jag har insett att ni slängt iväg mig,
precis som jag slängde iväg mig själv...


en sömnlös natt ligger bakom mig,
men jag har inte blivit klokare för det.

Så mycket tankar,
så många minnen,
så mycket känslor,
men ändå,
ingenting.

jag kan inte sätta ord
på tomheten jag känner,
sedan dessa bitar ur mitt
livspussel försvann.

Jag får liksom aldrig en
hel bild, av mitt pussel,
hur mycket jag än försöker.

kan inte se motivet
i någonting.

det är alltid
någonting
som saknas.

jag känner mig
som resterna av
bortsuddad blyerts.

Kanske som en opoetisk rad
som ersatts av något bättre?

Kanske som ett hjärta
som ni aldrig fick tillräckligt jämnt?

Kanske löftet om kärlek
som bröts som ingenting.


Var jag aldrig värd mer ?