...som när katastrofen inträffar och under den tid som händelserna pågår, sitter som en sinnesslö i en stol eller fåtölj och bara väntar in döden. Jag lever, jag har ett liv. Men jag har fastnat någonstans på vägen och kan inte förmå mig att gå vidare. Det beror förstås på de förluster jag gjort på livets väg. De har en efter en gjort mig till en krympling på så sätt att jag undan för undan förlorat allt hopp om att kunna skapa mig ett riktigt liv. Det är som om någon har stäng av strömmen och gjort mig till en robot utan kraft eller ens något som påminner om liv. Allt är förlorat någonstans längs vägen och jag sitter i min stol i väntan på det oundvikliga, det som drabbar oss alla förr eller senare. När döden väl kommer så finns det ingenting kvar och även om någonting fortfarande kunnat betyda något, så gör det inte det längre när man är död. En dag skall jag dö. Vetskapen om att ingenting jag gör spelar någon roll, vare sig nu när jag sitter här och väntar, eller när väntan är över. Ingenting spelar längre någon roll. Jag har flera gånger varit övertygad om att saker och ting har kunnat haft betydelse. Om jag bara berättat för människor om min kärlek till dem, om min längtan efter den eller den. Om jag bara berättat om att de betyder någonting för mig. Men jag har slarvat bort kärleken gång på gång, trots att jag fått så många chanser. Jag har kanske inte haft mod, ork eller förstått mig på just hur att kämpa. För vänskap och kärlek, för arbete och fritid. För att försöka komma vidare när allt verkat att ha kört fast. Kanske har jag lyssnat för mycket till de röster som sagt att det är just meningslöst att kämpa när allting verkar ha prövats om och om igen utan att bära frukt. Och varför inte, har jag väl då tänkt och även känt. Att även fast man lägger ner tid, möda och kärlek. Ingen vill riktigt hänga på och kämpa vid ens sida. Eller så har de själva inte förstått hur att kämpa för kärleken och för det fortsatta livet tillsammans. Ibland har det känts som om jag svikit dem, trots att de skulle ha kunnat vara fullt kapabla själva att påverka och göra att vår kärlek till varandra fortsatt snurra som ett hjul och fått våra hjärtan att fortsätta slå för varandra. Istället har det alltid varit som om de i tur och ordning bara väntat på att jag skall ge upp, så att de i sin tur skulle klara av att släppa taget och gå vidare. Kanske är det så alla upplever det. Som att de själva givit allt de kunnat och när det inte funnits något kvar, så har kärlekens vajrar brustit som av såväl ansträngning som slitage. Då har dessa snärtande ändar av trasigt stål piskat vår tillvaro och trasat sönder varje möjlighet att söka laga kärleken eller chansen att vila och sedan vända åter igen för att försöka på nytt. Det är precis så det känns. Nu är det som att alla har lämnat skeppet så att bara jag är kvar, sittandes i en stor och övergiven salong. Medan regnet öser ner och jag både hör stormen, ser blixtarna och hur vågorna får skeppet att kastas av och an. Jag förstår på något vis att eftersom ingen kan vara kvar ombord, alla livbåtar måste vara borta och att skeppet kommer att dra mig med ner i djupet då det sjunker. Kanske dröjer det timmar eller bara några minuter. Kanske kommer det att kännas som en evighet i kompakt mörker blott upplyst då och då av blixtar korsandes himlen. Det känns som om jag lämnats ensam kvar i världen efter en katastrof så stor att allt utom detta rum har ödelagts och lämnat mig kvar att sakta svälta till döds av brist på precis allting men främst av brist på kärlek.