Flodvågen har släppt.
Det rämnar i grundvalarna och allt kläs i en ihålig tystnad.
Ingenting kommer att bli sig likt när vattnet vidrört det.
Där det evinnerligt föränderliga långsamt färgar av sig
på det som tidigare stått emot tidens tänder.
I vår gemensamma nämnares namn är ingenting längre heligt.
Vi skriker slagord om att rädda det som räddas kan,
och kedjar fast oss mot havets botten.


När vi står inför sekunder och minuter av ekande tystnader,
-av ljudet av tusentals drömmar som synas till sin bristningsgräns-
då finner vi enighet.
Enigheten av att förlora allt det vi trodde oss tro på.
När sanningens tsunami når oss står vi alla likvärdiga.
Då är äntligen sant.
Då är vi nakna och späda, ensamma och sårbara.
Och aldrig tidigare och aldrig senare kommer vi vara så vackra.