Ibland tänker jag tillbaka på hur mitt liv såg ut för tio år sedan. Jag funderar på vad som ledde till vad. När folk talar om för mig att "Va håller du på med, Tricia? Se framåt istället!" så börjar jag hmm:a något till svar men tänker ändå på att, gosh, det jag var med om formade mig till den jag är idag och den blir en del av min framtid.

När man pratar om mobbning blir det väldigt tyst. Lärarna fick en hel del ledtrådar till att jag faktiskt var utsatt, när vi hade ett tema om mobbning i lågstadiet. Större delen av klassen tittade faktiskt på mig när frågan om utsatthet kom upp, men när jag ett år senare berättade om att några hotat med om fysiskt våld, så var det ingen som ens trodde på vad jag sagt, än mindre ens hade en lösning på hur jag skulle må bättre.

Att tycka synd om de som mobbar för att de antagligen har det svårt själva, är den där typiska mesiga attityd skolor och myndigheter har. Det finns ingen ursäkt, och den utsatta mår ju också dåligt, ska han/hon i sin tur då mobba någon annan? Min åsikt är att man ska hjälpa varje enskild inblandad elev så tidigt som det går, då skolan nästan väntar på att ta tag i det innan det nått en ohållbar gräns. Allt är inte mobbning, vanliga bråk och enstaka arga kommentarer, men om man ser ett visst mönster är det lika bra att ta tag i det direkt. Att vänta tills det blir mer uppenbart gör det bara svårare att lösa det. För varje dag du väntar, ju större blir problemet.

En del, inte minst myndigheter, ser inte alltid mobbning som en trauma. Barn är sköra och sårbara, och ibland behövs det enbart glåpord för att sänka barnets självförtroende som därför kan övergå till självförakt och som kan leda till självskadebeteende, ätstörningar och missbruk. Många saker kan vara svåra och kan anses "värre" som exempelvis våldtäkt eller misshandel i hemmet, men ett "mindre problem" kan leda till ett värre och detta ska förebyggas i god tid! Man ska inte vänta tills det blivit ohållbart!

Skolstyrelse och myndigheter ska lägga ner tid på en färdig mall och åtgärder som de sedan kan gå efter när de ser saker som tyder på mobbning. Jag tycker inte det är lämpligt att sätta mobbaren och den utsatta i samma rum för att "lösa detta", eller att sätta alla som mobbar i samma rum för att prata med rektorn. Jag tycker man ska tala enskilt med varje iblandad person, både den utsatta och den som mobbar, men utan att anklaga någon. Man ska försöka lirka fram känslorna och försöka få barnet att själv öppna sig. Ha tålamod, men tvinga inte! Att skälla och läxa upp är ingen bra lösning även om det kan vara det första man tänker på, var smart och ställ frågor och låt eleven förklara, men var tydlig med att dennes beteende inte är okej! Om det är en person som mobbar en annan och denne inte slutar, ska den som mobbar byta skola, inte den som blir utsatt. Det kan vara omständigt om det är en hel klass, men om det är ett par tre stycken, ska dessa enligt mig bli skickade till andra skolor i kommunen, eller någon annan närliggande kommun. I Sverige kan detta tyckas vara "fel, men det är den mest rätta lösningen, eleven har själv satt sig i sin sits, och det är den som åtgärden ska riktas mot. Barn har rätt till utbildning, så det är inget "straff" att få sin utbildning på en annan skola om man gjort fel. Mobbning är inte okej under några som helst omständigheter, och så länge studierna inte upphör så finns ingen anledning att inte använda den metoden.

Kanske skulle man kunna ordna kurser för lärare och pedagoger hur de ska hantera mobbning? Det spelar ingen roll om eleverna fördjupar sig i historia och har bra på proven om de ändå inte mår bra i skolan. Kurser om mobbning kan reparera det framtida samhälle som för tillfället håller på att gå under.

Man ska inte vänta med att prata med eleverna fören problemen blir uppenbart. Har du någonsin hört talas om någon som farit illa av att man pratat om mobbning innan det ens "börjat"? Kan man egentligen prata för mycket om mobbning?

Tricia Furtado 6 December 2012.