Ibland är jag rädd att mitt liv jag lever nu bara ska vara en dröm.
En vacker dröm.
Och att jag en dag ska vakna och upptäcka att inget har förändras.
Att allt är som dem var innan, och att jag inte alls har börjat må bättre.
Ibland är jag rädd på morgonen att inget jag lyckas med har hänt på riktigt.
Att det bara var en lång, vacker dröm och att jag kommer vakna upp och vara den gamla Tricia.

Men att jag skriver detta visar ju att jag är tacksam.
Att jag faktiskt har det bra.
För hade jag inte haft det så bra,
då hade jag inte oroat mig över att det skulle vara en dröm.