dina ord skjuter hål i min kropp,
som obarmhärtiga projektiler penetrerar dina hånflinande meningar mitt hjälplösa försvar och jag blöder ihjäl.
mina organ fallerar en efter en och snart är det alldeles tyst i boet i mitt bröst.

brinnande patroner river sönder mig,
bit för bit,
punkterar mina lungor och låter mig långsamt drunkna i mitt egna blod medans du ser på.
men jag är glad att du inte räddar mig,
för du förtjänar inte att vara min frälsning, du ska vara en orsak, en
hänsynslös konsekvens och aldrig en lösning.

du ska för evigt vara min dödsdom och min misär.
du krossade mig och du ska aldrig någonsin få komma undan med det.
det ska förfölja dig likt en dålig lukt av förruttnelse du inte kan göra något åt.
det ska jaga dig om nätterna över torg och gångbanor
och när du äntligen ska sluta dina ögon följer det med dig även in i sömnens städer.
det följer dig likt en skugga ingen annan ser men som du alltid känner en ljummen närvaro av.

under dina ögonlock ser du mardrömsbilder av en blek, naken kropp i ett ensamt mörkt rum.
hemoglobinet lyser rött mot träpanelen och ingenstans finns det ödmjukhet att ta på.

det är såhär du skulle förstört mig men
historien om hur jag överlevde dig är en annan.