Första delen av denna text är ett svar i mejlen till en person här inne som visserligen har ett namn eller kanske det är en pseudonym, bara att jag inte vill lämna ut den personens namn eftersom den vid tiden för detta svar var förkyld och därför inte kan sägas ha varit vid sina sinnens fulla bruk. Själv är jag litet förkyld och vill inte utsätta mig mera för sådant som kan göra att mitt tillstånd förlängs, förvärras eller på annat sätt påverkas av utomstående krafter. Desperata människor skulle i en annan sits än min ha kunnat tänkas agera och förhålla sig på annat sätt till situationen. Men nu är det ändå så att jag inte är som de och de inte är som jag och i tanken om vetskapen om det vill jag bara få säga det att, det som följer visserligen delvis är något jag själv tänkt ut men att det som jag inte själv tänkt ut ändå är formulerat med min som högst egen penna ur minnet.
Det var en man i ett teveprogram (en tysk dokumentär om olika äldre mäns relation till kärlek och sex) som berättade för någon att en kvinna aldrig kan jämföras med en man och vice versa. Det vill säga att hon inte kan förstå vad det betyder för en man att kunna hålla sin lem i handen.
Samtidigt tänkte jag då att han aldrig kan veta hur det känns för en kvinna att göra det hon kan göra med sina bröst. Jag menar att självklart kan man inte veta hur det känns att vara det andra könet. Men samtidigt finns det ju saker hos det ena, hos båda alltså, som inte går att i överförd form jämföra eller förstå sig på.
Det är ju roligt att en man kan säga sig ha en relation till sin kropp, samtidigt är det ju hur självklart som helst, att vem man än är, man har en relation till sin kropp och att den, även om den i mycket liknar andra människors, ändå är rätt så individuell. Han ville poängtera att en kvinna aldrig kan förstå hans relation till sin kropp, trots att hon har en faktisk relation till sin.
Det var som om han ägde ett visst tunnelseende. Programmet fick fem helt olika män att berätta om sina eventuella kärleks och sexrelationer och det var mycket avslöjande och berikande att få se detta program eftersom männens erfarenheter var så närmast otroligt olika, samtidigt en sorts planritning eller spegel eller referensram till hur många (äldre) män faktiskt lever och levt.
Fast kan man veta det? Hur män lever. Bara för att det finns olika sorters statistik och intervjuer. Det måste ju bara vara mycket som utlämnas. Även om de berättar om sitt eventuella kärleksliv, sexliv, yrkesliv och även en del om vad de gör på sin 'fria tid'. Fritid för vem som helst bör väl vara sådan tid då man aktivt kan välja själv vad man vill göra. Vilket kan vara en högst begränsad tidrymd om man lever samman med en annan människa. För då går ju en hel massa tid åt att ha 'fantastisk tid' med någon annan.
Så fri tid kan då vara att vara själv, för sig själv och att inte någon ständigt öppnar en dörr och klampar in i ens 'fria tid'. Det måste ju finnas andra faktorer också. Utöver den där statistiken för hur 'många män lever'. Exempelvis om de på deltid är marodörer, mördare, mordbrännare, yrkesmördare, vandaler eller skriver fantastiska böcker eller sånger under pseudonym. Vad vet man om det? Att en människa ser på sig själv som trist kan ju ändå betyda att någon annan finner den människan fantastisk och vice versa.
Samtidigt kan man undra över vad någon säger om sig själv om det finns ett honorar inblandat? Om man får betalt för att berätta om sig själv. Kanske är arvodet en resa eller rabattkuponger, gratis begravning eller något annat som hägrar så vid horisonten men som man normalt inte tänkt på att kunna få. Hur män lever i förhållande till kvinnor, till andra män, till sina egna möjliga barn et cetera. Hur intressant är det och för vem?
I senaste teveavsnittet av programmet Kobra kunde man få veta att det finns en mall till hur man skall betrakta film och numera kanske påverka filminstitutets regler för vilka som skall få stöd till att göra film. Att det handlade om att ha en eller två eller kanske fler kvinnor i en film och att de måste ha en relation till varandra och att de helst skall vara presenterade för tittaren och för varandra och att det skall vara en relation där de inte nödvändigtvis har män som samtalsämne.
Att även konsten varit på väg in i ett 1984, borde inte ha kunnat gå någon förbi. Tänk om man vill göra filmer med enbart kvinnor i och då skulle bli tvungen att skriva in två roller för män där de i sin konversation dem emellan får prata om allt utom kvinnor. Hur absurd skulle en sådan situation kännas? All film, är det tänkt, skall få en 'godkännandestämpel' om de uppfyller kriterierna i den där regeln, som kallas ett sorts kvalitetstest.
Jag vill att någon skapar en balett där folk inte får prata med varandra, de som sitter i publiken alltså, om den de vill prata med inte är av samma kön. Och om de är av samma kön så får samtalsämnet inte vara det andra könet. Vad som helst utom det andra könet. Varför inte införa den regeln även på restauranger, bussar och tåg?
På dejter som är organiserade på något vis. Ni som går på dejt, exempelvis en man och en kvinna. Ni får prata om vad som helst utom er själva eftersom båda har ett motsatt kön framför sig. Och ni får inte prata om andra människor, av samma skäl. Det utesluter familj och vänner, arbetskamrater, vilka författare ni läser, vilka artister och skådespelare, konstnärer, speedwayförare och väderpratare ni bara älskar att prata om i vanliga fall. Ni får nämna vilken sorts musik eller konst eller sport eller väder ni gillar. Så länge ni bara utelämnar andra människor i samtalet.
Nej, just det. Det finns ett underbart undantag, ni får prata om folk av ert eget kön, bara inte om folk av det motsatta könet. Perfekt för homosexuella dejter. Där kan man strunta i att berätta om åtminstone den ena föräldern och ens möjliga syskon som är av det motsatta könet. Att det här skulle kunna begränsa en filmares eller på annat sätt verkande kreativ person, det bör man inte kunna ta hänsyn till. Själv tänker jag skriva en bok som helt utesluter män. Det skall vara som om män överhuvud taget inte fanns i verkligheten. Fan också, det finns ju redan sådana böcker. Jag (som) trodde mig ha kommit på något unikt.