Galenskapens tunga slickar rummet där vemod sover,
med sorg som täcke och ensamheten som sällskap.
Stora sår sitter uppspikade på väggarna för att påminna om att Fides har vänt ryggen åt
Månens silverstrålar letar sig in genom de tunga gardinerna, som är vävda av drömmar men på väg att falla sönder.
Utanför suckar vindarna åt älvornas dans, som på nått sätt verkar vara det enda som är levande...
trevande...
vackert...