väggarna och fick gästerna att spontant applådera henne. Hon slängde några nickel på bordduken och en av karamellerna rullade av och åkte ned på mattan.
Men det var grönt, som ett moget päron en av mellandagarna i augusti faktiskt.
Eva trippade lugnt ut genom dörren utåt gatan till och klev upp på en förbipasserande buss, ja hon sprang längs med den en stund och hoppade sedan upp på fotsteget och klev in bland stående passagerare. Några hållplatser bara, sedan klev hon av så fort samfärdsmedlet gjort ett stopp för att släppa av och på några färska resenärer. Bort till en bänk i en park hon gick, satte sig ned bredvid en ung man som hade en säkert tre år gammal pojke på sitt knä. Solen sken så vackert från en himmel vid och nästan ljust blå, med undantag av några ulliga mörkt blå moln och två flygplan som krockat och ännu hängde fastkilade i varandra i väntan på bärgning. Blommorna växte på marken och blev ständigt nedtrampade av förbipasserande människor, katter, hundar och grönskimrande glaskulor som ett gäng vuxna envisades med att slå på med svarta käppar. I gräset däremot växte inga blommor, emedan det var beläget i en stor damm med sju fontäner i vattrat glas som stod och sprutade vatten av hjärtats lust och samtidigt var formade som en liten familj sälar på besök i staden. De vilade på gråvita klippor och verkade höja sig från underlaget som för att fånga fisk som någon vänlig själ förväntades slänga åt dem. Gräset i fontänen var omväxlande mörkt och ljust grönt och vajade hit och dit i solskenet som för att fånga så mycket ljus som möjligt före nattens intrång.
Pojken som suttit i den unge mannens kroppsnära närhet höll nu i en ballong och sprang i vägen för en familj som kom struttande med strutglass i sina näpna nävar. Flickan i den röda blusen satt utan glas eller dricka i händerna. Däremot med en häpen min i sina gröna ögon, ty den franske fantastiske dragspelaren som nyss stått modell för en penseldragande kvinna alldeles i närheten och i det faktiska blickfånget, hade först sökt kväva en serie nysningar och hade sedan plötsligt stigit till väders i solljuset och vinkat adjö till kvinnan med oljefärgerna på paletten. Dragspelet lutade något neråt till vänster när han syntes cirkla två varv kring en hög staty i parken och sedan hastigt försvann upp i det blå och blev till en liten prick som sedan blev till ingenting medan oroliga blickar spanade nervöst i skyn. En schackspelande dåre blev synlig på väg in i parken, en man som lät blickarna spela på livets nyckfulla bräde.
Han hade en viss rågång mitt i den enastående frisyren, i övrigt smågrått i det mörka håret.
Ett steg med vänster fot och två med höger. Något steg bakåt då och då som för balansens skull och med ett hopfällt paraply bekvämt vilande i ena knävecket. Eva kom att tänka på något, javisst, lunchen var slut. Den var inte bara slut, den var dessutom bortom all hjälp nu när solen gått in i sitt tredje kvarter. Hon skyndade sig genast ut ur parken och in i restaurangen, klev genom draperiet och längs den mörka gången vidare genom dörren till rummet med de många kjolarna. Hon valde ut fyra i vackra färger och tre jumprar till, hon fick dem hastigt inslagna i ett treglasfönster så att glaset yrde genom fönsterbågarna. Väl ute i hotellvestibulen gick hon fram till bardisken och frågade om hon fått några meddelanden. Tre japaner och en lång festprisse från Burma checkade just ut från hotellet och skrev genast sig in i liggaren för att inte ligga portieren till last. Flickan i den röda blusen klev in i hissen och trängdes där med tre högljudda kvinnor fullastade med paket och kassar som kom de indirekt från Polen. På fjärde våningen klev hon av och tog istället trapporna upp till sjunde för att sedan direkt återuppta sitt avbrutna arbete som hotellstäderska.

Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 340 gånger
Publicerad 2006-05-16 20:32

***

Ingress. En novell som handlar om att \'höra\' röster


Pärlorna


-Svin bryr sig föga om pärlor...
Rösten kom från en plats någonstans bakom mig. Jag satt och smuttade på innehållet i en ljusblå mugg av plast. Det var te i den och mina fingrar slöt sig allt fastare kring muggens clipslika infattning.
-Det lönar sig dåligt att kasta pärlor för svin...
Det var något bekant med denna röst. Den var låg och fri från negativa klanger och vibrationer. Jag hade ingen känsla för att den riktade sig just till mig. Och ändå, eftersom jag tyckte mig känna igen den så föll det mig in att dessa försynt uttalade meningar inte borde kunna vara riktade till någon annan än just mig. Det egendomliga var bara att jag just haft något i tankarna som just dessa pärlor mycket väl kunnat anspela på.
Nämligen det faktum att när en person talar så lyssnar de andra med ett halvt öra, och när en själv sedan skall lyssna så är det mycket som bara går in genom det ena örat och ut genom det andra. Jag är alltså, i teorin iallafall, en lika god kålsupare som de andra envar för sig är eller kan tänkas vara.
Detta med den viskande rösten fick mig av någon anledning att plötsligt tänka på en bok av Graham Greene. En bok som jag av olika anledningar kommit att läsa fler än en gång. Denna bok är en av hans bästa, om det ankommer på en bok att innehålla både en god portion humor och den djupaste tragik. Boken innehåller både ett och flera exempel på människans stora förmåga att missta sig på sina fränder, sina medmänniskor. ’Vår man i Havanna’ är en av de böcker som fängslat mig, en av många böcker av olika för-fattare i och för sig. Det finns nog knappast någon författare som ensam klarar av att till det yttersta fängsla en läsare.
-Att kasta pärlor för svin är ändå nödvändigt, både en och två gånger, för att en skall kunna förstå och bli någorlunda vis av erfarenheten. Ändå är det människans öde att slå pannan blodig i sina försök att krama blod ur en eller annan sten på sin väg i livet.
Jag ville vända mig om i stolen för att försöka utröna vem av de bakomvarande som yttrade de där meningarna.
Men någonting höll mig tillbaka. Jag försökte tänka ut något bra sätt, något svepskäl som skulle kunna verka tillräckligt simpelt och oförargligt för att kunna lura omgivningen och därmed också denna person att avslöja sig. Jag tvingade mig själv att inte genast rusa upp och vända mig om som i förargelse. Det satt hårt inne, men jag lugnade ner mig och satt kvar en bra stund. När jag så äntligen tog mod till mig, ja jag reste mig verkligen upp ur stolen och gick med lugna och väl avvägda steg fram mot flickan i kiosken, så kände jag mig ändå litet löjligt och litet orolig också för att detta skulle synas i mitt ansikte. När hon gav mig min påse med godis och mina växelpengar tillbaka, så vände jag mig om för att gå tillbaka till min stol och att fortsätta min väntan i den, såg jag inte genast upp från det jag hade i händerna.
Jag lät blicken långsamt treva sig uppåt, och som av en ren slump lät jag blicken glida längs med stolsraderna och stannade blicken här och där som för att beundra folks val av klädsel eller titta två gånger på någon söt flicka. Jag kunde inte förstå vem av dem som skulle ha kunnat viska de där orden.
Ingen av de sittande ägnade mig mer än en förflugen blick och de flesta satt faktiskt och dagdrömde eller till och med lurade till.
Väl tillbaka i min stol så fick jag syn på en tidskrift som någon varit vänlig att hänga över en tom stolsrygg framför mig. Det var en veckotidning av något slag som vände sig främst till familjen och husmödrar, fick jag intrycket av med tanke på det litet allmänna innehållet i form av matrecept, korsord, noveller och artiklar om mer eller mindre okända människor som varit med om någonting som åtminstone någon tyckt att de skulle kunna dela med sig av. Det var nästan så att jag somnat till själv någon stund. Jag hade redan hunnit glömma mina funderingar kring den okända rösten. En sak som jag plötsligt kom att börja tänka på var att det som skrevs i dagstidningar och kvällpress egentligen var att betrakta som gammal skåpmat.
Som någonting bekant som plötsligt dök upp på nytt, bara i en litet annorlunda skepnad. Dessa och andra liknande tankar sysselsatte mig en stund. Sedan kom plötsligt känslan över mig att detta enorma rum egentligen påminde rätt väl om ett mycket mindre rum, nämligen väntrummet hos en läkare, eller på en sjuk husavdelning. På till exempel en tandvårdsklinik som sysslar med att enbart ta emot akuta fall, där kan en enskild patients väntetid uppgå till cirka åtta timmar, om personen ifråga har otur, eftersom alla fall med att barn går före i kön. Jag bläddrade förstrött i tidningen, här och där hade någon försökt att lösa de korsord som fanns i tidningen. Många av dem av lösta endast till hälften, och det var samma handstil som dök upp överallt.
Kanske var det någon som givit upp och börjat om på nytt gång på gång och egentligen inte förstått att detta kunde reta upp en person som senare kom i besittning av samma tidning och som ville ha ett helt fräscht korsord att börja lösa...
-Svin bryr sig föga om pärlor...
Den här gången trodde jag att rösten befann sig närmare än förut, personen viskade antingen högre eller hade flyttat närmare mig. Jag vände mig inte om heller denna gång. Dels skulle det ha inneburit en onödig ansträngning, och dels så hade ju rösten tyst-nat igen. Det skulle vara omöjligt att identifiera den enbart genom att vrida på sig och söka olika individers blickar. De skulle lika litet som förut söka min.
För en hel massa år sedan, tjugo eller trettio år sedan så gick det envisa rykten om att det hände mystiska saker i biografsalongerna runtom i landet, och även utomlands. Ibland sades det att det hände bara på vita duken, att det hade med reklamvisningarna att göra, experiment av olika slag med publiken. Optiska fenomen och luriga budskap. Ibland hörde man talas om att det även i publiken satt personer som mixtrade med själva bioupplevelsen.
Men med sådana saker som med så mycket annat, inget konkret utan mest en massa känslor som folk hade. Känslan av att ha blivit manipulerad på något vis, utsatt för något experiment.
Återigen blev jag törstig. Så jag lämnade åter min plats för att köpa någonting drickbart. Inte te denna gång, utan någonting läskande och kanske till och med kallt. Flickan var upptagen med en man som hon konverserade en smula med. Eller kanske var det mera... De verkade diskutera något. Ja, hon påstod att mannen framför mig kom och köpte saker stup i kvarten. Och att enda skälet hon kunde finna till detta, inte var att han var så kopiöst sugen på att dricka kaffe, utan att det måste ha att göra med att han tyckte att hon var så söt att han bara måste komma fram till henne om och om igen och göra sig direkt löjlig.
En kvinna kom fram och frågade flickan om det fanns något förbud mot att just hennes man ville dricka av just deras kaffe?
Var det kanske inte just så att skälet till att kiosken höll sig med försäljning av olika drycker, var just att sälja kaffe till even-tuella kaffesugna kunder? Det satte nästan stopp för disku-ssionen. Flickan lät några slutord slängas efter paret, precis så pass hörbart eller ohörbart att det inte lönat sig att besvara.
Sedan var det min tur och jag köpte en cola av något slag, det var ett för mig okänt märke och jag köpte till och med två av det.
För mig framstod flickans uppträdande så som att hon blivit generad över mannens möjliga intresse, och för att dölja detta så for hon istället ut över honom, trots att hon väl egentligen borde ha glatt sig åt uppmärksamheten. Kanske berodde hennes uppträd-ande på att hon inte ville göra eventuella yngre beundrare, eller i vilket fall sådana som hon själv brydde sig om, svartsjuka.
Men eftersom mannens fru verkligen var en mycket vacker kvinna så var det närmast löjligt att tro att den kaffedrickande maken på allvar skulle ha kunnat vara intresserad av den yngre flickan.
-Att människor bär sig åt som svin, vilken förolämpning mot svin.
Rösten hade något släpande över sig, som om personen ifråga var rökare. Ibland lät rösten dröjande, som om den ville markera att meningen egentligen lämnats oavslutad och att lyssnaren själv skulle fylla i resten.
Återigen hade den låtit höra av sig, och jag hade knappt hunnit sjunka tillbaka ned på stolen ens. Det började kännas som om jag vore med i någon sorts film, kanske en sådan där förfilm som ibland visas på vissa biografer.
Läsken var mycket god, lagom kall och med en viss syrlighet.
Inte för söt eller ens torr eftersmak, som vissa colasorter alltid har. En stund satt jag där och försökte att inte tänka på någon ting alls. Jag hade som sagt sjunkit ned på stolen igen. Men jag rätade på mig och lade det ena benet över det andra. Det var inte mycket mening i att titta på armbandsuret, eller ens på det väldiga ur som satt på väggen mitt emot. Tids nog skulle det börja röra på sig igen, det var litet som att sitta fast i trafiken när det hänt någonting som först måste få ha sin tid till att åtgärdas.
Först märkte jag inte så mycket, det kändes bara som att luften på något vis förändrades, som att det skapades ett tryck. Som när ett tåg far snabbt genom en tunnel ungefär. Kanske hade det något med vädret eller ventilationen att göra. Sedan kom ett högt metalliskt tjutande som höll på någon stund. Därpå kom väggen farande, sidoväggen var av trä, glas och betong. Den buktade inåt och kom rusande emot oss som ett expresståg. Därpå hördes ljudet av en mycket stor explosion, över slamret från väggen som bröts sönder och for iväg inåt lokalen. Jag tror att jag blev som paralyserad av händelseförloppet, det var som att jag inte kunde varken fatta vad som hände eller ens röra minsta del av kroppen.
Väggen kom farande och den måste ha färdats minst en trettio meter innan den bara föll till golvet. Den rörde inte mera på sig som stor massa betraktad, det var bara ett enormt moln av fint damm och smått bråte som segade sig fram i luften. Det var mitt första möte med en katastrof av den omfattningen, och mitt första möte med hur skyddet på plats faktiskt fungerade. Explosionens resultat blev i och för sig att de två exploderande flygplanen utan-för själva terminalen totalförstördes samtidigt med att över sex hundra människor omkom i själva explosionen, den enorma hettan och lågorna.
Men vi som befann oss i terminalhallen var perfekt skyddade.
Det var som om en osynlig vägg hade stoppat förstörelsekraften från att nå oss. Och naturligtvis var det på sätt och vis så också. Det var en fantastisk uppfinning som påminde om science fiction. En osynlig barriär av strålning som på en microdels sekund utlöstes och sattes i funktion i flygplatsens samtliga delar där behovet av den fanns. Några människor i uniform kom fram och betraktade resultatet, det var första gången som barriären var i drift på riktigt. Det vill säga, den hade varit i drift någon tid tillbaka, men det här var första gången den bevisade sin effektivitet och visade att den faktiskt kunde rädda människoliv.
Med mitt eget liv inräknat, så hade den just här räddat inte mindre än 67 personer. Det var inte en uppfinning som kunde skydda flygplan, bara byggnader som befann sig i en sådan utsatt position. Fast just i detta fall så måste någonting ha gått på tok, barriären hade av misstag satts upp inomhus istället för utanför byggnaden. Med följden att den vägg som befann sig närmast explosionen faktiskt hade skadats betydligt.
Om barriären hade placerats utomhus så hade byggnaden klarat sig oskadd. De väntande människorna tog sig chockade upp ur stolarna och närmast överföll de uniformerade med sina frågor.
De frågade om det varit deras flygplan som inkommit och föro-lyckats och hur de isåfall skulle kunna få plats på något annat plan. De hade hur många frågor som helst. Till slut var det någon som frågade hur det kunde komma sig att väggen inte hade hamnat över dem, den hade ju iallafall kommit rusande emot dem som ett expresståg.
Och en av de uniformerade kvinnorna som hittills varit en av dem som besvarat sin beskärda del av frågorna, tittade plötsligt åt mitt håll och sade något med dämpad röst, hon gjorde en gest åt mitt håll och pratade på en stund. Jag reste på mig, drack ur de sista resterna av colan och styrde stegen fram mot skaran av människor som nu plötsligt samtliga riktade sina blickar mot just min person. De verkade sända blickar av tacksamhet mot mig.
Det tog åratal av forskning för mig och min lilla grupp av personal att klura oss fram till, först en serie prototyper av denna säkerhetsbarriär, och sedan även att nedkomma med den typ som nu sett dagens ljus. Människorna som kom emot mig gav mig en stående ovation, en del grät visserligen över att så många som sex hundra människor utanför huset dog i de dubbla flygplanskrasch-erna. Andra grät för att de som genom ett under själva undkommit att drabbas av ett liknande öde, inomhus när väggen sprängdes inåt. Åter någon annan kom med den idén att detta kanske var ett prov för att se att barriären faktiskt fungerade. Men då talade jag om för dem att jag själv varit omedveten om misstaget att upp-föra den inomhus istället för utanför byggnaden. Mannen som yttrat sin teori menade på att det kunde ha varit med avsikt att placera den inomhus, för annars hade väggen aldrig kraschat och kommit farande, och ingen folkmassa hade kunnat uppleva detta, för vilket vi nu alla var så tacksamma att vad som kunnat ta en ände med förskräckelse gott oss så väl.
Jag ställde mig tämligen tvivlande till denna teori att ledningen för flygplatsen och företaget jag arbetade åt, medvetet skulle ha låtit sex hundra människor dö för att låta andra överleva och bli vittne till hur effektivt barriären fungerade. Dessutom var de där flygplanen alldeles nya och hade företagit var sin jungfrufärd just idag. Det enda jag kunde tänka mig i så fall, vore att det var något fel på själva flygplanen och att det var för att dölja detta fiasko som man låtit dem krascha in i varandra och dessutom kunnat testa denna min nya uppfinning samtidigt.
Men hur troligt vore väl det? Jag blev hyllad för min nya upp-finning, men där fanns en eftersmak på grund av misstankarna om sabotage som gjorde att jag inte riktigt kunde njuta frukterna av min prestation. Jag borde kanske sadla om och bli något helt annat än uppfinnare. Den där rösten som talade om att kasta pärlor för svin, den hade tystnat och kanske för gott. Hade den överhuvud taget något att göra med de händelser som sedan utspel-ade sig, var den en föraning, en slags varning till mig?



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 673 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2005-09-23 19:36

***

Ingress. En i högsta grad sedelärande historia i form av en rysligt spännande deckare som verkligen griper tag i läsaren ända till det högst överraskande slutet


Målsman. En detektivhistoria.



Fru Greta Andersson vägrar att underteckna papperet som kräver målsmans underskrift, med orden –Jag är ingen man, och kan därför int heller vara någon målsman.
Och som hon säger för att förtydliga, ”int är jag någon hockeymålvakt heller, i tokpoll…” på bruten finska. Hon har funderat på att byta efternamn, men har ännu inte kunnat finna något bra alternativ till det förhatliga svenska efternamnet Andersson. Hon känner sig inte som någon Anders son, hennes egna söner heter inte heller Anders.
Hon har funderat på att byta till ett finskt efternamn, till ett svenskt eller möjligen till ett norskt. Det sista med tanke på att hennes franska mormors syster flyttade till Norge efter kriget. Vilket krig har det inte gått att få fram, det är väl förmodligen underförstått. Hon tycker om sitt svenskklingande förnamn, för det finns det ju gott om folk som heter även från andra delar av världen, Greta Garbo till exempel som ju dog i ett annat land än Sverige.
Gretas son Pekka kom hem med ett papper från skolan, som pockade på en underskrift, det gällde visst en resa och ett krav på någon summa som skulle ha erlagts redan artonhundratolv om våren. För någon månad sedan i alla fall.
Det knackar på dörren. Greta går sävligt fram till dörren och rättar till förklädet som hon alltid tar på sig när det är så dags att använda hjärnan till att tänka med, istället för att som vanligt ha den på autopilot. Hon låser upp dörren, öppnar och gläntar på den. Där utanför står det en uniformerad polis. Hon säger med hoppfull röst
- Ja?
- Det är så att vi knackar dörr här i området på grund av att det hänt en olycka här utanför på gatan.
- Är det den olyckan Hans nu igen som har ställt till det för sig?
- Hans?
- I 29 B.
- Hans vet jag ingenting om, det har fallit en dam på gatan och hon är död. Vi försöker ta reda på om det är någon här som har sett eller hört någonting.
- Nej, det är först nu jag hör talas om att någon har dött idag.
- Ja, jag menade förstås om ni nyligen varit utanför lägenheten och kanske sett eller hört något då.
- Jaa, jag var faktiskt iväg till soprummet för så där en tre timmar sedan.
- Nja, nu hände det här ganska nyligen. Så då vet ni ingenting alls då?
- Vad var det för ett fruntimmer då?
- Det var en fru Sahlbergh, med h.
- Ja, så har hon gått ur tiden då. Hon var alltid noga med att städa efter sig i tvättstugan.
- Så ni kände henne en smula då?
- Var smått bekant med, vi hälsade i alla fall på varandra, det gör vi allesammans i det här kvarteret.
- Ja, då vet ni kanske även var hon bor någonstans?
- I 27 C, på sju trappor och dörren är en sådan där i metall med extra lås.
- Då får jag tacka för hjälpen, jag skall vidare nu och knacka på här bredvid.
- Nja, om ni söker Sander eller Humlén, så är de i Schweiz på semester de närmaste fjorton dagarna. Och de som har lägenheterna ovanpå här, de har hyrt ut i andra och tredje hand och det är ungdomar som nästan aldrig är hemma ändå. Precis som mina egna ostyringar. De lever i en helt annan värld förstår ni, för dagen och kanske en vecka framåt, men det kan ändras, tacka ni för att det ändras hela tiden.
- Jaha, och högre upp i huset?
- Hos Palmstierner har det brunnit och där står bara fläktar som skall torka upp efter allt vatten som sprutades in av herrarna i brandkåren. Vera Anderson-Enkrona är på arbetet här nere i damfriseringen och herr Björk, konstnären, är nog i ateljén om han inte ligger och sover ännu förstås. Och ovan där är det en som har tandläkeri i alla tre dörrarna, tandläkeri och sånt. De är tre stycken som arbetar där, men de är nog ute på lunch nu och högre upp… känner jag inte till något om dem så precis. Holmert är taxichaufför och ragatan Holmsten har bara bostaden för att få bidraget och är aldrig hemma hon heller. Hon tillbringar mesta tiden i 29 B. Boströms är nere i järnaffären, Boströms järn- och färghandel och de har alltid fullt upp. Ni får nog ringa på överallt bara för att övertyga er om att ingen är hemma, och högst upp bor det en kommisarie, en postanställd och ett fruntimmer som är massös. Kommisarie Järv, han är en mager liten karl som har väldigt ledsna ögon. Hon som jobbar på posten heter Petra Ögla och är väl inte heller hemma förrän i kväll. Massösen är ganska så ung, hon heter Hjert, Ebba-Lena Hjert faktiskt. Hon är väldigt trevlig och kan sitt jobb, men fast hon har jobbet på hemmaplan så är hon inte hemma nu. Hon är på lasarettet för någon knöl till karl som brutit benet, hon är inte gift med honom, hon har honom som kund. Han råkade bryta benet medan han var hemma hos henne för att få massage, så det måste vara självförvållat. Men snäll som hon är ringde hon ambulans och följde med när de körde honom till lasarettet.
- Ja, precis som ni säger, jag måste ringa eller knacka på överallt.
- Ja, lycka till då.
Det går ett par timmar och så ringer det på dörren igen. Under tiden sysslar hon med att städa, baka, lyssna på folk i telefon och springa ett ärende. Fast hon springer förstås inte, det är bara ned till konsumbutiken för att komplettera.
När hon öppnat dörren så ser hon en polisuniform med en kvinna inuti.
- Ja?
- Ja, ursäkta att jag tränger mig på så här, men min kollega nämnde att han var här och pratade med er för en stund sedan.
- Tre timmar sedan, ganska så exakt.
- Ja, min chef, Gunnarsson…
- Jaså, Ralf.
- Ja, han tyckte att jag skulle prata med er.
- Kan just tänka mig det.
- Den här tanten som blev, som föll så olyckligt här utanför på gatan…
- Som blev?
- Någon unge påstår att hon blev påkörd av en moped eller skoter.
- Då har ni bara att kontrollera ägarna till stans alla mopeder och skotrar då.
- Ja. Men Gunnarsson…
- Ja, det här klarar han säkert av att lösa med alla er duktiga poliser som ringer på stup i kvarten.
- Gunnarsson påstår att det inte kan vara en slump att hon blev påkörd just på er gata.
- Han kan inte gärna anklaga mig för att framkalla alla möjliga brott som han vill ha min hjälp för att lösa.
- Så det är ni som löser brotten som han får på sitt bord?
- Alla som av någon underlig anledning kan blandas ihop med min närvaro, även om jag befinner mig femhundra meter från själva platsen för brottet.
- Ja, men det här skedde faktiskt mycket närmare än så…
- Vad har staden en poliskår till, om det är meningen att stadens hemmafruar skall vara de som löser fallen? Vill ni byta med mig kanske?
- Äh, har ni många barn?
- Tillräckligt många för att ha huvudbry och att göra för ett helt liv framöver.
- Hur många fall har ni hjälpt kommisarien med egentligen?
- Fjorton, oräknat de fall som råkat komma i min väg när jag varit på semester någon annanstans än i den här gudsförgätna staden.
- Men inte skall ni väl behöva lösa fall på er semester?
- Man kan ju tycka det. Man kan ju tycka att det skulle räcka med att bara vara mamma.
- Men Gunnarsson har väl ändå inte besvärat er på er semester? Då har ni väl inte varit på samma ställe ialla fall?
- Nej, bara en gång faktiskt. Det var på vintern som vi råkades i fjällen. Men varje gång jag åker någonstans, med eller utan familjen, så händer det minsann någonting.
- Men det är väl ingen som begär att ni skall ta itu med det i så fall?
- Tyvärr blir jag igenkänd då och då, det blir allt svårare att komma någonstans där det sker ett brott och att jag inte blir igenkänd genast när saken blir ett fall för polisen.
- Så förfärligt besvärligt det måste vara för er.
- Ja, det är väl bäst att ni kommer in och sätter er vid köksbordet och berättar alltsammans. Jag sätter på te.
- Jag dricker tyvärr inte te. Men jag kanske kan få en kopp kaffe, eller ett glas vatten?
- Nu dricker ni i alla fall te. Sade inte Ralf någonting om det?
- Jo, men jag tog honom inte riktigt på allvar. Jag trodde att han drev med mig.
- Ja, det kan så vara. Om ni har någonting att berätta så får ni dricka te med mig, annars får det vara för den här gången.
- Åh, tack så mycket, jag avskyr faktiskt te. Så det får vara för mig då.
- Ja, där är dörren, det var där ni kom in. Där kan ni nu genast gå ut igen.
- Men Gunnarsson sa att jag inte fick komma tillbaka tomhänt…
- Ja, det där avgör ni ju själv. Men utan en stunds tedrickande så blir det heller inget lyssnande från min sida, och inget berättande från er. Vi måste alla böja oss ibland, annars skulle det inte bli mycket gjort här i världen.

Fallet med den påkörda damen ledde till uppnystandet av en liga som sålde narkotika, en liga som sysslade med väskryckningar och en liga som stal klubbor från små barn.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 288 gånger
Publicerad 2006-05-23 02:57

***

Ingress. Stilen är inspirerad av Ed McBain. Och av Åke Holmberg, Ture Sventons upphovsman


En slätrakad man.


En slätrakad man med uppnäsa står i en port och spanar. Längs trottoarerna kilar människor omkring som vilsegångna får.
En sex-till-tio-butik ligger snett emot sagda port.
Ut och in i butiken, kilar det folk.
Mannen i porten kliar sig i pannan. Klockan är tjugotre minuter över åtta på morgonen.
En slätrakad man med uppnäsa är det få som lägger märke till, där han står i en nisch. Händer det något nu?
En man med långa ben försvinner in i butiken. Det säger ju inte så mycket. Troligen är det fler än en som har just långa ben.
’Dessutom...’, tänker mannen med uppnäsan, och kliar sig igen. Men meningen fortsätter inte. Det är en jämförelsevis kall morgon i slutet av maj. Morgnarna brukar ju... innan solen hinner värma marken och luften. Fast den här dagen är det mulet.
Ingen sol? Ingen sol!
Mannen med de långa benen är inne i butiken i exakt åtta och en halv minut. Betyder det något? Åtta och fyrtio kommer han ut igen, helt utan något att bära på.
Mannen med de långa benen kommer fort utom synhåll. Han slinker dock in på ett konditori, vilket ligger beläget inte värst långt därifrån. Han beställer kaffe och skinkmacka.
Mannen med uppnäsan tänker också han på kaffe. Men han står kvar i porten. Prick klockan tio lämnar han porten och går sin väg. Vart han tar vägen tycka spela liten roll. Han flanerar. Mannen med de långa benen sitter på kontoret hela den dagen. Från nio till fem. Mannen med de långa benen är vaktmästare. Det händer inte något av vikt denna dag, för någon av de två männen. Utom ute i världen förstås.
Eller i den övriga staden.
En slätrakad man med uppnäsa står i en port och bevakar en sex-till-nio-butik.
Klockan är tio minuter över fem på morgonen. Ändå är det folk ute. Solen är uppe och utför sitt dagliga värv. Det är tisdag.
Åtta och trettio kommer det ett par långa ben gående. Punktligt? Mannen med uppnäsan ser ut som om han vore uttråkad, samtidigt helt avspänd.
Kanske är han det också. Dag tio, tisdag klockan åtta och trettiotvå, försvinner två långa ben in i butiken. Dyker upp igen exakt åtta minuter senare.
Försvinner ur sikte igen, utan något synligt bärbart.
Klockan tio spankulerar en man med upppnäsa ut ur en port och försvinner runt ett hörn. En sol lyser och värmer upp staden.
Samtidigt i en annan del av staden. En kvinna står och läxar upp sin son, som är en man mellan 25 och 30 år gammal. Vad de samtalar om är inte lätt att yttra sig om. Sonen talar till synes lugnt och sansat.
Kvinnan höjer och sänker rösten allt eftersom.
Förmodas kan att hon använder sig omväxlande av moroten och käppen. Medan hennes son söker resonera mer lugnt. Naturligtvis blir de iakttagna.
Tvåhundrafyrtiofyra personer hinner se dem stå där och skärmytsla. Spridda ord och andra ljud, är allt som uppfattas av en smått nyfiken omgivning.
Som avsked till sin mor höjer och sänker sonen armar och axlar, viftar ett kort adjö och raskar sig iväg. Modern står kvar på trottoaren och mumlar ohörbart. Mannen som går så raskt sin väg, går mot en busshållplats. Vid vilken ringlar en kö vid en framkörd buss. Han sällar sig till de andra trafikanterna och äntrar skyndsamt detta fordon.
Tre hållplatser senare går han av bussen. Han stiger in i en tobakshandel, frågar tobakhandelns innehavare något samt lyfter en telefonlur, slår numret och väntar. Han talar i luren med samma upphöjda lugn som nyss med modern. Blicken iakttar stadigt den övre tidningshyllan.
Tre minuter senare lägger han på luren, betalar för samtalet samt en tidskrift och går ut. Väl ute på gatan ser han sig omkring en stund. Som tvekar han om vägen. Så verkar han fatta ett beslut, tittar på klockan, viker in tidningen under vänstra armen och går med bestämda steg mot samma konditort, på vilket det sitter en man med långa ben.
Samtidigt i en annan del av staden.
Ett klocktorns klanger ljuder ut över kvarteren. En dörr står öppen till ett sliperi. Skärande, gnisslande ljud ackompanjerar ljuden från trafiken.
Mannen som står alldeles i hörnet av gatan, känner doften av nybakat bröd. Folk skyndar förbi, men mannen står lojt väntande på någon eller något. Fast när en buss häftigt bromsar in framför rödljuset och stänker vatten ur en pöl med framdäcket, då rör sig mannen. Han rör sig med en slags glidande rörelse, en undermanöver. Redan innan bussens hjul hunnit fram till pölen. Intar sedan samma loja position igen. Som om ingenting stört lugnet och friden. Det är kallt i luften. Eller är det inte det? Det blåser en kall vind, som från en öppen dörr och in i ett rum.
Längs gatan blåser vinden en stund. Kallt. Mannen verkar huttra till. Det finns människor som undrande iakttar mannen. De flesta bara en kort stund. En gammal man som kikar ned på gatan från sitt fönster, ser på trafiken och på människorna.
Mannen i fönstret känner försiktigt med handen i krukorna, jorden är ännu fuktig. Ena handen för en kopp te till hans mun. Doften av lakrits hänger kvar i luften. Händer det något på gatan nedanför?
Den loje mannen på gatan rör sig inte alls. Vad väntar han väl på? En taxi med skylten släckt bromsar in bredvid mannen. Fönstret vevas ned i bildörren. Mannen lutar sig ned och ett samtal äger rum. Mannens steg fram mot bilen fångar intresse i ett fönster ett par tre våningar upp i ett av gatans hus. Lutar sig mannen in i bilen nu? När han rätar på sig igen håller han en attacheväska i handen.
Han yttrar något till mannen i bilen och fönstret vevas upp igen. Mannen slår igen bildörren. Taxins skylt tänds inte, trots att den till synes ledig glider ut i trafiken igen. Den loje mannen står vid trottoarens kant och verkar väga väskan i handen.
Viftar med handen in en ledig taxi, kliver in i den och försvinner ut ur synfältet. Mannen i fönstret ser ut genom fönstret en stund till, men vänder sedan inåt rummet och sätter sig i en bekväm skinnfåtölj.
Den är köpt i en butik för skinnmöbler i en annan del av staden.
I en annan del av staden invid en butik som säljer skinnmöbler, står en lastbil som lastas ur. En man i skinnrock förefaller att iaktta människor på gatan.
De är dock få. Några pojkar på cykel passerar på några meters avstånd. En flicka, med en skolväska och fläta, tar sig nervöst om munnen och fnittrar.
En av pojkarna är i färd med att vinka till henne, men han verkar ångra gesten och kliar huvudet istället. Mannen i skinnrocken verkar plötsligt otålig. Tittar ideligen på klockan på handleden.
Han snyter sig helt oväntat i en storrutig näsduk.
Han är ju sedd, han bryr sig inte om ifall han väcker uppmärksamhet. Kanske syns han till och med mindre när han är så påtaglig? Kanske väntar han på någon. Denna någon syns emellertid inte till alls. Mannen tycks ge upp, ty plötsligt rycker han på axlarna och strosar iväg. Rycker han återigen på axlarna? Först när han kommit en bit på väg, rundat ett hörn och vikit av in på en helt annan gata. Då kommer det en kvinna gående mot denna butik för skinnmöbler. Hon tittar på klockan, ser sig omkring och även in i butikens halvskumma fönster. Ingenstans verkar det finnas någon som ens antydningsvis verkar vänta på hennes ankomst. I fyra minuter står hon där och försöker se obesvärad ut. Till slut verkar hon ge upp, ty hon rycker på sin ena axel och går helt sonika sin väg.
En man med långa ben får frågan om det enda upptagna bordets enda lediga stol är just det, ledig.
Mannen med tidningen invikt under sin ena arm, har tagit kaffe med wienerbröd. Ett samtal, som först börjar något trevande, utspelar sig mellan de två männen. Mannen med tidning pratar med munnen full av kaffe. Ja, och av wienerbröd. Han tycks verka uppskatta vaniljkrämen väldigt mycket. Ibland sneglar han dock på sitt armbandsur och verkar en liten smula frånvarande. En taxi svänger in framför konditoriet. Ur bilen stiger det en man med en extravagant väska. Mannen går in i konditoriet. Han tar en kaffe med Napoleonbak-else. Går sedan och sätter sig vid bordet intill två till synes samspråkande män. Ha vi här en konferens?
Mannen i skinnrocken kilar in och ut i en rad butiker. Först en butik som säljer ost, sedan en foto-affär. Vidare en väskaffär, en blomsterhandel, samt går in i en bank. Slutligen slinker han om ett gathörn. Bara för att slutligen hamna framför ett konditori. Innanför de stora skyltfönstren ser han hur två bord är upptagna av några figurer som sitter och viftar med händerna och pratar en smula i munnen på varandra. Han ser också hur en Napoleonbakelse snabbt blir allt mindre i handen på den ene mannen. På bordet bredvid brickan ligger det en rektangulär, och tillika tjock, väska av läder. Mannen vid bordet gör alls inte någon min av att låsa upp väskan. Mannen går istället och fyller på sin kopp. Mannen i skinnrocken går resolut in genom glasdörren och fram till diskens kö. Han slår med fingrarna mot en svart och nyligen mycken framdragen plånbok. Ur sin ofantliga inre ficka fick han fram den i ett huj. Han når slutligen fram till flickan bakom disken och beställer en kopp choklad med vispgrädde, samt en Napoleonbakelse att inmundiga ihop med drycken. Tålamod, tänker mannen med skinnrocken, är en dygd. Han slår sig ned vid ett fönsterbord, ser ut som om han bara hade just sig själv. och ingen annan, att tänka på.
Ändå kan han inte låta bli att se på klockan.
Aldrig har han väl sett en sådan fin väggklocka, som just den i detta konditori. Vem kan väl låta bli att då och då låta sin blick vila på dess urtavla?
Man vill ju gärna veta att man ligger rätt i tiden.
Söt flicka förresten. Mannen i skinnrocken iakttar trion av män i en väggspegel.
Kvinnan med den blodröda sjalen, som väntat men slutligen sett sig nödgad att ge upp, promenerar in på ett stort varuhus och stannar där inne länge nog för att hinna besöka tre olika avdelningar.
Slutligen när klockans visare hunnit en bra bit på urtavlan, går hon ut igen på gatan. En kvinna i en blodröd sjal kliver in i en till trottoarkanten invinkad taxi. Hon sätter sig bekvämt tillrätta i dess baksäte. Hon ger chauffören en adress och bilen spinner iväg, rullar ut i den lugna och glesa trafiken.
En man i en lägenhet, sitter i en fåtölj och funderar på vad han tidigare sett genom ett av lägenhetens fönster. Borde han meddela sig med någon? Med polisen? Med sin kusin inom brandkåren? Sin rättare sagt pensionerade kusin. Vad är det han har sett då? Ingenting, förmodligen. Det sker nog varje dag mer mellan himmel och jord, än vad någon ens orkar reflektera över. Så varför vill han dela med sig av denna mystiska upplevelse? Han skulle förstås bli utskrattad.
Taxin som svänger in mot trottoaren utanför ett av stadens många, och dessutom flitigt, frekventerade konditorier, släpper av en kvinna med blodröd sjal.
En stund verkar hon tveka litet. Är hon månne för-tjust i Napoleonbakelser? Kvinnan i den blodröda sjalen går in genom att först öppna glasdörren och släppa ut två kvinnor med tiklik uppsyn. En kvinna i blodröd sjal står och ser sig om i lokalen, som vore hon spekulant på rörelsen. Vid fönstret sitter det en samling män som ömsom pratar högt, ömsom lågt.
En man i skinnrock verkar sitta för sig självt och inte nämnvärt bry sig. Men så ser hon vart hans blick söker sig. En spegelvägg reflekterar männens talande åtbörder och figurer.
En kvinna i blodröd sjal beställer kaffe och en bit schwarzwald. Grädde och socker ingår. Men hon föredrar att dricka kaffet svart såsom natten.
Kvinnan i den blodröda sjalen sätter sig längst in i lokalen. Hon bryr sig inte ens om att söka ögonkon-takt med mannen i skinnrocken. Är det någon hon kan tänkas känna?
En slätrakad man ligger på en soffa och vilar sig.
Tonerna från pianomusik hörs från våningen ovan-för. Själv tar han det piano. Han spelar inte. Han är sig själv helt och fullt. Ligger han kanske där och filosoferar? Tänker han på vad mannen med de långa benen kan tänkas ha för sig? Han äger en inre frid. Däremot inte någon tjock, rektangulär väska av läder. Inte dricker han kaffe heller. Iallafall inte just nu, för stunden. Dagen har inte inneburit att någonting tillförts det fall han tilldelats, av en kvinna i en blodröd sjal. Dagen har kommit och gått, precis som de föregående. I tio dagar har han spanat på en butik, vilken varje morgon vid ungefär samma tid besökts av en man med långa ben. Som varken stannat särskilt länge eller ens verkat bära med sig något ut därifrån. Besynnerliga fall var han van vid som privatdeckare. Men här begrep han faktiskt ingenting. Varför skall han spana på en butik, utan att sedan följa efter den misstänkte?
För att mannen inte skall förstå att han är skuggad? Eller försöker kvinnan själv nysta i en annan ände? Är det butiken han är satt att bevaka eller mannen med de långa benen? Många frågor han kanske aldrig skall få något svar på, mal runt i huvudet. Åndå tror han att kvinnan i den röda sjal-en är verkligt seriös. Kommer tid, kommer svar, tänker den slätrakade mannen.
En vecka senare. En slätrakad man står i en port och spanar. Det här jobbet han har är mycket märklligt. Men nu har han förstås fått mera kött på benen. Hans uppdrag går ut på att hålla en butik under uppsikt och vänta på att något skall hända.
Kanske kommer det inte att hända något särskilt alls, på just den plats han bevakar.
En man med långa ben spankulerar in i en butik och stannar i den exakt åtta och en halv minut...
En slätrakad man ser på klockan.
’Hmmm, kvart över’, mumlar han för sig själv.
Just i det ögonblicket blir han stungen av en geting.
Han nyser kraftigt, ty han är allergisk mot getingar. Mot getingstick, menar jag förstås. Vem?
Jag förstås, novellskrivaren. Vad har nu jag i denna historia att göra? Kanske ingenting. Mycket litet iallafall. Vill bara förklara mig, förstår ni. Kan vi fortsätta nu? Tack! En slätrakad man avslutar sitt pass och spankulerar iväg, gata upp och gata ned.
En slätrakad man syns promenera gatan fram, var-vid han viker om ett hörn och plötsligt befinner sig framför ett litet café. Där kan man nog få sig en smörgås med skinka till kaffet, förefaller mannen tvekande tänka. Hur man kan veta det? Det vet man inte. Men hans kroppsspråk...? Var inte så himla petig, nu läsare. Låt oss få fortsätta nu.
Jag att skriva, du att läsa, ok? Fint, bra, alla tiders tycker jag. Nu känns det mycket bättre. Var var jag nu, hmmm.
Den slätrakade mannen går in i caféet genom att först släppa ut ett stycke cafédoftande atmosfär och en halt gammal man med stickad svart väst. En slätrakad man går fram till disken och beställer av en mycket söt flicka. På brickan ställer hon kaffe, en assiett med en skinksmörgås, en Napoleonbakel-se, samt socker och grädde. Mannen betalar med mynt som han gräver fram ur en gammal tobakspung av läder, med snöre i. Också detta av läder. Den gömmer han i sina kläder.
Mannen sätter sig vid ett bord och börjat hugga in på maten. Efter hand droppar det in andra kunder i konditoriet. Men det lägger en slätrakad man föga märke till. Han sitter nämligen och dagdrömmer.
När det runnit en del vatten under broarna, hörs det ett stilla sorl som växer ut till en flerstämmig sång, vilken sakta växer i styrka.
Men vad är det de sjunger? En engelsk sång, helt visst. Happy birthday. Jaha, någon fyller tydligen år! Han tar en sked av den mäktiga bakelsen och sveper in den i munnen. Någon ger sig till att klappa honom på axeln. En slätrakad man tittar upp och får sig en märklig syn till livs. Omkring honom står det några män, och en kvinna i en röd sjal. Vad kan de vilja honom? Men så ser han ju.
Det är gamla kollegor till honom, sedan hans tid som polis. Vad gör de här nu? Det där ser precis ut som en present, tycker en slätrakad man. De räcker honom ett kuvert med ett guldfärgat band ombundet och så nickar de uppfordrande. En slätrakad man sliter upp kuvertet längs den vänstra kortsidan och halar ut ett tunt ark. Det är en check! Arvode för utförda spaningar! Han undrar för sig själv vad detta egentligen betyder.
Jo, han har ju fått ett uppdrag, som en present, eftersom han har ont om sådana nuför tiden. Och sä får han nu betalning för utfört arbete. Detta är deras födelsedagspresent åt honom. Det var för honom de sjöng nyss. Han blir lätt rörd över deras uppvaktning. Han ler litet fånigt mot mannen i skinnrocken. Han har något på tungan. Ja?
-Jag blev stunget av en geting idag! Han yttrar dessa ord litet otydligt men med stor pondus, och så grimaserar han teatraliskt mot vännerna.

Finito!

En slätrakad man. Ombearbetning år 2000.
Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 240 gånger
Publicerad 2006-10-20 01:15

***

Ingress. Som jag ligger får jag bädda, om jag fiskar får jag gädda


Under balkongen


Det är en sådan dag, med sol och vind och välbehag. Det är en sådan där dag då en bara vill ut och kuta och kanske segla på fjärden, komma lunkande hemåt på gamle svarten efter den sista färden. Du vet i Amazonas regnskogar, där den gula giftiga grodan har sitt revir, där brukar jag skjuta ut kanoten i en av de tusentals bifloderna och hoppa i den väldigt snabbt för att undgå att ångra mig. För jag är litet velig ibland och då kräfs det just att en hoppar omkring och best ämmer sig verk ligen för hatt hatta ut i kanoten.
En sådan där gång då jag tog ett svanhopp ned i kanoten, for fötterna rakt igenom det ruttna träet och ut i flodens vatten, då tog de nakna infödingarna händerna ur byxfickorna och skrattade så de slog sig på knäna. Ja, den dagen och kanske även de närmaste veckorna, utgjorde Lassemannen en slät figur i de där förbankankade urinnevånarnas ögon. Men inte lät jag mig nedslås av detta inte, utan som vanligt gjorde jag mig blott en ny kanot och gav mig ut på de mest strapatsrika färder en i övrigt civiliserad människa gärna kan tänka sig. En av dessa gånger när jag gav mig iväg så startade jag i gryningen, någon liten matsäck hade jag med mig, men skogarna och vattnen är ju fulla av mat, och likt andra rangens städers restauranger även fulla av såväl tjänlig som otjänlig föda. När jag tillryggalagt vad som skulle ha tagit en vanlig människa flera dagar, och jag ännu bara hunnit klämma i mig lunchen som bestod av några rågade teskedar av en ört som växer högst uppe i kronan av tihot-tihota-trädet, (trädet som bara dårar klättra i, på stamspråket) samt några råa ett-i-ett-firrar (eller `tolv och femtioniotåget´, som mina gisslande vänner infödingarna kallar dem, de har namn på det mesta utom på sitt eget folk) . När jag alltså afnjutit min ringa måltid och sköljt ned den med importerat mjöd från Island, så tog jag kanoten över axeln och begav mig på simmande fot ned för vattenfallet. Det är bara civiliserat folk som tror att bästa sättet att ta sig ned för ett vattenfall är att antingen åka utför sittandes i kanoten eller att ta sig in till land för att bära kanoten genom snårskogen ned till lugnare vatten. Men jag visste alltså bättre, vis av andras erfarenheter.
När jag hämtat mig från några törnar mot stenar och trädgrenar jag stött på längs min färd fram mot själva fallet och sprattlande sedan fallit de cirka tjugosex och en halv metrarna ned mot den kokande kitteln nedanför så tog jag mig raskt mot lugnare vatten genom att harva mig fram medelst fjärilssim.
En dödskallefjäril kom och satte sig på min ena axel sedan jag åter satt mig ned i kanoten och börjat tugga på ett stycke motsvarighet till civiliserade buffeljägares tuggtobak, nämligen bladen från ukka-busken. Dessa stora, feta och saftiga blad påminner något om de kaktusblad som äro ätliga och växa både här och där i världen, dock främst i någon gudsförgäten öken. Medan jag låg och vilade en stund på rygg i mitt flytande badkar så värkte jag fram en sketch. En fotomodell till kvinna har anlitats för att bli plåtad i en studio på Karlaplan i Tokholmen, han tar en rulle bilder och så utspinner sig följande ordväxling.
Fotografen till modellen -Jag skulle vilja fotografera dig naken…
Modellen till fotografen -Det är okay för mig, vill du ha hjälp med byxorna…?
Medan floden flöt så sakteliga och därav med nöd även kanoten så kom jag osökt att tänka på en annan historia jag hört någon vän i hemlandet kläcka en gång då han var på extra käckt humör. Eftersom han i vanliga fall inte kläcker sådana där historier på alldeles egen hand så antar jag att han kan ha hört den på tv, kanske i någon film med bröderna Marx eller möjligen bröderna Bröd…
En man stod i en portöppning och såg tiden an. En polis stannade i höjd med mannen, och med andan i halsen ställde han en serie frågor till mannen i porten och följande samtal utspann sig…
Polismannen:-Har ni sett någon springa förbi här nyss?
Portmannen:-Kanske en man?
-Ja, en man.
-Lång?
-Ja, lång.
-Klädd i bruna skor, svarta byxor?
-Ja, ja just så.
-Gul skjorta, röd slips, grå kavaj?
-Ja, ja det stämmer.
-Kanske snaggat blont hår?
-Ja precis på pricken.
-Neej, någon sådan man har jag inte sett komma förbi här idag, varken springande, gående eller cyklandes.

Var och en som någonsin tillbringat någon timma efter lunch med att ligga på rygg i en kanot på en biflod till den väldiga Amazonfloden, kan ana sig till hur det kändes för mig att göra just detta, den andra tisdagen i månaden år… nej, nu tror jag visst att jag kommer ifrån ämnet en smula. Apropå film, så har jag en utpräglad smak för förfining och det litet mer bizarrt udda i film, för att inte tala om rent snusk…
Jag hade en gång en båt med segel och ruff och köl, men det var så länge sen ja så länge sen, svara mej du var är den nu, ja var är den nu? Nej, nu ljuger jag bestämt. Båten var ju inte alls min, den var min fars.
Må han vila i frid, sjuk som han är i sin lya hemma på söder i Tokholmen. Jag reste mig upp med ett ryck, nu tror du säkert att detta var på grund av någon fruktansvärd mardröm jag råkat börja på under några sekunders mikrosömn liggandes på rygg i kanoten i godan ro. Nä, sovit det hade jag inte gjort. Jag hade hört ett ljud så speciellt att blott en varelse i hela världen kunnat åstadkomma det. Med undantag kanske då av människan som i sin ägo isåfall skulle ha behövt en synth minst för att framkalla detsamma.
Jag kan just nu på rak arm inte komma på vad detta djur heter, på ren svenska, men här nere kallas den för strävsam taccks. Det var liksom som om den skulle ha vrålat i falsett nästan som ett vildsvin med en rotfyllning i faggorna, eller en avsliten grisfot. Är själv inte någon vän av maträtten grisfötter, eller ens sur strömming faktiskt. Nää, då skulle jag faktiskt hellre trycka i mig några väl grillade tandorikycklingar av bästa märke eller ett tiotal hundrafemtiograms cheeseburgare köpta i någon grillkiosk, tex i hörnet av Hornsgatan och… nää, nu är jag allt ute och cyklar igen. Jag reste mig alltså med ett ryck och satte mig spikrak i ryggen och paddlade raskt de trehundra milen hem till gamla Sverige. Kanske inte precis spikraka vägen hem direkt, men i alla fall. Hann faktiskt med en tur till Hawaii, en runda i Mamericanska blasters
(en golvtävling som går ut på att lägga ett golv av gräs på sandjord på snabbast möjliga tid och samtidigt se till att blåsa ens sponsorer på så många pistoler som möjligt på själva konfekten) . Att jag råkade ut för tio stormar på Atlantiska ocenanen, tre orkaner, fyra tyfoner och en brillon, det vill jag inte orda vidare om, ty det vore ju löjligt om inte en seglare skulle klara av att krossa atlanten per kanot i dessa moderna tider.
Den här sortens orkidé som har liksom en gul tofs mitt i som liksom hoppar ut ur själva blomman och som samtidigt påminner något om lejongap… växer på en av de mindre öarna i Hawaiis övärld, en obebodd ö men kanske också därför med den allra mest sköna blomprakt en gärna bara kan fantisera om annars. Just denna orkidé har en doft av vanilj och hästskit över sig, i samma familj finns det egendomligt nog blommor som lukta jordgubb och vadarfågelträck, en annan åter påminner om gråten hos ett vilset barn och den gråtens milda sälta samt kommer en att tänka på bränt gummi mot asfalten som åstadkommits av någon hårt accelererande bil. Jag steg iland på denna ö och tänkte att jag hade kommit till paradiset. Vandrade omkring hela dagen faktiskt och upptäckte det ena undret efter det andra, när jag säger obebodd så menar jag av människor, ty här vimlar det av kryp, fjärilar, fåglar och annat smått och gott förutom alla dessa träd, blommor och andra exotiska växter. Dessvärre luktar det här förutom av väldoftande blommor och frisk luft, av ruttnande växtdelar trots rent klart vatten ur de mest näpna av små vattenfall och annat som jag inte här kan ta med av utrymmesskäl. En måste helt enkelt vara här för att kunna se och se och se, känna dofterna, höra ljuden och känna allt det exotiska i den här avkroken av världen. Jag lade mig till slut att sova av ren utmattning på en bädd av gröna blad jag berett åt mig på bara marken, efter att ha ätit en god supé bestående av grillad fisk som jag lyckats fånga med bara händerna i några vattensamlingar bland klipporna en bit bort längs stranden. Dessutom lyckades jag både fånga och äta några sorters frukter som påminde om citroner och bananer. Jag såg på himlen att det kanske skulle komma att regna på natten så jag drog kapushongen om mitt huvud, den som var fäst med gem vid min gamla obefintliga oljerock från den gamla goda tiden på mina resor i greklands arikipelag. Om morgonen stod det en rök över ön och himlen hade färgats svart och röd. Just där jag valt min sovplats i sanden fanns det inga skyddande buskar eller träd. Hela ön tycktes ha stått i brand mest hela natten av den eld jag ägnat en smula omsorg blott före och under måltidens tillredande. Som jag antagit att den nog skulle slockna av sig självt hade jag inte mera ägnat den någon tanke. Kanske hade en smula nattlig bris fått den att sprida sig och nu låg ön alltså helt ödelagd i aska och total ruin.
Om detta har jag inte talat med någon av de människor jag sedan mötte på de bebodda öarna, men vad jag istället talade med dem om och vad jag upplevde med dessa fantastiskt gästvänliga människor, ja se det är ju en helt annan historia.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 208 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2006-10-15 18:48

***

Handlar om samtalet mellan en presumtiv journatlist och en möjlig fånge


I fängelse på besök


- Vad har den här mannen gjort?
- Jag vet faktiskt inte, jag har inte själv satt upp mig på listan.
- Inte än? Jag har hört att alla här inne förr eller senare faller för frestelsen. Av nyfikenhet, eller för att avslöja bluffen...
- Jag vet bara att folk köar för att komma in och sitta hos honom, en i taget.
- Sitta och göra vad, mer exakt??
- Pröva sig i tålamod, tills det infinner sig hos dem.
- Vad infinner sig hos dem?
- Det absoluta lugnet och friden.
- Frälsningen, menar ni? Är han således en konkurrent till kyrkan?
- Vad som än händer därinne i cellen...
- Vad menar ni skall hända egentligen?
- Allt jag vet är att en person går in i cellen och slår sig ner. Mannen som bor där verkar inte lägga märke till eller ta den minsta notis om den som kommit. Han ägnar sig uteslutande åt sig själv. Eller förefaller i vilket fall att göra det.
Själva hans närvaro tycks ha en alldeles speciell effekt. Det är upp till besökaren att stillatigande iaktta och stå ut med detta. Att finna en begränsning i sitt inre. Tålamodets gräns. Ibland klarar någon av mer än trettio minuter.
- Blir man inte galen av att mannen inte bryr sig?
- En del står inte ut mer än några minuter. Det finns de som klarar mer än en timme, kanske hela två timmar. Dessa kommer ut tysta och förändrade. Resten ställer sig på nytt i kön.
- Hur började detta?
- En nykomling tyckte synd om mannen eftersom han isolerade sig ifrån de andra. Nykomlingen bad att få sitta inne hos mannen i hans cell en dag. Detta gick mannen med på.
- Och han blev alltså...förändrad?
- Nykomlingen satt i mannens cell en kvart om dagen i en veckas tid. Alltid vid samma tid på dagen. Han stod väl inte ut mer än en kvart åt gången. Men han gav inte upp. Han bad att få utöka tiden till trettio minuter. Sedan utökade han varje påföljande vecka med en kvart. Och till slut var han uppe i två timmar per dag. Femte dagens tvåtimmarspass slutade han sitta hos mannen, i cellen.
- Efter så många veckor. Gav han upp?
- Han hade förändrats.
- Hurdå, menar ni?
- Han sade sig vara en annan människa.
- Ja, men hur då?
- Han kunde stå ut med vad som helst efter detta. Han betedde sig som om han funnit frid inom sig. Helt och fullt.
- Jaha, och sedan?
- Ja, sedan började folk att vilja sitta hos mannen i cellen. Det började med en. Och så en till. Och så vidare, som en snöboll i rullning. Till sist blev vi tvungna att sätta upp en kölista.
- Jaså, en kölista? Hur lång är den nu då? Och hur är den organiserad?
- De två första i kön får en kvart var, varje dag i en vecka. Så får de utöka med en kvart om dagen varje påföljande vecka.
Medan dessa två får audiens hos mannen får de andra köa. De flesta utökar med en kvart. Andra hoppar av.
Bara för att sedan ställa sig i kö igen.
- Menar ni att alla som hoppat av förr eller senare skriver upp sig på listan igen?
- Tämligen omgående.
- Men detta är ju ett närmast fantastiskt fenomen, som saknar sitt motstycke...?
- Ja, men det är inte allt.
- Inte? Vad mera då?
- Den förste sittaren, nykomlingen, har nu själv börjat få sittare i sin egen cell.
- Ni menar att som ringar på vattnet...?
- Direktören funderar nu som bäst på att
flytta de som sitter hos mannen, samt mannen själv, till ett annat fängelse.
- Men, det verkar ju inte rättvist!
- Jo, om man tar med i beräkningen att de kan sprida kön till att efterhand gälla landets alla anstalter.
- Jaha ja. Och hur ställer ni er själv till fenomenet?
- Jag? Jag lutar åt att det hela är en bluff...

Texten skrevs i April 2000




Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 184 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2006-10-20 01:23

***

Ingress. Har du någonsin längtat efter en riktig vän, jag menar en sådan där som det Inte känns främmande eller hotande, osäkert att umgås med. Någon som finns där, lik sandslotten på stranden, kända som företeelse för alla och envar. En bild av verkligheten som a


Ödmjukt bemötande.

Jag var ute och tog en promenad häromdagen. Den förde mig till Systembolaget, fruktaaffären och även frisersalongen. Den som ligger bredvid sportaffären alldeles innan Marianergraven, ni vet den där parken som är så djup och full av hemliga gömställen för allehanda smörja, som ljusskygga typer gillar att gömma undan av skilda orsaker. Ni vet, porrtidningar, vapen, knivar, knark, sprit och allehanda ting. Kanske även stöldgods. Inte för att jag vet särskilt mycket om sådant, men alla känner ju till att den där parken är ett bra ställe för skummisar. Det är inte bara kärlekskranka par som går dit, även pundarna och prostituerade använder sig av dess möjligheter till en smula avskildhet. På väg hemåt mötte jag en man. Jag hade aldrig mött honom förut, åtminstone vad jag kunde dra mig till minnes just då. Det var inte viktigt heller. Det föll mig in att det aldrig brukar slå fel att visa sin nästa en smula vänlighet. Så jag beslöt mig för att, med tanke på årstiden, säga något om sommaren, den årstiden var det, och tidens flykt.
Varpå följande samtal utspann sig.
-Det är inte den artonde mars längre.
-Nej, det är den artonde juli.
-Nej, det var igår.

Ibland har jag kunnat känna på mig att även det mer korta av möten, skall komma att förändra livet för mig på mer än ett sätt. Som detta, mycket väl skulle kunna utveckla sig till. Vänner är annars inte det lättaste att hitta. Det brukar ta år av tillfälliga, slumpvisa träffar och utvecklande innan en kan börja känna en trevande beslutsamhet att vilja satsa något mer än bara träffar på en bar eller spelhall efter en slitsam dag på jobbet. En tänker något i stil med att ett litet förtroende så där i förbifarten, inget särskilt egentligen, men något som säger den andre att här finns det en öppning till ömsesidiga förtroenden. Kanske någon som jag kan berätta saker för som jag inte ens skulle säga till min fru, om jag hade haft någon. Envar behöver någon att kunna snacka mer än bara skit med. Någon som verkar lika enkel som en själv, kanske inte någon tvillingsjäl direkt, men i alla fall. Någon att lätta på trycket inför, någon som kanske inte lyssnar precis hela tiden men i alla fall ser en i ögonen då och då. Säger något skämtsamt som för att ta bort en del av allvaret i texten och lätta upp stämningen litet. En polare på miljonen, någon som själv är i stort behov av litet avkoppling från det övriga klientelet av skitsnackare överallt i verkligheten. Ibland har jag helt enkelt förmågan att se, känna, uppfatta, lukta mig till en sådan personlighet. Ja, ni vet vad jag menar. Jag skulle kanske inte anförtro honom någonting riktigt stort, en sådan där sak som någon sorts begångna brott. Nå, småfiffel kanske. Men inga verkligt känsliga grejer.
Precis så kändes det i mötet med den här för mig fullständigt okände.
Trots att alla vibbar talade för honom skulle det visa sig att de allesammans var fel. Chocken över detta kom jag aldrig över.
Efter femton långa år av ömsesidiga välkomnande små träffar, i bowlinghallen, på ett fik som vi alltid kunde hitta varandra på, nästan alltid. Men ni vet vad jag menar. Vi kunde verkligen snacka med varandra då och då genom åren. Ibland träffades vi inte på flera veckor eller månader. Men plötsligt när vi slumpvis möttes igen, var det som att ta upp tråden från dagen innan.
När jag sedan mötte honom den där dagen vi hade vårt lilla meningsutbyte, kände jag först inte igen honom. Jag kände faktiskt inte igen honom alls. Han var som en för mig helt okänd. Totalt förändrad och oigenkännelig. Därför kom det också som en chock för mig när han vände om på klacken och gick därifrån. Lämnade mig bara sådär och försvann runt hörnet av
Det skrek inombords på mig att jag borde ha sprungit efter honom och sagt någonting för att försöka spola tillbaka det där osynliga och ogripbara som en gång i tiden varit som en röd tråd vilken lösligt band oss samman, som adopterade bröder eller något ditåt. Flera år senare kom jag av en händelse tillbaka till samma plats. Det var som om tiden stått stilla. Ingenting i gatubilden hade ändrats. Det var till och med samma datum och dag i juli. Det var som och jag skyndade att springa ifatt honom, innan den välkända och en och samma gång verkligt främmande ryggtavlan hann försvinna i hörnet av
Men jag var för sent ute. Det jag hade på tungan blev aldrig sagt. För mig blev detta som ett sår av ett fruset ögonblick i tiden. Jag skulle inte komma att överleva det heller. Men det var inte förrän precis innan det ögonblick då jag gled in i ålderstecknens dimmiga land som jag förstod. Det stod klart för mig som i blixtbelysning. Men jag hade ingen att berätta det för. Han var ju inte där för att lyssna till mina alltmer osammanhängande meníngar och min stammande röst.
Jag visste inte om jag befann mig i helvetet, om jag nyss sluppit ifrån det eller om det var det som återstod av mitt plötsligt så eländiga liv.




Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 218 gånger
Publicerad 2006-11-04 02:18

-
***


Ingress. Det är ju det jag säger, de där naturupplevelserna borde barnförbjudas


Naken. Något om att prioritera

En dag i juni,
när vi var ute och gick,
min make och jag.
Då fick jag syn på,
och det chockerade mig å det grövsta,
ja jag har nog inte hämtat mig
riktigt än heller faktiskt…
det jag upplevde var en sådan
omvälvande upplevelse
att jag genast grep tag i min mans
vänstra arm och höll ett stadigt tag
i den under resterande delen
av promenaden.

Nu undrar du förstås
vad det var jag såg.
Men, kära Margaretha,
du får stilla dig en smula
för det finns så mycket att berätta
och jag har så litet med tid.

Ja, jag vet faktiskt inte ens riktigt
hur jag skall börja.
Men, jag tror att jag får ta det
från början.
Som du vet är jag inbiten stadsbo,
jag har aldrig satt min fot
utanför stadens murar,
ja det finns förstås inga murar där,
men utanför tullarna då.

Var inte så petig nu,
vem är det egentligen som berättar,
är det du eller jag?

Vi två har ju varit vänner länge nu,
ja till och med innan vi gifte oss
med våra respektive.
Vi räknar ju alltid tiden före
och efter någonting.
Före och efter vi gick i skolan,
före och efter vi gifte oss,
före och efter som du var med
om din hemska olycka,
före och efter operationerna och så vidare.

Som du vet är min man
en smula egensinnig,
han har sina behov,
sina nycker
och sin impulsiva sida
som gör att jag aldrig riktigt vet
vad han skall hitta på för hyss.

En riktig practical joker
som min mamma alltid brukade säga,
ja vare hennes själ nådig.
Men nu skall vi inte hänga upp oss på det.

Åh, vad svårt det är att börja berätta
någonting, det är ju så mycket lättare
när en redan är mitt uppe i alltsammans.

Du vet våra grannar,
Dagny och Karl-Otto,
de med sina fruktansvärda tvillingsystrar
som alltid ställer till det för sig
och aldrig vet att ta ansvar för någonting…

ja det är så fruktansvärt
vad de ställde till med i helgen
när föräldrarna var på kurs någonstans i landet.
Ja, du vet ju att den här lilla köpingen
betyder allt för mig
och att allt utanför tullarna
är just någonting där utanför bara.
Inte orkar väl jag tänka på världen utanför inte,
nej allting för mig finns ju här.

I tisdags tror jag det var
som vi hade det stora baket,
du vet till den där prisutdelningen
i idrottsföreningen
så går det alltid åt så himla mycket bullar,
kakor, bakelser, pajer
och en massa att dricka också.

Ja, jag bad förstås Göran
att hålla ett getöga på ugnen och på grytorna,
och på vår kära lilla Marie
som inte har lärt sig att gå riktigt än.

Medan jag låg i ett härligt bad
och bara skummade i tidningen,
du vet ju att jag aldrig hinner läsa
den annars.

Ja, där låg jag förstås
i godan ro i gott och väl tio minuter.
Innan helvetet bröt ut,
det bankade på dörren.
Att folk aldrig kan lära sig
att använda portklappen,
ja i alla fall så ringde telefonen
och den odågan Anders
som jämt skall spela landhockey
mot vårt garage.

Ja, han sköt ett skott med klubban
och pucken gick förstås rakt in
genom köksfönstret
och hamnade rakt i den ena av grytorna.

Marie, som inte förstod någonting,
började förstås böla
när Göran for omkring
som en retad bålgeting i huset.

Det var nog faktiskt efter
Görans fyrtioårsdag
som vi företog den där promenaden,
men det var innan som prisutdelningen
och de närmast katastrofala saker
som hände där gick av stapeln.

Du vet den där skandalen
med mutade domare som gått i säng
med förstapristagaren
och den där mycket tjusige unge mannen
som inte alls kunde rå för
att domaren var en sådan kvinna
som aldrig kan låta bli att förföra allt
som hon ser i byxväg
och som tilltalar henne det allra minsta.

Ja, Anders gick med på att betala rutan
till slut
och prisutdelningen fick göras om
och skjutas upp
och allt möjligt blev plötsligt
så himla viktigt med folks status
och att de plötsligt inte alls
kunde tänka sig att vidare stötta
sådana evenemang et cetera.

Jaa, jag tyckte det där hände sig
ju precis ovanpå att Jörgen
gick och gifte sig
och flyttade iväg någonstans
och som vi väl aldrig mer
får kontakt med i detta livet.

Ja, jag behövde bara få påminna
dig om de där sakerna,
för de låg så nära i tiden
och alltsammans blev så tokigt
för oss allesammans.

Någon antydde dessutom
att det skulle inte ha hänt alls
om jag bara skött mina plikter
och inte alls valt att lägga mig i badet
just den tisdagen av alla tisdagar
i hela den månaden.

Jag kan ju inte ha vetat
att det låg glassplitter
inbakat i pajerna som stod där i köket
och väntade på att få komma in
efter hand i ugnen.

Jag tycker faktiskt inte
att precis allt det där som sedan hände
går att spåra till just mig.

Hm?
Du vill veta vad som hände
den där dagen
under vår mysiga lilla promenad
förbi skogen och ängarna,
på väg mot bonden Ohlssons
stora röda lada?

Ja, förstår du, det är knappt
att jag vågar berätta det.

Men där ute i hagen
stod det den alldeles vit häst,
och det var inte det mest konstiga,
förstår du lilla Margaretha.

Den var naken!



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 136 gånger
Publicerad 2006-11-08 00:41

***

Ingress. Egentligen till Erik C, men här nedkortat till Eric, av bekvämlighetsskäl emedan detta egentligen var menat att skickas som ett sms, men jag och mobiltelefoner, vi är inte riktigt bundis jag och mobiler


Till Eric


Vet du något om hushållsrobotar?
Har tappat en skruv i soppan härinne
och kan inte hitta den igen.
Jag var på rymmen i framtiden
och ramlade ner i en gul smetig kräm
som visade sig vara en port
till nutiden i form av självaste centrum
av ett danskt wienerbröd,
just uttaget ur ugnen och nedstoppat
i en påse
som betalats av en annan hushållsrobot
som visserligen liknar mig något
till utseendet
men har ett helt annat serienummer
än jag och som dessutom är av
en något äldre modell.

Den är på jakt efter mig här i nutiden
och nu behöver jag som bäst
din ovärderliga hjälp
att hitta skruven åt mig.
Så att jag kan ta mig tillbaka
till framtiden igen
genom att äta en speciell kanelbulle
maskerad till en gul tennisboll
med ett rött hjärta på.

Kan du hjälpa mig tror du?
Jag har sparat en sup till dig,
och jag lovar att den kommer
att finnas tillgänglig för dig
att hälla i dig ur ett sirligt likörglas
av frostig kristall,
med en fot som är precis lik
en av de som brukar kunnas ses
sitta på en känd seriefigur
vid namna Kålle anka.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 157 gånger
Publicerad 2006-11-10 00:24

***

Ingress.
Ikke allt är vad det synes vara, men just den här historien håller sig till sanningen till nära nog fjorton procent, och det är minsann inte litet det.


En perifer lögnhistoria



Tjeckoslovakien
(det här var på den gamla goda tiden
när världen fortfarande inte helt och hållet globaliserats)
är för mig känt, det enda landet med två huvudstäder.
Den ena är Oslo,
vad den andra heter kan göra detsamma
eftersom alla och envar vet att länder
inte har mer än en huvudstad.

Eftersom detta lett till att Norge blivit utan turistattraktion,
ledde det även till att deras huvudstad
numera benämns Garp.

De har ju alltid haft litet svårt med stavningen i Norge.
Men de kanske förläst sig på en tämligen känd bok.
Så fick de inte namnet ur huvudet,
utan gick omkring som papegojor
skriande ’Garp, Garp’ som ena riktiga åsnor.

Eftersom tjeckerna vid en viss tid i historien
fåtts att dras med Oslo som turistattraktion,
har de tappat all lust att resa utom landet,
förälskade så till den grad i sin egna något säregna stad.

Det som kan få en turist utifrån att höja på ögonbrynet
skulle inte förvåna samme turist på besök
i exempelvis Bergen,
där en betalar sina notor och biljetter
i norska kronor.

Men att betala, räkningen i kronor i Tjeckoslovakien
kan synas märkligt för en utomstående,
men turligt nog ser man med oblida ögon
på turister med norska kronor på fickan
i resten av landet.

Eftersom kaffet är dyrt även i övriga delar av landet
har inte priserna upprört slovakerna så mycket
som den märkliga dialekten hos stadens fasta befolkning.

Annars kan man väl säga att samtliga gjort allt
för att glömma kriget
samt blundar trofast för den militär som ibland
visar upp sitt gästspel
som blivit kvar sedan festen
som kvardröjande gäster,
vilka vara naiva nog att inte veta när det varit
dags att dra sig tillbaka.

Alla vet hur en fest går till,
här tycks gäster leva i en slags tidlös dimension.
Eventuella släktingar i bergen och fjordarna
har en lång väg att resa.

Men kaffet i Oslo
lär vara en oemotståndlig dragkraft,
eftersom det bland annat betalas
med samma mynt.

Författaren till boken om Garp
har, enligt ej klart fastställda rykten,
inkommit med en skarp protest mot användandet
av hans fantasiprodukt
på ett så hutlöst och vanvördigt sätt.

Men eftersom kvarnar mal långsamt
och Norge trivs med sin vackra gamla stad,
trots vissa problem med att tyda skyltningen,
så är striden blott på ryktesspridarnas läppar
(förutom mina).

Solen går upp och solen går ned
det får de båda folken i all framtid
nog lära sig att leva med.





Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 178 gånger
Publicerad 2006-11-12 23:49

***

Ingress.
En närapå sann historia. I själva verket heter de inblandade personerna Barbro Hjälm, Torgny och Eva Svadnerforss.


Massagestaven



-Maivor! Skrek jag så det dånade i hallen och resten av lägenhetn, ty vi hade inte fått upp något på väggarna än... kanske för att vi inte haft inflyttningsfesten än, då folk brukar dricka rätt tappert och sedan spå upp denna tapperhet så att en hel del av densamma hamnar på just väggarna. Jag har köpt en massagestav! Jag skrek med något mindre bokstäver nu, för att inte störa grannarna, vi hade fått höra att de gjorde allt för att yngla av sig. Själva lekte vi fortfarande att det inte fanns någon morgondag.
-Vad sjutton gormar du om, lillprinsen? Vad sa du att du hade köpt?
-En massagestav, vi pratade ju häromkvällen hemma hos din mors. Och hon antydde att du aldrig hade gått och köpt något raffset att ha på dig, ja inte ens någon massagestav faktiskt. Och så föll det mig in att gå och inhandla just en sådan.
-Men du är ju fan i mig int riktigt klok, int skall du lyssna på vad min senila morsa säger om mitt liv. Och nog finns det väl bättre grejor att lägga pengarna på? En sådan där vibrerande grej kostar ju en hel del pengar, men det skiter väl du i, hur oansvarig får man bli egentligen?
-Men du kan väl se på den iallafal?
-Okej, nu när du ändå gjort dig besvär så, men det kan ju knappast vara ångervecka på sådan här saker. Oj, vilket fint papper den ligger i, och så är den i rosa och guld. Oj, den här måste ju ha kostat massor!
Okej, jag måste få prova den, men jag gör det på dass, du får inte vara med.
Någon timma senare.
-Du, nu när du gjort dig så mycket besvär för att vara snäll mot mig, och det inte går att lämna tillbaka den... så skall du få något riktigt fint av mig när du fyller år.
-Åh, det behöver du inte tänka på. Den kostade knappt någonting.
-Men självklart måste den ha gått på minst ja en sex sjuhundra?
-Nejdå, det är din syrras gamla avlagda, hon har köpt sig ett helt set nya prylar förstår du. Hon nöjde sig med betalning in natura faktiskt. Du minns väl att du var till Danmark en sväng i jobbet?
Nå, vi tyckte att det inte kunde göra så mycket om bara hon och jag hade litet kul tillsammans.
-Din jävel, det här skall du minsann få äta upp. Gå i säng med min syrra och få en satans begagnad apparat som betalning! Varför kunde du inte ha nöjt dig med att gå och köpa en brödrost?
-Vi har inte legat med varandra, hon och Börje bjöd mig på middag och bio efteråt, sedan gick vi och tog några bärs. Och som tack för att jag lockat med Börje att gå ut med henne på restaurang och bio, låt vara i mitt sällskap så bad hon mig ge dig den här lilla propellern...



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 200 gånger
Publicerad 2006-11-13 00:33

***

Ingress.
Ibland kommer jag på mig själv, minns tillbaka i tiden hur kul det var att snatta. Och att dela de där upplevelserna med de andra tjejerna på jobbet.


Känner mig lässugen, prosaisk



Den här boken, den finns på rea, och jag vill så gärna ha den. Undrar om någon märker att jag låter den slinka ner i min lilla beautybox, och så stänger jag magnetlåset med ett litet klick så verkar det som om den aldrig varit öppen sedan jag gick hemifrån.

Några dagar senare. Det var ingen som såg mig, och boken var bra, nu kan jag ge bort den i present och förvänta mig något fint tillbaka. Det blir som att tvätta svarta pengar vita.
Tänk om jag skulle ringa Sandra och fråga hur det är på ridlägret, hon skulle bara veta hur det gick till att få ihop pengar till det.
Nej, det kommer hon förstås aldrig att få veta. Jag hoppas att hon aldrig får veta, och jag hoppas att hon aldrig behöver bli som jag.

Nu har jag inte stulit eller lurat någon på över en vecka. Jag blev inte upptäckt sist när jag stal den gamla kvinnans kvarglömda portmonnä på disken för skönhetsprodukter, kommer inte ens ihåg vad märket var.
Men så mycket pengar det var i den, litet över sjuhundra.
Men nu känner jag hur det drar i magen av lust att göra litet smågrejer.

Det var riktigt länge sedan jag läste en bra bok, en sådan där som jag kan sträckläsa. Inga deckare tack. Dem har jag tröttnat på, utom den där som jag fick i utbyte mot den jag tog i bokhandeln. Ja, visst var den spännande, men inte som en riktigt bra roman. Känner mig faktisk en smula lässugen, prosaisk...



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 135 gånger
Publicerad 2006-11-14 03:34

***

Ingress.
Tja, vad skall en säga, det är alltid lika svårt att veta vilken ålder människan befinner sig i, och om ens mamma någonsin låter en vara vuxen ens sits.


Om det där är konst...




Per, Lennart och Sara på konstutställning. I caféterian. Sitter och dricker kaffe, te och läskeblask. En diskussion är under uppsegling sedan wienerbröden tagit vägen ner i tarmen.

-Vad sa du att du gjorde?
-Jag minns min gröna ungdom, jag minns min ungdom svår…
-Gröna ungdoms vår, heter det väl i alla fall?
-Nä, det här är ur ’Parodier till tröst’.
-Och vem fff…
-Och så svär vi litet mindre, pojkar!
-Du vet den där tavlan ’Som en bisonoxe i rymddräkt rock n’ roll’?
-Ja, inte sjutton såg jag någon bisonoxe i den! Det fanns inte ens litet kosmos i den!
-Du menar rymd?
-Men det var väl då själva sss…
-Lugna dig nu, Sixten.
-Per, namnet är faktiskt Per, din förb…
-Aj, aj…
-Ja, vad är det med den tavlan? Titeln är ju rena rappakaljan, rena nyset. Den föreställer ju bara streck och cirklar, varav några råkar vara i färg. Om det där är konst så är jag kalle janka!
-Han heter faktiskt…
-Ja, han är en seriefilur, än sen då?
-Jag menar konstnären. Det är samma kuf som målat den där fäktscenen i skolans aula, den som föreställer de tre musketörerna när de möter kardinalens män.
-Det är omöjligt, den har hängt där i årtionden, för att inte säga alltid, den har jämt hängt där.
-Men det är sant. Han målade den på beställning och när beställaren dog hastigt och lustigt så skänkte konstnären tavlan till skolan.
-Men ’Som en bisonoxe i rymddräkt rock n’ roll’. Vad sjutton menar han med det egentligen?
-Han manar dig att använda litet fantasi, litet av det där luddet du har på insidan av huvudet.
-Pojkar. Skall ni ha något mer att äta? Det är middag om ett par timmar, det vore bra om ni kunde hålla er till dess.
-Ja, mamma, jag vill ha en strut med glass.
-Ja, mamma, jag vill ha en kul strut, men med mjukisglass.
-Så hämtar jag det då. Sitter ni kvar här och väntar snällt? Mamma är strax tillbaka.
-Var var vi nu någonstans? Fantasi? Tja, den mannen tycks verkligen flöda över av det.
Men den där boken du läste ur för en stund sedan, har du den hemma?
-Ja, de där raderna var det enda jag kunde utantill. Frågan är väl om det var alldeles korrekt citerat.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 168 gånger
Publicerad 2006-11-14 13:12

***

Ingress.
Konsten att få med ett och samma ord i en och samma text utan att någonsin komma till skott...land.


Mannen som klev ombord



Det var en gång en man
som så förfärligt gärna ville se Åland.
Han hade sett eländet på kort.
På fotografier, inte i verkligheten dock.
Hans kusins arbetskamrat hade en pojkvän
vars fars doktor hade sett Åland
genom en kikare från en nära belägen kobbe.
Detta var det närmaste som den lille mannen
någonsin kommit Åland.
Han gick ibland till kvarterets resebyrå
för att prata med flickan bakom disken
om att resa till Åland.
Ibland erbjöds han att titta i någon broschyr
om Åland.
Men han ville inte titta i dem,
det skulle bara plåga honom att se bilder
över ön och öarna kring Åland.
Vad han skulle göra om och när han kom till
just Åland.
Det visste ingen, inte ens han själv
hade lyckats komma på det klara med
varför han så gärna ville fara till just Åland.
Därför kom det också som en chock för honom,
när han genom ett lotteri och ett herrens under,
äntligen vann en resa till just Åland.
Men det måtte ha blivit något fel i bokningen,
för när han skulle stiga av båten
och kliva i land på Åland.
Så visade det sig att han och båten
istället hade styrt färden till Skott...land.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 146 gånger
Publicerad 2006-11-15 00:40

***

Ingress.
En historia som blivit inspirerad av ett långt och spännande samtal med en mjölnarson som berättade en historia han fått höra många gånger som liten pilt. Den om mästerkatten i stövlarna. Kanske låter den bekant för en uppmärksam och en något till åren ko


Någon tappade en tvål på stussen



Efter sexhundrameterspasset i bassängen gick hon genast ut och duschade av sig badvattnets inverkan på hennes underbara fysionomi.
Denna hennes fantastiska fysionomi blev glodd en smula på av surkärringarna med häng både här och där. Hon låtsades som vanligt inte bry sig genom att stå och vissla Finlands nationalsång alltmedan vattnet bestrålade hennes nakna hud både här och där, kanske mest där. Några småflickor i olika åldrar kom intrippande och glodde även de på den väl närmast otroligt välproportionerliga kroppen som stod där under duschen och visslade så glatt. Plötsligt öppnade hon ögonen igen. Och så spanade hon omkring sig, ja ja, där stod ju schampoflaskan alldeles utom räckhåll för hennes ena hand. Så hon grep tag om dess hals med vänsterhanden istället och just då föll hennes blick på duschen mitt emot. Kvinnan som stod där hade bara ett och ett halvt ben. Hennes vänsterben slutade strax under knäet.
Hon balanserade rätt hyggligt på det enda benet, det som räckte ända ned till golvet, och råkade (vips) att just tappa sin tvål från den höjda handen. Tiden stannade nästan upp. Tvålen föll ungefär med samma hastighet som ett stridflygplan i skala 1 till 10 skulle ha gjort i hennes brors pojkrum. Men det tycktes ändå som om tvålen här och nu föll i slow motion, ungefär som i en del cowboyfilmer av Sam Peckinpah, där kulorna sakta så att publiken hann med att se, sökte sig väg in genom bröstkorgen och en uppmärksam publik kunde se hur blodet sprutade ut ur de öppna såren på de förbankade skurkarna. Precis så där läckert filmiskt föll tvålen ur kvinnans hand, voltade ett par gånger i luften, studsade på kvinnans stuss och landade till sist i en liten tillfärllig pöl som bildats i en liten fördjupning i golvets keramik. När tiden och fysikens lagar plötsligt gällde igen, steg vår hjältinna ut ur duschen medan hon skruvade ned vattnets medelst de två, för ändamålet målade, kranarna. Sedan tog hon upp sitt badlakan och började raskt med att torka det långa ljusa håret som började sin bana högst upp på skulten för att sedan falla litet nonchalant slängigt och oooh så vackert någonstans i närheten av mu... öh höften. När hon blitt nöjder så kavade handduken något längre ned och började massera hennes kropp i brösthöjd, detta medförde att den läckert formade baksidan även den blev ompysslad. När hon senare steg in i den väntande taxin hade det redan blivit måndag och den tog henne hela vägen fram till flygplatsen i metropolen Karlstad.
Det finns dessvärre ingen riktig knorr på den här historien, men hon var iallafall fjärde dotter avlad av ett lantbrukarpar som hade svinfarm...



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 136 gånger
Publicerad 2006-11-15 01:17

***

Ingress.
Ibland när jag möter någon och pratar en stund, vill jag avsluta med några uppmuntrande ord. Ibland väljer jag att uttala dem, ibland blinkar jag istället. blink blink


Möte med \'fienden\' ?




-Står du ut med dina öron?
-Vad sjutton säger du, vad angår det dig?
-Står du ut med dina öron?
-Ja, jag gillar dem faktiskt!
-Står du ut med dina öron?
-Jag svarade ju just på den frågan!
-Står du ut med dina öron?
-Det var väl då ett väldans tjat! Om du menar att mina öron står ut en smula, än sedan då? Ja, mina öron står uuuut!
-Om du står ut med dina öron, bli flygare!
-Vill du ha spö, eller?
-Jag tror att jag väljer det okända, alltså väljer jag \'eller\'.
-Du är ju tamej fff, inte klok!
-Jag är en sådan där som testar dig, förstår du inte det?
-Testar? Vad då testar? Vad tusan menar du med det, är du en fff king dåre, vad?
-En fffff king dåre, sa Bill. -En kingad fåne, sa Bull.
-Vad praaatar du om nuuu då?
-Har du aldrig lästa Pelle Svanslös, sagan om en riktigt sanslös flock katter?
-Nä, men jag såg några avsnitt av adventskalendern... den var ju helsjuk, och för barn dessutom, fast de verkade konstigt nog gilla den...
-Tja, det handlar om ifall du har barnasinnet kvar, eller om du tar allting i verkligheten på stenhårt allvar. Du kanske tar dig själv på för stort allvar.
-Du menar att om jag går omkring och nojsar och skojar med folk så...?
-Ungefär så, något ditåt, flörta litet, gör litet antydningar till dans, le mot folk och blinka mot det motsatta könet. Ellier iallafall mot dem som du helst vill flörta med. Det går att uppmuntra folk och då mår du så bra när du får positivt bemötande på dina lilla invit.
-Jo, men jag kan ju få spö istället, om jag inte ser mig för.
-Tja, börja litet enkelt, och ha känselspröten ute, så du inte gör bort dig i onödan.
-Så jag inte skojar med en som jag, menar du?
-Javisst, du har väl sett björnen Balou, på julafton?
-Men du, det är faktiskt inte alla som kan det där, bara ta allting med en klackspark. En del människor har faktiskt för mycket jobbiga grejor att ta itu med för att alltid låta sig flörtas med.
-Mmm, det är det som är utmaningen, att kolla in och se hur du skall gå till väga, men de flesta uppskattar iallafall ett leende.
-Kanske det du, men det kan också leda till bråk. Som att vad fan tror jag att jag glor på, och \'du skall fan inte stöta på min syrra/tjej/kille\'.
-Mmmm, nå men vad låg det i det där \'eller\' nu då?
-Det betyder att du skall be mig om ursäkt, fattar du inte det?
-Ja, det är okej för mig. Jag ber dig högaktningsfullt om ursäkt. Och du?
-Ja, vad är det?

Blink...






Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 156 gånger
Publicerad 2006-11-17 11:47

***

Ingress.
Ibland kommer det bilder i huvudet av människor jag inte ser längre har helt enkelt slutat träffa dem, de har rest sin väg någonstans det enda jag har kvar av dem är fragment, som en doft eller sång som ett avtryck i sanden innan vågen sköljer över


Centralstationens toalett




Kände mig nödig efter flera timmar i regnet
stod och huttrade på pass
medan demonstranterna samlades vid torget
någon sol hade jag inte sett på flera dagar
blev avlöst till sist av en kort o knubbig tjej
med rödgul regnrock o seglarstövlar
gick så fort jag bara kunde
sökte samtidigt hålla nöden inne

la fem spänn i springan
tryckte upp dörren
bakom mig stängdes dörren
med ett bestämt klickande
därinne hängde ett handfat på vänstra väggen
en spegel ovanför
den var splittrad i ett tiotal bitar
men satt envist kvar i sin ram
handfatet var spräckt
varken tvål
eller pappershanddukar syntes till någonstans
inte ens i den buckliga metallkorgen
låg det några pappersbitar

framför mig fanns en blåmålad
hyggligt repig dörr
den saknade lås
istället var där ett runt hål
som en gapande glugg i en fågelholk
dörren stod litet på¨glänt
gick förstås utåt
jag tog försiktigt i det skitiga handtaget
med bara pekfingret krokat runt

dörren öppnades sakta
jag tände med ljusknappen
vilken satt på väggen i det första lilla utrymmet
det första jag såg var en enda stor
oformlig hög kläder
med ett par skor
i slutet av ett par till ytterlighet slitna jeans

någonstans i bakhuvudet formades slutsatsen
det här måste vara en människa
jag bara stod där
som nästan förstenad
med tankarna som en sorts trög massa i huvudet

något surt letade sig upp från magen
upp i halsen
men jag var så torr i munnen och strupen
att kräkningen kom ut genom mina näsborrar
istället för ur munnen
jag backade snabbt bakåt
försökte desperat att hosta igång
någon sorts andning

höll mig över handfatet
vred som en galning på kallvattenkranen
höll under med båda händerna kupade
försökte få in litet av det i munnen
lät resten skölja ansiktet och min spyiga näsa
om och om igen sköljde jag ansiktet
försökte hostande få igång andningen igen

plötsligt kände jag någonting varmt
flyta utefter byxbenet
någonting varmt rann därinne
ner i ena gympadojan
jag hade inte kunnat hålla mig längre

egentligen kände jag mig på sätt och vid glad åt det
händelsen fick mig att slappna av
även om det i alla andra fall
skulle ha känts förbannat pinsamt

jag darrade till och upptäckte att jag var rädd
för vad visste jag inte riktigt
jag drog ned byxorna
tog av mig dem tillsammans med skorna
strumporna
tvättade benen och la ner byxorna i handfatet
klämde ner dem ordentligt i vattnet
tog sedan upp dem igen
vred ur dem så mycket jag bara kunde
tog på mig alltsammans igen
ville ju i alla fall slippa den fräna pisslukten

när jag var färdig satte jag mig på huk en stund
försökte väl samla ihop mig en smula
det hade varit någonting bekant
med kläderna därinne
när jag väl reste på mig igen
klev jag närmare tyghögen där inne
som jag trodde jag kände igen
kläderna

lutande mig ned över kroppen
tog jag tag i en kall och mager hand
kunde inte känna någon puls
jag kunde inte förstå
att det var han som låg där

bara för någon vecka sedan
i närheten av torget hade han slängt iväg
ett hejsan eller morsning
tvärs över torgets massa
av förbiskyndande människor
hade han skymtat mig

han hette Tommy
jag hade aldrig lärt mig hans efternamn
även om jag naturligtvis sett det på dörren
till lägenheten
ett litet krypin på tjugotre kvadrat
med dusch o kokvrå

nu låg han härinne på toaletten
med en spruta liggande någonstans under sig
han hade mött döden alldeles ensam
på en offentlig toalett
det var visserligen så
att han säkert inte känt av något
han hade bara köpt taskigt knark
eller tagit för stor dos eller något annat

att det var just jag som skulle finna honom
han hade ett kors i silver hängande kring sin hals
förutom sin bana som småtjuv och knarkare
hade han nog varit den mest pedante kille
jag någonsin känt
en småtjuv
med något slags högre tro på en skapare
men struntade ändå fullständigt i sitt eget liv

nu låg han här inne
jag hade nästan pissat
eller i alla fall spytt
på den stackars fan

Tommy
en kille som försökt kränga en trave stulna böcker
till mig första gången vi träffades
han knarkade redan då
fast det anade jag inte minsta spår av
jag hade stannat och pratat en stund

han hade prånglat på mig några böcker
några pockettidningen R
några pocket av John Steinbeck, Ernest Hemingway
en Tom Ripley
någon bok av Graham Greene

och nu många år senare
Tommy
borta som en utslocknad cigarett
som hamnat hade den i rännstenen
brunnit där ända ned till filtrets gulbruna stump



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 2203 gånger och applåderad av 50 personer
Utvald text
Publicerad 2006-11-17 21:17

***

Ingress.
En text som tagen direkt ur verkligheten


Studiers besök



En dag på en folkhögskola någonstans i Sverige,
i en galax långt borta för mycket länge sedan
kom en person vid namn, låt oss för en
gångs skull kalla henne
Katarina Taikon

när det begav
sig hördes
det ett
sus i
skogarna
kring skolan
eleverna ombads
att samlas i castellet
(här i utklädd form för
anonymitetens skull)

alla
elever
utom en
slöt upp inför
detta intressanta besök
tanten ifråga skulle berätta
en smula om sitt liv och om sitt
folks liv det fanns en och annan
som undrade om hon kanske var indian
eller same… nåväl där framme stod
hon och bubblade på och så skulle
det bli en frågestund efteråt
eftersom det här var på
en föregivet något
religiös skola
dock utan
att
skilja
sig särskilt
i klientel från
det övriga samhället
eller ens från andra folkhögskolor
nå, efter en stunds pladdrande inför
en tyst och belevad församling elever
de tycks ha suttit såsom på nålar
andaktsfullt och sneglandes
något på klockan ibland

(detta var före mobiltelefonens intrång i det offentliga privatlivet)
slutligen efter uppvisandet av ett visst antal böcker
skulle frågestunden inledas
en lärare sade
följaktligen
till den
sittande
församlingen
att nu kunde envar
som suttit och grunnat
på saker som rörde tanten
och hennes liv, få tillfälle att fråga
det var bara att räcka upp handen

eftersom detta var en mycket blyg skara änglar
(som blott längtade ut i vår herres hage
för att dricka litet undangömt vin eller öl,
ta sig ett bloss eller två på några
handrullade gräsliga
cigarettliknande
tingestar eller
smyga runt
husen
och hångla
en smula i solens sken)
så kom det sig att inte en kotte
föreföll hågad att föra upp armen i vädret

något stukad vecklade tanten upp ett
ihopvikt papper och sade sedan med
något skarp ton
-Det har kommit till min kännedom
(här rös församlingen något,
lät som om rektorn hade
gjort razzia igen och
hittat diverse kontraband…)
att här finns det blott en enda
elev som har någonting att fråga
mig om
och denna
någon är inte
med oss här idag
i denna sal
(jaså, verkligen?
Tycktes församlingens huvuden
med ens samfällt tänka)
-Denna någon ligger nedbäddad
i hög feber på sitt rum

(här ljöd en nästan helt ljudlös suck
genom rummet)
det enda som bröt monotonin
var en serie skrapanden med skorna
några harklingar
litet prassel av godispapper
förutom ett visst fisande som även
åstadkom ett visst skruvande på kroppar
och olika former av mimik bland de församlade

Nu undrar säkert läsaren av detta
högst konsternerad över
vem det kan ha varit som låg där på sitt rum
i hög feber och tilläts att lyssna på
några skivor av rockgrupper s
om exempelvis Nazareth och Black Sabbath
förmodligen på grund av vissa känsloyttringar
som kan ha haft sin grund i
att det var högst osäkert hur länge till personen
i sängen skulle kunna ligga där
till synes märkt av historiens vingslag

Något mera än detta förtäljer inte historien,
kanske kommer det en upplösning
på denna synnerligen vederkvickande inblick
i Livet
någon gång i en synbarligen avlägsen framtid

Men det är ju som sagt en helt annan historia



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 134 gånger
Publicerad 2006-11-20 21:52

***

Ingress.
Lätt surrealistisk textmassa. Satt med times, tolv punkter. Något bearbetad text. Tredje upplagan


Novellen Livlig fantasi



Del 1, kapitel 1
Vari en råtta kanske eller kanske inte kommer undan med blotta förskräckelsen.

En råtta skyndar gatan fram. Regnet trummar mot asfalt, bilar och fönsterrutor. Råttan föser en, med gummiklädda hjul försedd vagn av trä, plåtskodd i hörn och botten (två sorters morgontidningar att dela ut) framför sig. Ihärdigt visar vädrets makter sin oerhörda styrka. Vindar kastar omkring väggar av regn kors och tvärs längs de ännu folktomma gatorna. Endast gatlyktors sken förmå ge gatorna en känsla av värme och trygghet. Rännstenens smörja och skräp rensas bort av det framrusande vattnet. Gatans avlopp täpps till på sina ställen. En röst kommer svävande i vinden. Kanske har den någonting att säga världen och kanske inte.
-Jag skall ge den där kanariefågeln vad den förtjänar om det så också skall bli det sista jag gör.
Detta ropas med falsettrösten fylld av rättmätig (!?!) ilska, inte mindre än tre gånger. Som vore detta ett budskap en besvärjelse. Stackars bevingade varelse att ha en sådan kejserlig vrede nedkallad över sig. Skuggan av en okänd fågel faller i flygande fläng, liksom en konsumsk åtta, mellan närmsta gatlyktas sken och de vita breda streck i asfalten, vilka markerar övergångsstället som råttan strax ämnar korsa. Snabbt som kokt sparris* skyndar råttan mot denna till synes trygga passage. Nu undrar du förstås, huruvida råttan skall komma ur detta äventyr med blotta förskräckelsen. Eller inte. Det återstår att se. Mer om råttans öden och äventyr senare. Kanske. Har det slutat regna nu? Skurar kommer och går, men en våt gata den består. Består av? Tja, den som det visste. Hundrafalt vet ju vareviga kotte vad det är. Men asfalt? Tja. Seså, upp med hakan nu, äventyret har ju ändå bara börjat.
Är ännu i sin linda, om en så säger. Det är en kall natt för alligatorer. Regnbågens sju mest framträdande fff... färger kastar sin skarpa silhuett över denna essä till historiebeskrivning. En svart katt passerar en mot husväggen rest stege, på sin väg över gatan. Strategiskt belägen är stegen, inte alls förlägen. En ung man skrider gatan fram, nyss stigen fram ur en mörk port. Längre bort längs gatan gör sig ligisten och förövaren redo att skrida in i handlingen.

* Uttrycket härrör från en tv-serie baserad på en bok av en engelsman, om romarriket efter Julius Caesars bortgång. Numera känd som tv-serien ’Jag - Clavdivs’.

Denna novell förekommer i cirka tjugo kapitel, dessa kapitel kommer att införas här ett efter ett, efter en något udda tidtabell.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 184 gånger
Publicerad 2006-11-21 19:31

-
***

Ingress.
(historiens tavla är troligen målad under våren och försommaren 1995)


Livlig fantasi del 1, kapitel 2





Polisbilens blåljus gör dagen till natt. Skuggorna växer under en molnrik himmel. Jagets identitetslöshet suger i sig händelsernas förlopp. Blommar upp för ett ögonblick då ögonen fångar in en på gatans blanka asfalt blödande och skrikande gestalt. Hjälpen i form av uniformsklädd personal skrider sakta som i slow motion, till aktion. En blodbestänkt pingpongboll ligger i rännstenen. Där ligger också spritflaskor, utslagna likt ett drucket landslag i fotboll, rusiga efter förlusten... av jagets maskot, en uppstoppad och försoffad säl från sälslaktens Norge. Avsaknaden av en röd tråd i gestaltens ena strumpa skall komma att bli sett som avgörande bevis när fallets huvudspår mynnar ut i rättegångar mot de som skyldiga äro. Tralalala lala lala la...
Kärleken till vädrets makter, bland annat en för tillfället försvunnen sol, skall betydligt underlätta ordningsmaktens arbete. Ty det har regnat endast kortare skurar. Liksom sprungna ur skurarna från ett, ännu inte annat än i fantasin, avfyrat maskingevär. Likt ett flygande tefat, flyger ett kaffebröd genom luften. Ett polisbefäl har satt i halsen, resterna av en äppelmunk tar mark vid sidan av en blodbestänkt pingpongboll vilken ligger i rännstenen. (Hur ofta kan en sådan tingest få bli liggande där i vanliga fall, tro?) Ögonblicksbilderna fångas för tid och evighet i form av det tränade ögat hos en gråsparv. Vilken satt sig på on-knappen till en videokamera. Eftersom det inte finns någon film i kameran, frår man betrakta det som erforderligt av ägaren till nämnda kamera att ha fantasi vid betraktandet av ett tomt magasinsutrymme. Polisbefälet storknar och faller död ned, på en äppelmunk (läs allt om detta, eller kanske inte, i stycke tre) Till stor förtret för en hungrande gråsparv. En vampyr tycks vara lös i staden. Nej, nej, inte i magen. I staden. Vampyren suger blodet ur den röda rosen och blir vegetarian, på köpet av tolv röda rosor, telegraferade direkt till Transylvanien. Om polisbefälet ätit på ett av vaniljkräm fyllt wienerbröd ändå! En gråsparv är en grå sparv som springer frivarv. Mannen på balkongen står och gäspar, trenne stekta sparvar flyger förbi och blinkar med sina vänsterögon.

Läs den spännande fortsättningen i del ett, kapitel tre. Eller inte.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 171 gånger
Publicerad 2006-11-22 18:15

***

Ingress.
Novellen Livlig fantasi införs här ett kapitel i taget. Inalles 20. Den som leker får se, tiden an.


Livlig fantasi. Del 1, kapitel 3.



I vilket en person skall komma att utbrista något och sedan göra sig redo att berätta historien.

Följande samtal utspinner sig.

-The speed of light!
-Förlåt?
-The speed of light!
-The speed of light?
-The speed of light!
-Du menar...?
-The speed of light!
-Om det förhåller sig... snabbare än ljuset, då förstår jag.
-The speed of light!
-Ja, ja, det förklarar ju saken.

Något senare.
Om bara filmen suttit i. Vilken film, undrar du kanske. Eller kanske inte. Inte vilken film som helst förstås. Utan just den unika filmremsa som fångar ögonblick i händelsernas centrum. Var är den nu? På vift. Panorera här. Ljuset i mitten av scenen, tack. Här som förut låg ett polisbefäl, ligger nu bara en blodbestänkt pingpongboll. Verkar den sorgsen? Borde den vara det? Till och med de bitar av en äppelmunk som... Sitter numera fastkletade på en uniformsrock. Är den lilla bollen ensam? Är den gul? Spritflaskorna! Den blödande och skrikande gestalten, offer för kallblodiga rånmördare (försök till dråp, domar’n) fördes inte bort av tillkallad ambulans. Utan kastades i en fyllecell, levande mer än död. Jag menar, ett polisbefäl är ju iallafall ett polisbefäl. Allitid av större vikt (!) än ett levande mordoffer. Även om polisen väldigt icke levande är. En gråsparv som följer med kroppen in i ambulansen, sitter förgäves och väntar på att befälet skall sitta upp och lämna ryggen fri, i det han skall utbrista:’Bra gjort pojkar, en förnämlig insats!’
I den himmel han dock färdas till, finns det varken äppelmunkar eller spritflaskor. Ty han ankommer till rånoffrens avdelning, och där vilar ledsamheter. ’Rödbetor, kalops och potatis’, tänker han när han tar plats på det moln som tillkommer icke-här-hemma-hörande. Så somnar han och drömmer. Nu tror ni förstås helt felaktigt att här följer vi med in i drömmens värld. Men icke! Vi låter honom med väldigt egna ord berätta.

Spännande fortsättning i del 2, kapitel 1. Eller kanske inte...



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 195 gånger
Publicerad 2006-11-23 14:26

***

Ingress.
egentligen fjärde kapitlet av tjugo, men jag vill gärna röra till begreppen något...


Livlig fantasi del 2, kapitel 1.





Hrm. En sådan stor publik! Inte är han van vid att den består av gymnasieelever, och endast flickor dessutom. WOW! Eller misstar han sig? Är det kanske en hop transvestiter på möte i klubben? Gäspande griper han av vanans makt efter något att hålla sig i. Men... vart har det förbankade kopplet tagit vägen? Och uniformen sedan? I talarstolen står han iförd bh och trosor av rent silke! Över detta en genomskinlig regnkappa av plast. Han darrar. Drömmer jag? En gråsparv sitter på kanten av talarstolen. Om den varit en spritflaska ändå! Och plötsligt kastar han sig fram. Vrider nacken av fågeln och dricker sig plakat på Karlshamns flaggpunsch av finaste sorten. ’Någonting kan spricka och gå sönder’, tänker han. Bäst att tömma hela flaskan. Men en flaggpunsch leker man inte med, minsann. Hans ögon börjar rinna. Rinner gör också snålvattnet i hans mungipor. Eller är det sprit? Alldeles bestämt är det det. Den döda fågeln vrider sig i handens grepp. Fågelns ande vill tillbaka till det forna livet. Kampen blir dock kortvarig, ty punschen är plötsligt inte längre punsch, utan ketchup! Fågelns hjärta blöder för en sådan ensamstående publik. Flickorna står upp, klappar händer och ropar, ’Da capo, da capo’. ’Är detta sant?’ Tänker en tax, insmugen i aulan av en hundfanatiker till transatlantisk demagog. Demagogen snyter sig i fingrarna och se, till ingens häpnad har hon snutit ut en tusenkronorssedel ur ena borren. ’Är detta sant?’ Tänker ånyo denna anmärkningsvärt spirituella tax, vi nyligen gjort bekantskap med. Det som ingen förstår är att även taxeringsintendenter kan tänka sig att gå ut med hunden på promenad i morgondiset. Mannen på molnet, förutvarande polis, pratar i sömnen. Endast fragment av vad som blir sagt uppfattas av offren på molnen intill. ’Sade han något om äppelmunkar?’ läste den blodige ur sina anteckningar på vänstra ärmen. Andäktig tystnad råder bland molntapparna. Var och en som någon gång haft till uppgift att tappa moln, vet precis hur tung och hedervärd denna uppgift verkligen är. Taxen sniffar försiktigt på fallfrukten. ’Det smakar ju inte ens, och än mindre ser detta ut att vara...’ tänker den... ’rödbetor’. En generalmajors rödhåriga dotter kan inte hålla sig i bänkraden, utan åstadkommer en liten sjö på golvet i aulan.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 165 gånger
Publicerad 2006-11-24 01:22

***

Ingress.
Novell i cirka 20 kapitel, skriven våren och försommaren 1995, nu föreligger den i sin tredje upplaga.


Novellen Livlig fantasi del 2, kapitel 2.





’Äntligen något som påminner helt litet om sol’, tänker taxen. Samt iakttar med förundran en gul pöl , på det annars helt vita golvet. Och den sprider värme, upptäcker hunden belåtet. Den gula lilla sjön tar alltmer fast form, stiger likt ånga i form av en stor gul och platt slant mot ljuset. Slanten slinker ut genom glaset i ett tillbommat takfönster, sätter sig som en glödande punkt på himlen. Offren på molnen rynkar på näsan åt lukten, men drivs att flytta molnen närmare på grund av den värme solen utstrålar. Nu kan en ju tycka att mannen på gatan, som bär allt av bekymmer ändå på sina smala axlar, skulle bry sig mer när han känner en droppe falla honom på näsan. Men kan en kräva det? Allt han förstår är denna enda droppes hela (för just honom) innebörd. Nej, nej, inte nederbörd. Han inser predis då att han skall börja sin stryktipsrad med ett kryss. Nästa droppe faller på hans vänstra öra. ’En etta’, tänker han förnustigt. På detta vis kommer han att fortsätta gynna staten via tipstjänst samt vädrets makter. Men så är också detta en helt annan historia. En fyllecell, som blott är en fyllecell och ingenting annat, är ändock en fyllecell. Om än belägen på polisstationen. Mannen beräknas ha nyktrat till nu. Som hade han tryckt i sig en hela Karlshamns flaggpunsch. Istället för att vara ett ännu vid liv varande offer för våldet i city. Hur en vet att livet tilldrar sig i city? Tillräckligt tilldrar sig redan ändå där. En tilldragande flicka går på gatan. Hon går där och dagdrömmer om att få ta hand om någon i sitt liv. Är hon ett offer? Kommer dagen i hennes liv då mannen hon söker dyker opp? Vem vet. Inte du. Vem vet. Inte jag. Ut ur en port raglar en ung man. Polisen har inte längre något att anföra eller tillägga. Gatans sten hälsar honom och en bil som kör genom en pöl. Vattnet stänker uppå benen hans. En råtta kilar kvickt om hörnet, skjutandes (pang, pang och så några tjutande ricoschetter längs gatans stenfasader) framför sig en vagn med morgontidningar. Två budbilar krockar, fast inte med varandra. Med en brödbil och fyratusen kilo hamburgare på väg till Mach Tonvalls. Inte hamburgarna, men väl budbilarna. Den unge mannen tar av sig sina byxor, vrider ur dem och klär sig i ett huj.
När han rätar på sig igen möter han blicken från en flicka med drömmande ögon. Här kan en förledas att tro texten ’Och så levde delyckliga i alla sina dar’, avslutar denna historia. Det är inte alldeles på pricken. I själva verket slutar den aldrig. Precis som universums eländiga rymd. Men korven den har två. Det vet ju var och en som någon gång kunnat med att tänkas sig in i hur att vara tax.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 150 gånger
Publicerad 2006-11-28 19:51

***

Ingress.
En novell i 20 kapitel som skrivs in här då och då, ett kapitel i taget


Novellen Livlig fantasi Del 2, kapitel 3.


Mannen i talarstolen är först alldeles överväldigad av dessa stående ovationer. Kanske främst med tanke på diverse vackert mönstrade och hårt utspända blusar... diverse blossande röda ansikten... samt blodsprängda ögon. Mannen i talarstolen drömmer, detta är hans dröm. Lyckligt ovetande som han är, rent ut sagt omedveten om. Att det är en dröm alltså. Han lever (fel ordval just här kanske) i den tron att det är en verklighet, om än möjligen en alternativ sådan.
En telefon ringer. Någon hörs lyfta en lur.
Följande samtal utspinner sig.
-Hans bror.
-Förlåt??
-Hans bror.
-Vem är det som talar?
-Hans bror.
-Och vem vill jag tala med?
-Den ni vill tala med, talar ni inte med, ni talar med hans bror.

Flickan i den röd- och vitprickiga blusen kliar sig på näsan. Hennes sockor har hasat ned nu igen, skymmer ett par glansigt röda sandaletter. I hennes tycke är mannen i talarstolen bara ännu en man i en talarstol. Mannen i talarstolen förstår detta. Men för honom är denna hord av unga kvinnor, en enda stor fröjd för ögat. Så han struntar i vad de eventuellt tänker och tycker om hans person. (För att inte säga om hans person). Det är någonting han har tänkt säga. Vad kan väl det ha varit? Under tiden som han undrar detta, underhåller han sin publik med påhittade anekdoter om sitt liv som polis. Det tycks honom oemotståndligt att stå där och fläta ett nät av lögner. Ändå har han kunnat ta något ur den verklighet han upplevt som ej helt trist eller ens overksamt varit. Han far ut i sidospår och trasslar in sig i logistiska haranger. Betänk att detta är en dröm. Han rår icke själv över händelseförloppet. Flickan med de drömmande ögonen, tittar upp i den unge mannens ansikte. Ty nu har han rätat på sig. Luften känns plötsligt så klar och ren. Inga andra ljud än ystra fåglars sång, tränger igenom den för stunden frusna ljudbilden. Hon minns tonerna av en snutt musik ur en film. En kärleksfilm om ett ungt pars möte. Inom sig ler hon åt sig själv. Utåt ler hon fånigt åt honom. De bara står där och ser på varandra.

Läs gärna den spännande fortsättningen i Del 3. kapitel 1.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 151 gånger
Publicerad 2006-11-29 20:19

***

Ingress.
Novellen skrevs 1995, är i 20 kapitel och läggs här ut kapitelvis då och då, för att läsaren skall slippa med prövningen att försöka läsa ett fyrtiotalet sidor i pocketformat på en enda gång.


Novellen Livlig fantasi Del 3. kapitel 1.





Nu har ögonblicket kommit för dem att fatta varandras händer. Att förena sina kinder i ett blygt närmande som skall leda till en puss, en trevande kyss. En lidelse. En passion. Innan den unge mannen tillåts släppas ur fyllecellen, får han varken tillfälle eller ens tillåtelse att tvätta sig eller borsta sina tänder. Ändå blir han trugad att äta två kanelbullar, som legat en vecka att döma av smaken. Samt att tömma den sista slatten ur kaffekannan. En svart sörja som till minst hälften nog består av bränd sump. När han nu står inför sitt livs kärlek, samt ett äventyr på hög nivå... Tvekar han då? Alls icke! Tänker du säkert, skakar på huvudet. Du vet inte hur rätt du har. De slingrar sig om varandra som mjuka maneters böljande, möts i en känsloladdad kram. Deras unnar söker varandra likt kaka söker maka. Hennes bankande hjärta är ett skenande tåg. Någon drar i en växelspak. Nu är tåget plötsligt inne på ett annat spår. Flickans ögon! Däri dansar vackra lågor av en stark eld. Hennes långsmala hörntänder sticker hål på halsens hud. Hon dricker hans blod. Hon får honom strax att dricka även hennes, innan han för henne går förlorad. Se där konsekvensen av att blicka för djupt in i en oskyldig ung mans ögon. Just som flickorna i aulan börjar tycka att temperaturen börjat närma sig det outhärdliga, på grund av hettan från en främmande sol... och därför lockas att ta av sig och slänga sina kläder framför sig, hopkramade till bollar (kläderna alltså). Just då stiger det en liten nisse i orangeröd luva över tröskeln till tid och rum. Han ställer sig inom räckhåll och börjar åstadkomma en serie trolleritrick. Men han gör det så långsamt att ögat knappt hänger med. Barbröstade unga kvinnor med svällande barmar och blossande kinder, förvandlas plötsligt till högröstade slavinnor, vilka tillber den lilla nissen. Med viftande armar, till synes helt utan vare sig sans eller moral. Utom en liten klick flickor på bakersta bänk. De sitter där lugna som filbunkar. Om de är skyltdockor? Nä, de e rom inte. Men de ser inte så bra utan glasögon. Glasögonen har de trampat på förut, när de stampat och skrikit ’Da capo, da capo’.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 152 gånger
Publicerad 2006-11-30 02:38

***

Ingress.
En novell i 20 kapitel, här utlagda en i taget.


Novellen Livlig fantasi. del 3. kapitel 2.





En myra letar sig in i aulan, över en tröskel av tidstypiskt trä. Sedan den med fog och berått mod kravlat sig förbi aderton intet ont anande spindlar, sju på gatan överkörda och en levande snigel, två sovande katter samt ett paraply med doppsko av rent silver... såsom bara en dröm kan blekna bort, börjar sceneriet att ömsa skinn i polismannens av tankar tätt trafikerade hjärna. Han befinner sig i en liten eka på öppna havet, alls icke på ett grönt fält till cricketplan. Vågor bahagligt skvalpa mot ett skrov av trä. Alls intet skrovmål. Havet är blott en grönskimrande hägring. Ekan har strandat på en vågkam av sand i öknens utkant. Han (polismannen) hör havsvågor skvalpa behagligt, men det är alltså en villa. Med svimmingpool nedanför altanen. I poolen ligger det en tioårig flicka på en gymmimadrass. Hennes händer pendlar i vattnet, vilket får madrassen att röra sig än hit och än dit. På en sten i själva trädgården, sitter det en man och drömmer, Han var polis när han ännu var i livet. Nu drömmer han i drömmen igen. Att han i själva verket sitter på ett moln och drömmer om en villa, trädgård, pool... Det har han lagt på ett annat plan. För nu ägnar han sig åt drömmeri i sin dröm. Vart tog salen med alla flickor vägen? Är dvärgen där? Än nissen? Och myran, hur gick det för den? Han letar i skrymslen och vrår efter en öppning, en dörr, ett fönster. Det är som om ju mer han stretar och drar efter någonting minsta gripbarhetens gemensamma närmnare så drar det sig undan i ett hörn som ett litet gråtande barn. Den unge mannen reser på sig och gäspar. Han tittar på flickan på bänken. Hon sover ännu. Han delar hennes läppar med fingrarna. Tänderna ser helt vanliga ut och något blod i hennes ansikte ser han inte till. Var alltsammans blott inbillning? Är han inte död? Flickan rör på sig nu. Vaknar hon? Solen tittar ned på dem genom grenverket. Så gul den är, och vilken värme den sprider! Den unge mannen sträcker på sig som en väl utvilad katt. Lojt vilar han med armarna bakåt mot den grönmålade parksoffans rygg. Solens strålar reflekteras i en genomskinlig glasbutelj.

Läs gärna den rafflande fortsättningen i Del 3, kapitel 3.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 157 gånger
Publicerad 2006-12-01 12:30

***

Ingress.
Novellen Livlig fantasi läggs ut här ett kapitel i taget, 20 kapitel inalles.


Novellen Livlig fantasi del 3, kapitel 3.




Det var en tom spritflaska som konstigt nog inte krossats av att ha slungats iväg. Den hamnade i gräset förstås. Det är ett rött och vitrandigt segel på flaskans etikett. Den unge mannen böjer sig ned och trycker en kyss på flickans panna. Handen smeker håret och kinden. Vilken lustig liten uppnäsa hon har. Pluttig, som på ett litet barn. Nu sträcker hon på sig, suckar tungt och slår upp sina ögonlock. Munnen bjuder honom sitt leende med rader av visade tänder. Hon plockar med ena handen upp en bit av en trasig spegel, från gräset och visar honom. Inom henne stiger skrattets bubblor till ytan och hon fnissar befriat. ’Inga märken på halsen som från bett’, tänker han. Han stirrar på rodnaden från ett kyssmärke. Men... upplevelsen och minnet av den...? Han kunde ha svurit på! Och elden i hennes ögon? Dansar lågor i dem ännu? Hennes ögon strålar ikapp med solen. Men glittret i dem är inte eld. Är han besviken? Kanske inte. Ibland har han önskat sig odödlighet. Igår... var igår. Kanske är han inte besviken. Livet leker. Skall han ta sitt förnuft till fånga? Hur är det Shane säger? Kan grisar flyga? Du förstår, Shane är bara en av åtta engelska kusiner. Den unge mannen, vars namn du inte vet, har också ett namn. Han heter Göran Persson. Vad flickan heter? Irma Skylth- Johnson. Hon brukar säga ’Jag heter förvisso Irma, men jag skyltar inte me’et.’. För så brukar hennes pappa prata, när han presenterar sig. Han vars namn inte är varken Irma eller Göran. Han brukar prata så för det mesta, till den övriga familjens stora förnöjelse, utåt sett i vilket fall. Han är eller har, men skylthar inte med det. Nu tror du förstås att just engelska grisar har vingar. Men svin bär väl inte gloria? Den unge mannen gnider sin kind mot hennes. Kysser henne ihärdigt och känner plötsligt hur tom hans bakficka känns. Han känner med sinnet i ficka efter ficka. Efter plånboken. Men så minns han. Han har inte burit plånbok sedan den gången. Då han såg en kalv ligga död i hagen i England, hemma på kusinernas gård. Hur Shane frågar honom om hans plånbok är av kalvskinn. Eller frågar han bara ’vill du ha en plånbok i kalvskinn?’

Väl närmast grotesk fortsättning följer i del 4, kapitel 1.

***

Ingress. Nov ellen Livlig fantasi går här som följe tång i 20 kapitel


Novellen Livlig fantasi del 4, kapitel 1.





Men Göran Persson ratar plånböcker, också dem av plast. Han har sina saker i en påse av nylon, innanför halsen. Åtminstone innanför halslinningen på sin t-shirt. Han vägrar, att som sin far blott ha skjorta och slips med nättröja under. I vanliga fall. Just nu har han en skjorta över t-shirten och kostym, över ena armen. Eller har han det? Kanske har han i smyg satt på sig kläderna och gjort dag? Vem vet? Följande samtal utspinner sig. (Utspelar sig??)
-Om det är fredag idag, vad gör du då imorgon?
-Det är hellre tisdag. På fredag är jag upptagen.
-Okay, vi säger tisdag. Vad gör du på lördag?
-Det är inte tisdag, det är lördag. Igår var jag upptagen.
Vad som vidare sägs hör han inte. De båda parkarbetarnas samtal följer dem åt längs grusvägen och nedför en backe, bakom ett lätt ljudisolerat trädgårdsskjul. De jobbar kanske övertid över tid? Eller så utspelar sig historien i så kallad historisk tid. För historisk tid är ofta bäst? Motorers surr bryter en envis och lätt irriterad tystnad, som vore den purken, morgonsur och villig till trätor. Någon slår upp en dörr, som andra annars skulle ha valt att slå upp en tunna vin någonstans i Champaigne-distriktet i Frankrike en tisdag i april, någonstans i byggnaden. Ljudet av springande fötter hörs, (och nej, det är inte stjärngossarna som försovit sig till decembermorgonens alla luciatång) det är ljudet av en barbent pojke med händerna fulla av fjärrkontrollen till en båtmodell samt båtmodellen själv, iklädd badbyxor, cyklop, snorkel och simfötter (skall fjärrkontrollen möjligen på maskerad i afton dans?) kommer glidande och fridstörande allt närmare en pool med tempererat vatten och en tioårig flicka på en gummimadrass. Före detta kommisarien slår upp sin ögonlook. Vad är det han bör tänka på härnäst? När en kommisarie sitter och drömmer, vill han göra detta ostörd.

Väl närmast barbarisk fortsättning i nästa avsnitt, i del 4, kapitel 2.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 188 gånger
Publicerad 2006-12-03 12:50

***

Ingress.
Novellen Livlig fantasi i 20 kapitel, presenteras här ett kapitel i stöten.


Novellen Livlig fantasi del 4, kapitel 2.

Jovisst, en aula full av flickor. Han dricker en Karlshamns flaggpunsch som plötsligt smakar ketchup. Stryk det. Backa i manus. Han vill inte. Gråsparven sliter sig och flaxar mot taket. Mannen stirrar på en flicka som petar sig i näsan. Hon tar ut fingret, för upp det i ögonhöjd och betraktar sitt byte. Så stoppar hon fingret i munnen och tuggar eftertänksamt, som på ett mycket litet bubbelgum. Mannen ryser lätt, men fascineras av och avundas henne den lilla men modiga handlingen. Själv känner han sig för gammal för några spontana brott mot konventioner och moral. Ändå är det ju bara en dröm. Men vet han det, så säkert? En dröm i en dröm, är ändå bara en dröm. Skall han någonsin komma ut ur den? Tillbaka till vad? Vilket liv de för i bänkraderna! Är det för en myras skull? De pratar och skrattar i mun på varandra i ena ögonblicket. I nästa sitter de alldeles lugna och stilla en stund. Så plötsligt smeker de allesammans sina svällande bröst, i väntan på en liten? För att provocera honom? Av plötsligt påkommen trånad? Det går omkring en nisse på scenen. Han utför sina tick i slow motion, så att ögat knappt hänger med. Någon musik kan mannen inte höra. Men stämningen är som vore etern fylld av en körsång, sjungen av de allra som mest ljusa, tunna, sköra röster. Det är varmt i aulan. En odör av dofter svallar som vågor fram och åter. Som om svett och instängd luft istället vore olika sorters dofter av rosor och andra blommor. Mannen letar i sin svarta väst efter pipan. Skinnkläderna, hur de nu kommit på honom, stramar lätt. Och den blå skjortan är våt mot huden. Han fuktar sina läppar för att tala till publiken. Kommer de att höra hans tankar i överförd form? Kan en göra sig förstådd i en dröm? Han fingrar på snodden till det gamla fickuret i silver. Han talar inte längre om anekdoter och svunna tiders bedrifter som polis. Istället citerar han Yeats och andra skriftställare. Eller är namnet kanske Yates? Han struntar i vilket. Orden är inte dem han tänkt låta trilla sig på tungan. Istället tränger tankar från en annan själ in i hans huvud och talar genom hans mun. Så högst egendomligt. Han ser dock att flickorna lyssnar andäktigt.

Fortsättning följer i del 4, kapitel 3.




Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 150 gånger
Publicerad 2006-12-06 12:37

***

Ingress.
Novellen Livlig fantasi i 20 kapitel, lägger jag ut här kapitelvis.


Novellen Livlig fantasi del 4, kapitel 3.



Kommisarien känner sig upprymd och han känner att han vill hjälpa orden på traven. Han börjar gestikulera. Solen, ser han plötsligt, skiner som en spotlight via en annan byggnads fönster in i salen. Den belyser en klick på tio flickor. Dessa fäller upp sina stolsitsar i det att de reser sig upp och går ned till scenen i gåsmarsch. Väl där börjar de att dansa såsom vore de älvor. De bär sina blusar i händerna och sveper dem som slöjor genom luften, om och om igen. Han blir alldeles tagen av deras kroppars rörelser. De gungande bröstens rörelser, benens dans, deras stolta huvuden som sträcks och böjs allt eftersom de dansar. Vart tog nissen vägen? Och myran sedan? Han börjar sjunga en mycket gammal hymn. Orden är inte hans, men vad gör det honom. Han brukar ha en sådan skrovlig röst, nu är den plötsligt klar och ren. Inte behöver han skrika heller för att höras. I bänkraderna har flickorna börjat att gunga från sida till sida i vågor, fattande varandras händer. Den unge mannen (vi kan kalla honom Göran, flickan kallar vi... låt se nu...jo Irma.) vill inte sitta stilla längre. Samtidigt skulle han vilja han någonting att äta. Ett äpple eller kanske en halv frukost. Han fattar flickans händer, de beger sig ut ur parken. De följer efter en man på gatan, som vore de osynliga änglar. De kommer in på en gård, efter att ha travat fram längs några kvarter, som i jakt på en ultimat upplevelse i hälarna på en helt vanlig man. Väl inne på gården stannar de till och iakttar mannen genom trappens fönster mot gården.
De ser honom försvinna varje gång han hamnar på ett lägenhetsplan med förmodade dörrar på. Två trappor upp kommer mannen , sedan viker han av åt vänster. Göran och Irma tar sig in genom porten och står en stund senare framför den stängda dörr bakom vilken de anar att mannen nu finns. Irma sträcker ut ett av fingrarna på sin vänstra hand och ringer på. Det är alldeles tyst. Inte minsta ljud hörs. Är dörrklockan trasig tro? Hon låter fingret ånyo tryckas mot knappen, hon håller kvar fingret precis lagom för att åter kunna trycka in den vid behov. Knappen är svart och rund. De dröjer en stund, men sedan vänder de sig om för att gå. Då öppnas dörren mitt emot av en dam i trettioårsåldern.
-Vill ni inte stiga på och äta frukost med oss? Yttrar hon leende. De stiger tysta över tröskeln till ett litet himmelrike. Medan taken i rummen är helt vita, är golven röda av blod. Regnbågens alla färger skiftar in i varandra längs väggarna.

Väl närmast märklig fortsättning i del 5, kapitel 1.




Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 137 gånger
Publicerad 2006-12-06 12:43

***

Ingress.
Novellen Livlig fantasi i 20 kapitel, läggs ut kapitelvis här då och då



Novellen Livlig fantasi del 5, kapitel 1.




På vilka sitter små tavlor i olja, med motiv av himmel, hav, trutar, måsar, fiskar, träd, gräs och buskar. Allt så levande målat och återgivet att de kan se liv och rörelse i bilderna. Kvinnan för in dem (tag av skorna här) i en stor matsal, där möblerna går i vitt och svart. En familj sitter samlad kring ett svart bord, med vita stolar arrangerade i ett praktiskt mönster runt om så att de går att sitta på. Göran sätter sig i kökssoffan bredvid mannen i familjen. Irma placerar sig bredvid kvinnan, i familjen. Fem barn flankerar dem.
-Så bra att ni kom nu, vi väntade på er. Börja nu genast att mätta magarna. Det är mannen som yttrar dessa ord, medan han häller upp en het dryck i de koppar som står samlade framför honom. Girigt griper barnens händer efter vad som dukats fram till frukost. Drycken visar sig vara choklad, gjord på riktig mjölk och kakao. Irma griper efter smörkniven när kvinnan slår henne lätt på handen så en helt liten men lätt rodnad uppstår.
-Åja, barnen först. Yttrar kvinnan. När barnen låtit mätta sig får de vuxna äntligen börja breda sig sina smörgåsar. En fluga surrar i taket. En gammal vävstol står helt stilla i ett hörn av nästa rum, helt synlig som den är genom en öppen dörr. Så förargligt. Detta dessutom mitt i frukosten. Göran för ned skeden i filen och rör försiktigt ned mysslin i den. Ett av barnen mitt emot honom, en flicka i gott och väl fjortonårsåldern, tar en sked fil och myssli, lutar skeden lätt bakåt med pekfingret medan vänsterhanden håller skeden. Så plötsligt släpper fingret sitt tag och skeden sprätter iväg blandningen på Görans kind. Han svarar med samma mynt, utan en sekunds tvekan. Plötsligt far olika sorters mat kors och tvärs över bordet. Plötsligt inser Göran att de alla bara är barn. Han ser hur kvinnan bredvid Irma kastar sin kopp med ljummen choklad över Irmas blus. Samt hur Irma besvarar attacken genom att ta en macka med smör och marmelad på, kletar fast den i kvinnans yppiga urringning. Göran tar handen full av leverpastej och kletar in ansiktena med på flickan och pojken bredvid sig på höger hand. Faderna greppar då Görans tallrik och häller den upp och ned över Görans huvud. Göran blundar automatiskt. Då han öppnar ögonen igen är allt precis som innan matkriget bröt ut. Han har svårt att tro sina ögon. Allting, bordet och familjen är helt rena, som om det aldrig tilldrog sig, det han nyss blundat för. Göran ser ut genom ett fönster. Himlen är ljust blå.
-Kan grisar flyga, frågar han sig. Ingen tycks ha hört hans ord. Den sista tuggan av smörgåsen tar vägen in i munnen på honom, sköljs ned av choklad. Han undrar i sitt stilla sinne över om kommisarier kommmer till himlen. Undrar vilken sektion de sorterar under i så fall. Skallet från en hund hörs nerifrån gatan. Den kanske också vill ha ett ben att gnaga på? Den unge mannen låter sina tankar gå sin egen väg. Kraset från ett äpple får honom att slita blicken från fönstret. Alla de andra sitter med varsitt äpple i handen och fruktfatet är tomt. Han tar en banan istället. Frukten blir överräckt till honom med ett blygt leende från en liten flicka i rödrutig bomullsklänning med vitt skärp. Göran ser vantroget på när var och en i familjen äter upp hela äpplet. Rubb och stubb, utom själva skaftet. Irma då? Jo, hon följer begeistrat deras goda exempel.

Remarkabel fortsättning i del 5, kapitel 2.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 148 gånger
Publicerad 2006-12-06 12:48


***

Ingress.
Novellen läggs in här kapitelvis, 20 kapitel inalles.


Novellen Livlig fantasi del 5, kapitel 2.


Göran ser för sin inre syn hur han ser sig tvungen att äta upp bananskalet också. Istället går han ut i köket och lägger skalet i sophinken under diskbänken. I samma utrymmer ser han att en nisse byggt sig en koja. Den unge mannen kliar sig på ögonlocket, går sedan på nytt in i matsalen. Där är tomt sånär som (på Ingeborg?) på Irma som sitter och ser ut genom ett fönster. Hon vänder på huvudet, ser på honom och utbrister ’Hittar du något ätbart i köket’? Plötsligt känner han hur tom och ihopdragen magen är. Han undrar förstrött över vems lägenheten är. Han hör hur det rasslar i brevlådan ute i hallen. Säkert bara en hög med reklam. En gråsparv flaxar i taket. Irma fattar honom i armen och de går tillsammans ut på balkongen. Där står det ett bord med vit duk, dukat för två. En flaska champagne står i en kylare av silver, med en tjock kökshandduk av siden virad kring sin kropp av grönt buteljglas. Där ute skiner solen, luften är behagligt varm med blott en sval bris då och då över balkongens höjd. Plötsligt hör de en röst mana på dem. ’Sitt, sitt, för all del’. Kvinnan står bakom dem nu, med en skinnklädd meny hopslagen i ena handen och i höjd med axlarna. Som höjd till slag, mot en ilsket surrande fluga. De är sugna på varsin Pepsi med is. Kvinnan ger dem menyn och går sakta sin väg. Den unge mannen ler glatt mot sin tös.
Polismannens röst stiger och sjunker. Åh, det är frihet att kunna sjunga så. Han som alltid kunnat sjunga i sina tankar. Men aldrig med en röst som hörs ljuda från läpparna. Han ser vågorna, i bänkraderna, gunga framför sig. Samt flickorna som dansar på scenen likt älvor, utan minsta tråd på kroppen. ’Är detta en dröm? Om inte så drömmer jag!’ Tänker en tax förnumstigt, för sig själv och förundrar sig över hur människorna bär sig åt. ’Där står det en gubbe som tror att han kan sjunga, och där dansar kvastar som vore de älvor i en ring’, mumlar taxen försiktigt i skägget. Mannens sång tar slut. Han blundar och öppnar ögonen igen. Nej, ingenting har förändrats. Men vänta nu. Flickorna dansar inte längre. Är dvärgen där? Flickorna avancerar mot polisen som var kommisarie men nu blott är en skugga av sitt rätta jag. De lyfter honom (som man lyfter en fotbollshjälte till skyn) med gemensamma krafter. Som en fjäder kastar de honom upp i luften. En, två, tre gånger, som om de hyllar en hjälte. Men vad händer nu då? De fjättrar honom vid en stång, som vore han en gris, färdig att grillas över öppen eld.

fortsättningen står att läsa i del 5, kapitel 3. I vilket en av två saker kan inträffa, den ena strax före den andra.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 185 gånger
Publicerad 2006-12-10 12:49

***

Ingress.
Denna novell läggs in kaptelvis, ett i taget, inalles 20.


Novellen Livlig fantasi del 5, kapitel 3.




Vad skall de välja för något ur menyn? Göran pekar på en efter en av de läckra rätterna och kvittrar något litet om var och en av dessa. Irma är lockad av att välja ostron, men överger så den idén efter någon tvekan. Hon skall äta skaldjurssallad som aptitretare. En entrecote med tjocka smördrypande gula pommes frites och bearnässås till. En Napoleonbakelse till kaffet, så en cigarr till konjakken.* Hon snyter sig i rockärmen och bemästrar sin lust att ta sig en pris grovsnus. Nedanför balkongen ser hon en morgontidig råtta skjutandes en kärra morgontidningar gatan fram. Själv sitter Göran Persson och nyper med fingrarna i bordsduken. Vilken flicka han har till bords!! Han får någonting lyriskt i sin blick. Vad bryr väl han sig om råttor som skjuter kärror med morgontidningar framför sig? Det finns ju betydligt viktigar saker här i världen. Se där kommer pepsin och isen, vinet och osten, ostronen och brödet. Men... vem sjutton har beställt ostron? Inte han, det är då ett som är sä... Så minns han med ens! En gång i tiden har han varit en helt liten gosse, vilken plägat följa sin moster ut i vida världen på olika lov, mest till Frankrike. Men vad i hela världen har det med denna historia att göra? Platt intet! Det verkar som om maten är på gång nu. De sätter i sig pizzasalladen och grimaserar mot den beska smaken. Skall strimlad vitkål verkligen smaka så här? Annat vore det med litet spansk peppar till! Vad varmt det är i solen. Göran Persson tar av sig sin jeansjacka. Strax därpå följer västen, skjortan, slipsen och den över magen kort klippta t-shirten. Fram kommer en solbränd överkropp med spelande muskler och en kokosmatta av brunrött hår i armhålorna. En knappt skönjbar matta av hår växer glest över muskelmassans hud. Så där, det var mycket bättre. Hans ärrade bringa bringar Irma att se på honom med nya ögon, fuktiga läppar coh något vilt i sin skelande blick. Är det snålvatten en kan se rinna i hennes mungipor?
Polismannen som sitter på en sten i trädgården, vaknar med ett teatraliskt ryck. Vad ser han då? Om inte två syskon kivas i en pool tempererat vatten. Flickan vill ligga och sola i fred. Pojken vill köra sin båt, i samma vatten. Han struntar i hur högt motorn surrar. Det hör ju till när båten flyger fram över vattenytan. Käbblet ackompanjeras av stänkande vatten och högljudda rop, ja skrik rentav. Här som nyss var så fridfullt. Ändå är också detta bara en dröm. Som ni vet är mannen ifråga död, har kommit till himlen, blivit sittande på ett moln. Och så har han somnat. Nu drömmer han att han drömmer. Och i den drömmen är han vaken. Tror han. Han förstår ju inte att det bara är en dröm, en av flera, mer eller mindre sammanhängande. Mer eller mindre sannolika. Solen skiner och han är full, av ren livsglädje.

*Irma uttalar alltid konjak som konjakk, en ren och oförfalskad tradition, en styggelse, endast för att reta gallfeber på envar självutnämnd ordpolis.

Otroligt festlig fortsättning i nästa kapitel, vilket kan tänkas avhandla skillnaden mellan grönt och rött. Eller inte göra det.
Läs alltså även del 6, kapitel 1.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 142 gånger
Publicerad 2006-12-11 18:54

-
***

Ingress.
Novellen Livlig fantasi presenteras här i 20 kapitel. Den är snart helt utlagd, vill du läsa början får du leta dig tillbaka bland titlarna på min sida.


Novellen Livlig fantasi del 6, kapitel 1.




Polismannen tycker att livet är skönt. Om än luften är fylld av skrän och ...ooops... vatten! Det där var en rejäl stänkare. Pojken har invaderat systerns läger och nu drar han av alla krafter i luftmadrassens ena långsida, som ville han sänka den helt och hållet. Flickan gör en överhalning och sjunker ned under för tillfället upprörda vattnets yta. Men hon är inte den som ger sig. Hon simmar glatt fram till båten som kör runt, runt, runt, runt och dessutom runt. Där! Miss! Där! Miss! Där! Äntligen har hon fått tag om båten. Hon slungar iväg den bortom träden och rabatterna. I ett huj far pojken upp ur vattnet. Springandes bort, anar han redan tragedin. Polismannen tycker genast litet synd om pojken, men har han inte sig själv att skylla då? Vem vet, inte jag, tänker han och tycker sig höra ett svagt eko från inte alltför långt borta. ’Vem vet, inte jag’, låter det i vinden. Trapetsen över trädgården är bemannad, bekvinnad snarare. Modern sitter där uppe och går igenom och rättar gårdagens skrivningar för den skolklass hon basar över. Attans ungar, att de då alltid skall vara i luven på varandra. Nåja, det verkar ju inte så farligt. Än iallafall. De små liven. Hon blundar för ett ögonblick och suckar. När hon tittar igen befinner hon sig på cirkus. Skrivningarna faller ner som ett pappersregn mot manegen och hon uppfattar med ens hela situationens... Hela familjen är samlad däruppe under tältduken. De är de inte helt världsberömda Hotten Tottskis från Bra maht Puttra! Cirkusnumret de utför är komplicerat. De är försedda med både säkerhetslinor och skyddsnät. Men vad hjälper det? Någon träning har de inte av detta. Modern har gått en kurs under några veckoslut. Men de andra! Pappan har dessutom bara ett ben. Det andra är ett träben från strax under knäet. Fast i trapets är det kanske av mindre vikt. En babian kikar nyfiket på henne från första parkett. Och, upptäcker hon, hela publiken består av alla upptänkliga sorters djur.

omissbar fortsättning i del 6 kapitel 2.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 151 gånger
Publicerad 2006-12-12 14:21

***

Ingress.
En novell i tjugo kapitel, läggs ut då och då i följd


Novellen Livlig fantasi del 6, kapitel 2




En giraff gäspar stort och sneglar på sin bänkgranne till vänster om sig. Häpet betraktar giraffen skogens konung snigeln, vilken hänfört betraktar cirkustältets innertak. Där under utförs ett nummer av sällan skådad art. Ett trött gökur i raden framför släpper sig högljutt. Denna udda symfoni av trenne släppta cd-skivor luktar! Är det en doft av mygel, eller rent av prygel? Men som gökur står för en fortplantningsförmåga av högre dimensioner, än exempelvis en väckarklocka, så höjs inga förargade röster till proteser. En tvättbjörn grymtar entusiastiskt ’Upplevelsen ligger i upplevarens egna sinnen’. Sedär. Intet fall av ansvar faller på artisten/utövaren av sagda konst alltså! Bekvämt i sanning. En ekorre inleder en dispyt med en förtappad samling svartmyror samt sen blånosad sälhona. Diskussiionen böljar fram och åter. En släkt på femtiotre elefanter hyssjar åt dem och en dristig elefantunge sprutar vatten på dem med sin elegant och för ändamålet svängda snabel. Hotar här att utbryta total anarki, möjligen? Vem vet. En mobil telefon väcker förtroende hos innehavaren, en svart slemmig igel av märkbara dimensioner. Dess infraröda signal kastar, ett för omgivningen, osynligt strålkastarljus omkring sig. Ljuskäglan bryts strax och följande samtal tar vid i för omgivningen ohörbara decibel.
-Blodtapparjouren, jourhavande assistentvikarie!
-Kvacksalvare Äckel Päckel söker audiens i Blodbankpalatsets svartröda salar.
-Jourhavande är havande, endast assistentvikarien besvarar påringning.
-Jag kopplar inte, kopplar ni, ni förtappade kopplare?
-Jag kopplar... av, med cirkus Skrikhus!
Vad som mera avhandlas förtäljer inte historien. Trapetsnumret lider mot sitt slut. Kvinnan i nämnda trapets, öppnar sina blå ögon mot himlen. Kvinnan glider via kabel, tackel och tåg, ned mot gräsmattans gröna. Helt på eget bevåg. Traven med skrivningar tar hon med sig in i huset. Nöjd med sin dag, sliter polismannen av sig solglasögonen, äter dem vällustigt och rapar sedan sin förnöjsamhet ut över nejden så högt att en örn dånar och far rätt ned i gräsmattan som en omvänd raket. De som vet något om att bli omvänd, torde veta att just örnar har studerat himlens möjligheter i väl närmast evigheter, släkte efter släkte. Skulle det i skyn finnas ett paradis för fåglar borde väl de om några ha stött sig med detta. Polismannen tuggar ännu på glasögonens bågar, under det att han skär sig i tungan. Hur förnöjt ses han nu inte svälja det från tungan strömmande blodet?

remarkamel fortsättning i del 6, kapitel 3.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 161 gånger
Publicerad 2006-12-14 19:27

***

Ingress.
Novellen läggs ut här i kapitelform, inalles tjugo kapitel


Novellen Livlig fantasi del 6, kapitel 3




Där sitter de på balkongen i solens varma sken, äter sig mätta och fyllda av märklig tillförsikt. Saluterar varandra då och då i varsin skål, en skål från Kinas norra del och av flera hundra år gammalt ursprung. En handgjord skål från Gustavsbergs porslinsfabrik, daterad 1881, eller som tredje alternativ, en skål sjungen till en lärjunges lov då personen ifråga på sitt åttonde sportlov slagit ut mästaren i trestegstennis i slutna mästerskapen i Brassavilles tvillingstad Neapel i Italien. Rätt gissning bör skickas in för utgången av 1996, annars går prisen snus till en skattebefriad avgångsklass i Torshälla och de vinner på att börja pensionsspara redan nu, om de köper aktier i Bofors. Men vad gör Irma? Sitter hon och drömmer? Får någon veta det? Inte genast i vilket fall. Kanske senare. Nu utspelar sig plötsligt något alldeles vanligt. De vill beställa dessert. Kvinnan dyker upp som en gumma ur lådan, fast här ut ur väggen, dukar av bordet, försvinner därpå och dyker strax upp igen, denna gång ur en tavla av Marcel DuPont den äldre. Hon har menyn med sig i ena armhålan, vilket förklarar de färska droppar av svett som klamrar sig fast på omslaget, rädda för att trilla ned i ett oförskönat helvete i ett möjligt okänt ’det okända’, sänt i någon sjaskig och unken tvkanal. Vad är de nu sugna på att mumsa i sig? Varsin glasscup med färska jordgubbar, handplockade på en svensk odling nära Fagerhult, rån och tappade klickar med vispad grädde. Det skulle väl smaka fågel? Kvinnan, som åter igen står vid deras bord, blir alltmer genomskinlig och stiger mot solen likt rökspiralen från en nyligen påtänd cigarrcigarett. När hon så återvänder till balkongen, någon stund senare, ser de vilken fräsch nyponros hon blivit... Göran fånstirrar på henne som om hon ser ut att just ha klarat av att ta körkort på blott trenne lektioner. Så är emellertid inte fallet. Det tog henne tolv år att ta köpkort. När så glassen står på bordet, känner sig Irma snuvig.
Hon fräser ordentligt i näsduken, ut kommer något kletigt, gulgrönt. Vad skall hon nu göra av detta? Med en närapå omärklig rörelse, sveper hon ihop näsduken till en boll och för ned denna i sin väl tilltagna urringning. Oj, så heta brösten är. Så blossande heta kinderna är. Göran böjer sig hafsigt fram över bordet och ger Irma en blöt kyss. Men som hon vänder andra kinden till, hamnar denna kyss av plötsligt uppflammande åtrå, inte på munnen. Känslor pirrar sig väg genom deras blod, kropparna ryser av välbehag. De två älskande, omslingrande människorna betraktas av en på balkongens rundade räcke, av en sittande gråsparv. Finns här några smulor att picka i sig tro? Fågeln flaxar med vingarna och dyker ned mot betongens grå och skrovliga yta. Se där! Några brödsmulor som bara ligger och väntar på att hamna i krävan på en grå sparv. Göran känner en hand smeka sitt huvud. Hur handen öppnar sig, släpper ned isbitar i hans hår. Iskallt smältvatten rinner längs huvudets alla sidor. Glassen som de skulle sleva i sig står på bordet i breda cupglas, med mycket grädde och bär. Han känner hur den kalla glassen, den smetiga grädden och de väldoftande bären klibbar sig mot hans håriga bringa. Men han bryr sig föga. En het tunga utforskar hans egen heta, nyfikna munmuskel. Även Irma känner hur glass, bär och grädde pressar sig mot henne. Kletar sig fast vid hennes blus. Hon känner hur glassen och grädden smetar sig in i och ner i urringningen. Är detta kärlek? Eller blott en tokig dröm om kärlek? Full av upptåg och plötsliga infall.

Enastående fortsättning i del 7, kapitel 1.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 199 gånger
Publicerad 2006-12-14 19:31

***

Ingress.
Novellen går nu mot sitt slut, blott ett (1?) kapitel kvar, åtminstone av ursprungshistorien från för mer än ett decennium sedan, efter detta nu utlagda kapitel, detta är alltså det näst sista...


Novellen Livlig fantasi del 7, kapitel 1



En man sitter på ett moln och sover. Hur länge han suttit där är svårt att säga exakt. Är det mer än några korta ögonblick? Spelar roll någon tid här? Förmodligen inte. Annat än i form av väntan. Vad förväntas mannen då göra, då han vaknar? Kommer han att vakna? Svaren står kanske i stjärnorna att läsa. Han drömmer ju så ljuvt. När en människa är död, ställs det väl inga krav, eller gör det? Så låt honom sova ännu några korta ögonblick. Iakttagen bara av enstaka molntappar. Sådana som förebådar regn. Göran Persson rätar på axlarna och reser sig ur stolen. Kommer inte desserten snart? Han tittar efter kvinnan, mot köket till. Han är trött på att vänta nu. Han fattar Irma vid handen, tänker medan de avlägsnar sig ut ur lägenheten och ned för trapporna. Så egendomligt, tänker han och tar ut stegen när de väl kliver ut ur porten igen. Det sitter en finner i nacken. Det har han inte känt förut. Skjortan smiter tätt kring kroppen. Vad har den blivit våt av? Har det regnat, inomhus till råga på allt? Han tar fram ett äpple bakom Irmas ena öra och tar sig en rejäl tugga. Mums, mums, mums, det krasar när tänderna tuggar i det kraftiga fruktköttet. Vilken äppelsort kan väl detta vara? Det är osäkert, ingen vet säkert. Kan det vara...? Nä, troligen inte. Snarare då... Men ändå? Näää, troligen innnnte. Hmpf! Irma och Göran sneddar över gatan och slinker in på en krog. Trevligt ställe. Fina dukar med glasskivor på. Nu sitter de bänkade i soffan vid väggen mot gatan, med var sitt glas skummande öl framför sig. Mmmmmm. Det vet en ju att en får vänta något innan maten blir klar. Biffstek Mexicana, med massor av stekt lök och bearnässås. Ja, och massor av krispiga guldgula pommes frites. Mmmmm. Mmmmm. Mmmmmm. Mmmmmmmm.
En bit längre in i kroglokalen sitter det ett annat par och väntar på att få in mera dryckjom. Deras tallrikar bär spår av att de hunnit äta sina biffar med tillbehör endast till hälften. Detta är ju iallafall en typiskt vegetarisk restaurang, men förmånen av att allt som ser ut som, smakar som, kött, i själva verket består av, såja, protein. Vilka de som sitter vid bordet är? Greta och Torkel. De besitter egenskaper som vi dödliga knappt ens hört talas om. De vet inte om det än, men ute på gatan står det en gammal man som har blott trettionio minuter kvar i livet. Inte ens Göran anar vidden av katastrofen. För att inte tala om Irma! (För att inte tala om Irma!) Låt oss strunta i Göran och Irma för en stund. Nu ligger bollen hos Olga och Petra istället. Och vem tusan är nu Olga? För att inte tala om Petra! (För att inte tala om Petra!)
Tjaa... förstår du verkligen inte... Men vänta nu ett slag, står det inte en tidningskärra parkerad ute på gatan? Sitter det inte en råtta inne på caféet tvärs över gatan, spelar väl schack med en eller annan katt förstås. (Och vart tusan blev det av Torkel och Greta?) ...det är ju klart som korvspad. Fullt av ringar med fett på en annars väl härlig yta. Olga och Petra är såsom systrar för varandra. Ty de äro verkligen systrar till några människor, om än kanske inte precis till varandra. Vilken petig läsare du är! Vilka krav på perfektion och pretentioner du har!

Illuster avslutning av novellen i del 7, kapitel 2. Om en nu undantar den del av historien som fortsätter som en liten extradel i Bonus del 1, kapitel 1



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 133 gånger
Publicerad 2006-12-14 19:36

***

Ingress.
Novellen Livlig fantasi I vilket hela histiorien får sin möjliga förklaring, avslutning, samt ett hot om en möjlig fortsättning som Bonus del 1, kapitel 1


Novellen Livlig fantasi del 7, kapitel 2



Nej, skärpning! Petra och Olga har en krog tillsammans. Där sitter nu våra hjältar/hjältinnor. De smörjer kråset, för att inte säga kruset. Inmundigar mat och dryck, med andra ord. Käkar. Munschar. Frossar. Lägger in. Skjutsar en ren. Gör en tur i gourmeternas lilla hemliga rike. Begår middagsmål på lokal. Intar en måltid. Åter och häller i sig av hjärtats lust. Jo. Tre svarta myror tar sig runt en svart sko ute på trottoaren utanför krogen. En gammal man tar sig för med att kliva rakt ut i gatan. En stor röd flyttbuss hinner inte bromsa. Den behöver inte bromsa, gubbfan är inte ens i närheten av den. Han blir i själva verket påkörd av en berusad cyklist (som får körkortet indraget på tre år) som kommer i hög fart och drar om en ambulans som kör i krypfart. Föraren hinner nog inte bromsa. Tänk att det då alltid skall finnas en ambulans i närheten, när en som bäst behöver en. Upprörande, på min ära, upprörande var ordet. sa Bull. ’Söndagsåkare’. vrålar cyklisten till ambulansens förare och dråsar omkull när cykeln far rakt in i en gammal man mitt i gatan. Cyklisten blir närapå överkörd av en ambulans som kommer körande i krypfart. Föraren hinner nog inte bromsa. Vidare kör ambulansen över en äldre man, två av tre svarta myror, vilka kletas fast i höger framdäcks breda mönstrade svarta gummi. Samt en skolklass från Turkiet och tolv nybakade fräscha kanelbullar. Skolklassen från Turkiet syns på ett färgfoto, som den gamle mannen också hållit så kärt och så nyss i. Kanelbullarna rasar ut ur en öppen konditoripåse som mannen dessutom hållit i. En påse av papper. Blodet... stryk det. Blodet strömmar ut över asfalten och rinner i rännilar längs gatan i breda band. Eller är det grisblod. Kanske hallonsylt. Det är väl inte en filminspelning, vad? Mannen och cyklisten går inte att skilja åt, de kastas in i ambulansen och hamnar bredvid tre andra trafikoffer. Varav en avsvimmad låghalt präst samt en kartong med prinsesstårtor. En skokartong från Didas A. Didas A. är den världsberömde sprintern, som huvudsakligen är berömd för att springa alla sina marathonlopp baklänges, iförd svarta handskar och guldimpregnerade platåskor från sjuttiotalet. Samtidigt i en helt annan del av staden, utspelar sig något som kommer att få (skall det visa sig) världshistorien att upprepa sig. Vad detta något är, är dock för tidigt att uttala sig om. En kvinna, som har tvättstuga, står och hänger upp tvätt i badrummet i våningen på tre trappor över gården. Det känns för henne som om något kommer att hända, ske.
Vad detta skall kunna vara, var det skall ske och när det skall utspela sig, tja, det har hon faktiskt inte den bittersta aning om. Joo, en aning har hon faktiskt. Förstås. En känsla, rättare sagt än gjort. Men (som det skall visa sig) detta är ju en helt annan historia. Och resten, det vill säga fortsättningen, får du baske mig allt tänka ut själv. För här slutar historien. Slut. F I N.

Fast det där tror du som läsare, förstås föga på. Du är ju redan utlovad en Bonus.
Så ses vi alltså igen, trogna vän och följeslagare, ännu en gång på vägen in i en annan dimension av verkligheten. Hej då och lycka till med broderierna.




Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 159 gånger
Publicerad 2006-12-14 19:39

***

Ingress.
Vem, eller vilka, som är skitstövlar, det är en sak för läsaren att bedöma.


Skitstövlarna



De hade tydligen väntat på honom, de hade trummat ihop sig till en trupp av fast beslutna kämpar. De skulle hämnas, tortera honom med sparkar och slag.

Hon hade berättat alltsammans för dem. Hur hon och hennes vänner farit till Huvudstaden för att göra av med stålar. De skulle gå i affärer och leta upp en massa drömmar och betala för dem med studiemedlen.
De skulle fira på krogen, gå på bio på de stora fina salongerna och visa upp sig ordentligt för staden. Sina drömmars stad. Hon hade frågat Honom om Han kunde tänka sig att träffa henne och hennes vänner.
De kom överens om att träffas på MacDonalds. Så träffades de. Och hennes drömmar gick genast all världens väg. Det var Hans fel alltsammans. Det var hennes drömmar, hennes förväntningar på Honom. Allt hon hade byggt upp, allt hon pratat med tjejkompisarna om. Att Han var så underbar i breven. Att Han var så underbar i telefonen. Hon hade hela tiden berättat för dem om Honom. Alla veckor av förberedelser innan resan. Under hela resan ner, hade hon berättat om och om igen, om Honom. Om hur Han skulle se ut, om hur Han skulle ta henne med storm. Det skulle bli hennes stora dag. Att få träffa Honom. Och hur Han skulle se henne, beundra henne, ge henne alla komplimanger. Han skulle få henne att skina och hennes kompisar skulle bli alldeles jätteavundsjuka. De skulle nästan hata henne för att Han var hennes, var till bara för henne.
Men så när Han äntligen kom, då dog drömmen med en gång. Okay, de beslöt sig för att låtsas som ingenting. De åt, drack och satt nästan alldeles tysta. Hennes kompisar pladdrade på förstås, trots hennes blickar mot dem som sa åt dem, med syra i blickarna, att vara tysta. Kunde de inte se hur hon led?

Nu var han på väg. Hon hade berättat för dem hur han såg ut, var han bodde. De förberedde sig noga med att berätta för varandra hur de skulle ta honom, ge sig på honom utan att säga någonting. De skulle bara slå honom, sparka honom. Förklaringen skulle han få först efteråt. Då skulle de berätta för honom, så som hon hade sagt det.

Där, nu såg de honom. Han var ingen liten grabb precis. Men de var fyra stycken. Och de var förbannade på honom. Han hade förolämpat deras prinsessa. De var hennes tjejkompisars killar, men de hade lovat henne. De skulle göra processen kort med honom.

Nu var han i jämnhöjd med dem. Han såg dem. Han såg på dem. Han var ensam. Där stod de en stund. Ledaren, som var den kortare av dem kunde inte hålla sig. Han skulle komma att bryta mot reglerna, men han måste få det ur sig.

-Det är du som är...?
-Ja?
-Du har ju brevväxlat med och träffat...?
-Visst, och det är förstås ni som har kommit hit för att straffa mig? Hon berättade om att ni skulle komma. Jag berättade förstås som det var med en gång, för att hon skulle få chansen att dra sig ur, rädda ansiktet, ja du förstår?
-Visste du att vi skulle komma? Hon sa ingenting till oss.
-Jag trodde faktiskt att ni inte skulle komma. Jag sa ju att jag berättat för henne vad som skulle hända om ni dök upp. Även jag har en vän skall ni veta. Jag berättade henne precis vad som skulle hända om ni var korkade nog att dyka upp.
-Var lagom stöddig. Du är en och vi är fyra.
-Just nu är det bara jag mot er fyra. Men min vän är på väg. Vi skulle mötas en bit neråt vägen. När hon inte ser mig där, ja då kommer hon mig förstås till mötes genom att följa vägen upp hit.
-Vad berättade du för henne skulle hända om vi dök upp?
-Att ni skulle hamna på sjukhus förstås, i sådär en tre veckor framåt minst. Jag är ingen slagskämpe precis, det är sant. Men jag bär alltid på mig en ganska bra kniv, en sådan där dyr och fin fiskekniv. Jag har funderat på det här med att bli angripen. Om jag blir det och måste försvara mig genom att bruka våld, har jag bestämt mig för att använda mig av kniven. Varför nöja mig med att bara skada dig, när jag kan få nöjet med att döda dig. Det är mitt försvar. Och min vän, hon har i och för sig inte någon kniv, men hon är en jäkel på att slåss. Har tränat kampsporter i gott och väl ett tiotal år nu. Hon klarar ledigt av tre av er medan jag gör vad jag kan för att döda en av er. Naturligtvis måste jag sedan döda de andra tre också, jag kan ju inte lämna er andra kvar i livet att vittna.
-Du hade ju sagt till henne att vi skulle hamna på sjukhus.
-Ja, jag hade tänkt mig det då. Men nu har jag ändrat mig. Det kommer att kännas mycket bättre att ta livet av er, då kan ni inte komma tillbaka en vacker dag och hämnas.
Se, där kommer hon nu. Tycker ni inte att hon ser ut att kunna ta hand om sig själv? Hallå där, spring inte er väg nu. Hon har ju inte ens presenterat sig än. Hallå där, kom tillbaka säger jag ju.
-Du, vem ropar du efter?
-Det var några som den där tösen i Norrland skickat efter. Du vet hon som hotade med att skicka ner några grabbar att ta hand om mig som hämnd.
-Jaså, de, nå men varför sprang de sin väg då? De har ju inte slagit dig än, eller har de? Du ser inte det minsta blåslagen ut.
-Du förstår, jag berättade för dem att en flicka var på väg hit för att träffa mig. När de fick syn på dig och jag berättade för dem vem du var, ja då tycks de ha fått väldigt bråttom härifrån helt plötsligt. Konstigt, de såg minsann ut som helt vanliga grabbar. De skulle absolut ha velat träffa dig om de bara hade tiondelen av de känslor jag har för dig.
-Den där tjejen var galen. När du berättade att hon ville skicka en skock grabbar på dig för ditt risiga bordsskicks skull höll jag på att skratta ihjäl mig.
-De kanske inte äter hamburgare i norrland.
-Jag tror att det måste ha legat någonting mer bakom än bara åsynen av dig smaskandes några hamburgare. Det verkar helt klart lurt det där.

Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 159 gånger
Publicerad 2006-11-30 04:40

***

Ingress.
Miljömedveten firar nya segrar


August och Lotta... (...sjung gärna med i refrängen)


August går i terapi, Lotta är takläggare på fritiden och psykolog i yrket.
En dag ser August en kvinna i samma väntrum som han själv. Han bryr sig inte om att läsa någon veckotidning just idag, utan sitter med en vetenskaplig tidskrift i knät. Lotta reser sig upp och går på tjottaheiti för att lägga en kabel... men kommer strax ut igen med oförättat ärende, det var visst kö. Hon kastar en blick på August. En sådan där blick som gärna studsar omkring en smula. Först till August, sedan ner i golvet, eller rättare sagt mattan... som dock har litet dålig studs just idag, varför blicken fortsätter fram till ett par skor av en modell som sett sina bättre stunder. När den studsat omkring rummet två gånger, vänder den sedan åter igen till August.
-Hej, jag heter August, fast inte Strindberg förstås, utan Tillberg.
-Hej, jag heter Lotta. Som i August och Lotta, haha.
-Ja, fast han kanske bara stavar med ett u.
-jo, kan jag berätta en sak för dig?
-Lotta, vi känner inte varandra riktigt än, men jag skulle betrakta det som ett privilegium om du vill ävhända dig någonting som möjligen ligger där inne och trycker, bara längtar efter att få ta sig muntligt uttryck.
-Var det där en sarkasm?
-Nej, jag pratar så här.
-Aha. Okej, jag skall bara... gäspa litet. Oj, hördes det där?
-Jo, det lät som en rökare, och den luktar som en rökare. Säg, du är väl inte rökare vad?
-Nej, det var inte meningen, men ibland när jag gäspar så trycker det på i andra änden och så går det som det går.
-Okej, kan du ta det där nu då, det där som ville ut i den övre änden.
-Jo, du vet det här tjatet om miljön, att vara medveten och så...?
-Mmmmm...
-Jag är extremt miljömedveten. Jag ställer varje år in min semester till Thailand. Den som skall vara i tre veckor, med en massa stolliga upp-levelser och som egentligen är tänkt att vara till för att slippa umgås med en massa svenskar. De tycks dock svärma från ställe till ställe som en mindre gräshoppssvärm. Så jag ställer alltid in resan dit, trots att jag först bokar den. Jag bokar den bara preliminärt och på så sätt förlorar jag bara grundavgiften på 240 dollar.
-Det där låter minsann absurt...
-Jo, men inte nog med det.
-Jaså, kan det bli värre?
-Jag brukar känna för en tripp till Paris i april. Men när det är en vecka kvar...
-Så avbeställer du biljetten?
-Nej, jag säljer den billigt till min prilliga syster Maude. Hon vet hur jag är, så hon väntar bara. I kulisserna, skulle man kunna säga. Med packade väskor och kollat pass. Hon väntar alltid med att växla valuta till sista minuten.
-Har du en syster som har tomtar på loftet?
-Ja. Men jag ställer in min och Tompas resa till Karlskrona i juli, också.
-Vad har du emot metropolen Karlskrona?
-Hans föräldrar bor där. I stort sett hela släkten faktiskt. Men vi förbeställer inga biljetter. Jag brukar alltid bli sjuk just då, eller sken-gravid.
-Brukar du bli skengravid? Mer än ett år vid samma tid?
-Har bara hänt två gånger på sex år.
-Och någon annan resa då?
-Jo, jag brukar ställa in en veckas resa med gamla mamma, till Toronto.
-Vad skall ni dit att göra?
-Pappa dog där, i en flygkrasch för elva år sedan. De hittade aldrig kroppen, så det fanns inget att begrava. Planet störtade i havet, men flygplatsen som planet startade ifrån ligger vid den staden. Jag har ställt in den flygresan nio år i följd.
-Så de första två åren åkte ni dit då, du och din mamma?
-Nej, första året var det för färskt för mamma att vilja åka. Andra året var hon sjuk. Det var någon sorts kräksjuka hon fått i Sydamerika, när hon var där med tjejerna på jobbet.
-Men de följande åren så hade du olika skäl för att inte åka?
-Ja, precis. De senaste sex åren har jag skyllt på olika sätt att hantera den nya miljömedvetenheten. Jag brukar ställa bilen och åka kommunalt, faktum är att jag har sagt upp telefonen och tvn också.
-Kan man säga upp tvn?
-Jag sålde tvn och ringde upp till Kiruna och sade att jag inte längre ägde en tv, det var i samband med min flytt.
-Var flyttade du ifrån?
-Vi separerade ett tag, jag gick honom tydligen på nerverna med min miljöhänsyn, med min medvetenhet. Men så flyttade vi ihop igen. Fast utan tv och telefon förstås. Han har ju ändå mobil genom jobbet.
-Vad brukar du mer avstå ifrån?
-Så mycket som möjligt. Men jag måste erkänna en sak, varför jag är här, är en av orsakerna till att jag berättar om allt det här.
-Jaså, du menar varför du går i terapi? Men det behöver du inte tala om. Jag går ju också i terapi här. Jag brukar inte berätta för någon varför.
-Men jag känner att jag måste. Du förstår, främsta orsaken till att jag inte tar bilen till jobbet, är att jag inte har tillräckligt långt till arbetsplatsen. Förutom det så har jag inget körkort, ingen bil och ingen sambo heller. Jag bor inte ens i min egen lägenhet. Jag bor på ett hem för människor som lever i en alternativ verklighet. De där resorna som jag berättade om... jag beställer dem aldrig. Jag planerar dem då och då i fantasin, men de är aldrig riktigt verkliga för mig. Orsaken till att jag går i terapin sägs vara att jag är mytoman.
-Jo, men du är väl miljömedveten iallafall? Och du heter väl Lotta?
-Nej, det gör jag inte. Är inte, gör inte, inte på allvar iallafall. Men du, jag måste gå nu. Det var trevligt med en pratstund. Där kommer min terapeut nu ser jag. Hej då, August, med kanske bara ett u.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 201 gånger
Publicerad 2006-12-22 00:56

***

Ingress.
Katarina heter i själva verket Maud Christine Axelsson och kommer ursprunglighen från Vasagatan 45B tre trappor över gården, i Filipsstad.


…skulle bara köpa clementiner…




Här följer en tänkt berättelse om vad som hände Katarina en kväll nära jul. Det skulle vara ’På spåret’ på kvällen och hon hade suttit och slagit in julklappar hela dagen. Till lunch hade hon lagat vegetarisk lasagne och tagit te med laxmacka te mellis. En polare hade ringt precis när hon slog in mammas kristallvas och så hade den rullat av bordet och ner i…
Hon vågade knappt tänka tanken till slut. Den hade av en lyckligt slump hamnat i en korg med tvätt som stått precis under den fallande symbolen för en riktigt lyckad jul. Ja, sedan ringde mamma just när hon var mitt inne i att klä granen, en stor fin kula med litet trasig fäste hade fallit ned på mattan och träffat en dammsugare som hon glömt bort att plocka in i städskåpet igen, för den hade barrat och hon var tvungen att suga litet.
Mamman hade frågat om hon kunnat gå ut i sista stund och köpa ett kilo clementiner. Jo, det kunde hon förstås tänka sig att göra. Så hon stökade undan det värsta, slängde på sig en kappa och satte fötterna i skorna. Och så gick hon iväg den inte så värst långa vägen till centrum.
Först hade hon tänkt gå till Ica, men så tänkte hon att det var ju bara clementiner hon skulle ha, så hon gick förbi den nyligen öppnade stora tyska butiken med svenska flaggans färger i, bort till den AIK-färgade butiken som var nedläggningshotad. Där skulle det nog int vara värst trångt så här dags på kvällen. Väl inne kom hon sig med att tänka på att det kunde vara bra med en korg. Men jag skall ju bara ha clementiner, tänkte hon och nappade åt sig en gul korg med svart handtag. Det stod redan några äldre kvinnor vid just clementinerna, de stod och klämde på frukterna så de mosades och så slängde de iväg dem ett stycke, tog nya och klämde på och rynkade misslynt på mun och näsa. Katarina hade int lust att gå fram och trängas just då, så hon tog sig en sväng i butiken.
Oj, där låg det en massa videofilmer, med Krister Henriksson som Wallander, de hade nog kostat en bra slant förut, innan videofilmerna började slås ut helt av dvd-filmerna. Nu tog de bara trettio kronor styck. Hon tog fyra av dem och lade dem för sig. Oj, där är de där goda chokladdryckerna, tänkte Katarina för sig själv. Hon tog två och lade dem i korgen. Oj, bara tjugo kronor för en fyrpack glass. Oj, vilka goda chokladkakor. Oj, oj, oj. När hon kom fram till kassan plockade hon upp två plastkassar och pluskan för att betala och kunna packa ner prylarna sedan. Det var bara fyra kunder före henne, när hon fick syn på julstjärnorna, oj bara femton kronor för en, tjugofem för två. Hmmmm.
När Katarina låst upp dörren, klivit in i hallen med kassarna och låst dörren bakom sig, ringde telefonen igen. Hon hann aldrig svara. Hon tog av sig kappan och skorna, greppade kassarna, gick in i köket och började lägga upp varorna på bordet. Hennes mamma lade aldrig matvaror och annat på matbordet, alltid på bänken, det kunde ju komma bakterier på bordet, från kassarna…
När hon var klar med alltsammans gick hon in i vardagsrummet med filmerna. En av dem stoppade hon in i videon, gick sedan in i köket för att sätta på kaffet. Kaffet råkade hon spilla litet bredvid när hon hällde upp i den kupiga papperspåsen, vattnet råkade hon spilla litet av när hon hällde upp det över kaffepulvret. Vattnet var stekhett, litet av det kom på foten, precis i glipan mellan tofflan och byxbenet. Aj, aj, aj, det där gjorde rejält ont. Men inte lika ont som den gången när hon fick innehållet i en fonduegryta över foten. Den gången hade två tånaglar svullnat upp och trillat av bara några dagar senare. Katarina lastade en bricka, den goda äppelkakan från igår, kaffekoppen, sockret och lilla pyttekannan med kaffegrädde och så skeden förstås. I köket fick hon först öppna dörren, sedan var det bara att lyfta brickan och… vad fin hon hade fått granen ändå, och den där kulan var ju ändå på väg ut.
Hon kände sladden mot ankeln och sparkade irriterat till, hon visste förstås inte just då att det verkligen var sladden till dammsugaren. Så klev hon med andra foten på dammsugarens ände. Oj, där seglade brickan genom luften. Smack, där kraschade den mot tvn. Krasch, där gick tvrutan all världens väg. Allting verkade plötsligt som drabbat av ödet. Katarina seglade själv genom luften. Låt vara en väldigt kort liten bit, mest upp först och sedan ned som en pannkaka, eller kanske som en liten elefant. Först ramlade hon, sedan ramlade granen. Hennes rygg, hennes ben, hennes ena arm. Det kändes precis som den där gången när hon försökt cykla nedför en grusig backe och kedjan plötsligt gått av.
Den gången hade hon brutit högerarmen och några revben. Först låg hon bara och försökte överblicka skadorna. En stund senare tror hon det måste ha varit, vaknade hon av att det ringde i telefonen. Långt senare ringde det på dörren. Det var Konrad. Han låste upp dörren, kom in i hallen, ropade och fick ett gnyende till svar. När han kom in och såg Katarina ligga där med armar och ben i konstiga vinklar fick han bråttom med att komma fram till telefonen. Men först frågade han om hon kände något.
-Jag skulle bara gå och köpa clementiner… var det enda han fick till svar.
Hon var knappt medveten om när ambulanskillarna lade upp henne på båren och hon fick en spruta i ena låret.
Det kom ingen snö det årets jul.



Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 229 gånger
Publicerad 2006-12-23 18:26

***

Ingress.
Ibland händer det saker som en inte har en chans att planera eller förvänta sig, blott möjligen drömma om. Ibland händer det saker som efteråt kan vara svåra att tolka. Hände det där verkligen, eller var det bara en skön dagdröm?


Han hoppade jämfota av glädje. (En dröm om kärlek)



Solen brann, uppslukad av en outsinlig eld.
Han hoppade upp och ned på stranden,
sprang hit och dit i sanden.
Han var ett barn av fyra, flitig som en myra.
Stod och begrundade vattenbrynet,
den våg som lämnade hans bara fötter,
drog sig ut i sjön igen.

Han stod alldeles, alldeles stilla.
Sandkorn letade sig väg mellan tårna.
En bra stund bara stod han där,
med ansiktet mot sjöns mitt,
mot solens värme.
Han hörde inga steg bakom sig,
inga ljud av steg
vare sig från höger eller vänster.
Blundade, knep ihop mun och ögon.
Började gå ut i vattnet.

En stund förfluten,
han befann sig i till knäna högt vatten.
Han kände det slå och slå igen, mot benen.
Lade händernas flatsidor
på motsvarande sidas axel,
lät sig bara falla, baklänges, nedåt.
Det hördes ett plaskande ljud,
sedan blev det tyst,
sånär som på ett svagt dunkande.
Ett susande i öronen, i huvudet.

Han sjönk ner till sandbottnen,
flöt strax därpå upp igen.
Det smärtade inte så mycket,
bara helt litet i ögonlocken.
Ett litet stick i vänstra armvecket,
gjorde även detta entré.

Uppe på stranden igen,
tog han av sig glasögonen,
badbyxorna.
Lät sig torkas av solens varma strålar,
utsträckt på rygg
på ett rött badlakan.
Slumrade väl till en smula.
Solen blev inte
varken mer eller mindre värmande.

Så vaknade han av att någon ropade.
Riktigt vad,
kunde han inte uppsnappa.
Ropet som först väckt honom,
avtog snabbt och lät så helt svagt.
När han blivit klarvaken,
förstod han det kunde ha varit
en fågels gälla läte.

En vit fågel flög svepande över stranden,
med utbredda vingar
på en tillfällig uppvind.
Där låg han,
blickande mot solen,
när handen fann glasögonen.
Sättandes dem på näsan,
fällande ned solskyddet med fingrarna.

Kom raskt på benen
gick fram och tillbaka
som av plötslig oro
över den varma sanden
ställde sig att kisa ut över sjön.

Inbillande sig att ur vågorna
föddes en vacker flicka,
i hans egen ålder.

Hon gick fram till honom,
lika illa klädd som han själv,
bärandes mörka solglasögon.
Hon satte sig på hans badlakan,
han följde strax själv
hennes exempel.
Han makade sig sidlänges intill henne.

Vad som då hände
hade han senare alltid en smula svårt
att svälja
förträngde det i möjligaste mån.

Vågade inte blunda
i rädslan att hon skulle försvinna.
Låg så där han låg, sida vid sida, som oförmögen
till något slags agerande.
Inte helt olik en opackad ansjovis,
med en väl närmast sagolik figur.

Hur det faktiskt började
visste han inte säkert,
mer än att han plötsligt fann
trevande smekande händer,
fingrar, över armar, huvud, bröst.

Ett ensamt finger lekte spiraler
över hans hud, medan andra handen
via armen höll honom om huvudet.

En förflugen kyss mitt på mun,
kyssar täckande halsens sidor,
varsamma kyssar,
krävande kyssar,
smek och lek i solens gass.

En lek som utan slut, under en dag utan slut.
Tillfälligheternas spel.
En lek utan förberedelser, utan begrundan,
utan frågor, utan fel.

Bara alltmer intensivt,
varsamma händer
krävande händer
varsamma kyssar
lekfulla kyssars lek
en dag på stranden
medan vågorna skvalpar
och fåglar ropar i vinden.




Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 207 gånger
Publicerad 2007-01-01 15:07