Jag dödade min man. Han var en sådan där man som andra kvinnor älskar att göra narr av. Det berättas historier och vitsar, skrivs aforismer och ordspråk om hur män är i kvinnors ögon. Otrogna, lata, bryr sig mer om en sport än om flickvännen eller egna frun et cetera, et cetera. Fast då glömmer de att även kvinnor kan. Jag dödade min man, men inte för att han var otrogen, vilket han var för lat för. Nej, jag ville bevisa för honom att jag kunde. Ja, och för mig själv förstås. Ja, kvinnor kan. Vad jag hade för skäl för övrigt? Åh, det fanns tillräckligt många, tro ingenting annat. Han hade skrivit över de flesta av dem på mig. Om han föll för min egen hand? Nej, så dum var jag inte. Jag gjorde som kommunen brukar göra. Lade ut jobbet till den som bjöd minst betalt, men samtidigt lovade att göra ett bra jobb. Den som tog jobbet var tyvärr en man. Men det går ju inte att få allt heller. Min man dog för att han misslyckades med ett enkelt uppdrag. Han missade visst att höra vart han skulle åka, det är den enkla förklaringen. Min lejda mördare tog också själv fel på person.
Min man hade överlevt kvällen om han hade åkt dit han skulle, dit jag sagt åt honom att åka. Men gjorde han som jag bad honom om, tror ni? Nej, han tog visserligen bågen och åkte iväg. Men istället för att fara iväg och hämta pixxorna vi beställt så for han iväg åt sin älskarinna till. Ja, till travet alltså. Det var bara det att han aldrig kom fram. Han råkade ut för en bilolycka. Det var en lastbil som krockade med motorcykeln och det vet ni ju hur lastbilar är. De är inte någon match för en båge inte. Ja, så hade jag inte bett honom hämta de där pixxorna så hade han inte behövt känna att det nog skulle sitta bra med en kväll på travbanan istället. Hade mördaren bara skött sig och inte tagit fel på person, så hade han inte mördat fel person heller. Det skulle ju vara någon som vid just den tiden åkte för att hämta två pixxor och som körde en röd BSA.