Som en sann gammal vän, hittade du tillsist tillbaka.
Snällt stod du kvar där ute på trappavsatsen,
samtidigt som hon med lätta skutt hoppade fram till dörren.
Du utnyttjade ett barn, trängde dig in,
eftersom hennes krafter inte orkade,
hålla emot.

I samma gamla hörn, sitter du och hånler.
Jag har låtsas så länge nu, jag kan låtsas en natt till.
För mig finns du inte längre, jag låste in dig.
Du umgås med det trasiga, hon umgås fortfarande gärna med dig.

Jag vill skratta åt er båda, men ni sparkar så hårt.
När jag glömmer andas lägger du armen kring hennes nacke.
Våga inte röra henne igen, jag vill inte ha mer mörker.
Varje gång jag stänger ögonen känner jag dina kvävande händer,
runt min hals.
Små små barnhänder.

Du fick henne. Hon är förlorad. Ta min barndom.
Ta allt trasigt. Ta det där, som jag ändå vill kasta bort.
Det tog för lång tid för er att inse, att jag vann tillslut.
Som en sann gammal vän, hittade du tillsist tillbaka.

Men den här gången är det ni som flyr, den här gången,
är det ni som är rädda för er ångest, mörkret och natten.
Nu är det jag, som är eran mardröm.
För jag lever, fortfarande.