Du sitter där idag igen,
men något är inte som det var.

Din blick är ljummen,
fylld av trygghet och dagdrömmar.
En ständigt närvarande nyans av sorg gömmer sig dock där bakom.
Jag ser den,
jag känner den. Jag hatar den.
Det är den som inte fanns då men som har blivit till något konstant
som du försöker hemlighålla.

Kära mamma.
Jag vet att det var längesedan du log ett leende som inte brast i kanterna,
att det var lång tid sen ditt skratt inte ekade tomt.
Och jag vet att du har blivit skicklig på att dölja tårar och
bygga fasader, riva drömmar och låsa in ångest.
Men du behöver inte längre göra det.

För du kan få luta dig mot mig en stund nu.

Låt mig hålla ihop dig, låt mig bära dig,
låt mig plåstra.
Låt mig försöka att hjälpa dig - såsom du alltid har hjälpt mig.

Vad jag hade gett för att få dig att le sådär som bara du kan,
sådär som får solen att skina starkare och månen att lysa klarare.
Vad jag hade gett för att du skulle kunna se dig själv ur mina ögon,
bara en skymt, bara ur ena ögonvrån, bara lite.

I en kall värld är du den varmaste jag vet, den starkaste jag vet, den bästa jag vet
och den godaste
jag vet.

Kära mamma.
Du finns i boet i mitt bröst och förevigt - för alltid - oupphörligt - utan slut

kommer jag att älska dig.

Luta dig mot mig nu.