Ett oupphörligt traktande efter förbättrade villkor finnes hos alla tänkande människor. Ingen vill finna sig i att förbliva stående på sin givna livsbasis. Samtidigt med att naturen förlänat oss medvetenehetslivets hemlighetsfulla gåva som ett medel till vakenhet och överblick, har det blivit ett livsbehov för oss att skapa och upprätthålla ett framtidsperspektiv, som verkar tilldragande på vårt sinne genom att lova oss större härligheter än vad livets vanegivna form erbjuder.

Varur härleder sig denna trängtan, som är egendomlig därigenom att den aldrig känner några gränser utan ständigt förlänger och förnyar sig? Självbevarelsedriften innesluter ju endast motiv av de redan vunna livsvärdena, till återupprepandet av tidigare upplevelser. Fortplantningsdriften syftar likaledes till återupprepande alstringar, som motsvara det utvecklingsstadium, vilket arten redan nått. Vad är det då som driver oss att dana idealer och att eftertrakta ändamål, vilka vi aldrig sett realiserade?

En av de tänkare, som starkast framhävt denna längtan efter framgång, är Nietzsche. Enligt han mening skulle maktdriften ligga vid roten till allt liv. Begreppet makt är emellertid icke det rätta i detta sammanhang. Man måste taga avstånd från den åsikten, att vi i grund och botten skulle vara härsklystna slagskämpenaturer. Många människro äro djupt fredliga och betrakta livsharmonien genom organisation och samverkande faktorer såsom sin slutgilitiga önskan. Jag vill därför föredraga att använda beteckningen expansions- eller växtdrift. Vår trängtan efter framsteg går i själva verket icke ut på att öka vårt herravälde över den yttre naturen eller skaffa oss större rådrum i förhållande till de övriga levande varelserna. Vad vi egentligen vilja är en rikare och av större inre styrka uppburen livsutveckling; vad vi innerst inne vilja är alltså livets växande i höghet, fullhet och räckvidd, livets expansion både i yppighet och omfattning. Denna strävan innefattar också den fredliga organisationen, överenskommelsens och samstämmigehetens väg, den ömsesidiga hjälpens väg.

Maktmedel öka icke individens personliga styrka utan ersätter tvärtom denna och kunna därför bli en slummerkudde. Något misstänkt är användandet av makt, ty det medför att individen för en konstlad utrustning att släpa på, en mer eller mindre tung packning, vilken vi måste anse som överflödig, i alla de fall, då uppgifterna kunna lösas genom expansion.

Finns det då en expansion- eller växtdrift inbyggd i människonaturen såsom supplement till självbevarelsedriften? Icke enligt min mening. Den skulle, så vitt jag kan se, i så fall vara en "generell drift", syftande till växande i alla avseenden, på alla organiska områden. Men en sådan tendens kan med säkerhet förklaras såsom utomordentligt farlig, den skulle ge upphov åt oändligt många och svåra organisationsuppgifter både inåt och utåt, i det att omständigheterna alltid befordra ensidiga utvecklingar, om också i växlande riktningar. Växande är tio gånger farligare att leka med än elden. En växtdrift skulle förmodligen för länge sedan ha fört människosläktet till urartning och undergång. Vi känna ju mycket väl till fenomen av detta slag. Vi känna till många slags överdrifter, åtskilliga fenomen av raseri, men vi ha icke någon särdeles stor tilltro till dem. En generell expansiondrift skulle onekligen föra till mångahanda sprängningar av jämviktsföhållandendet emellan de olika livsfaktorerna. Får vår aptit en ökad omfattning så blir vi fråssare och belasta genom denna överansträngning åtskilliga andra organiska faktorer; så får t.ex. förvärvsförmågan både mera att utföra och sämre förhållanden att arbeta under, fetma etc.

Uppeldas våra tankar på ett eller annat område till högstämd nitälskan, så äro vi på väg att bliva fanatiker. En expansionsdrift, skulle befordra uppkomsten av en mängd käpphästar och lidelser, som fort nog skulle bli en olidlig börda att släpa på. Vi ha säkerligen skäl att välsigna naturen för dess vishet att endast ge oss drifter av det bevarande slaget.

Ett annat argument, som talar emot förekomsten av en växtdrift, är dennas överflödighet. Den skulle stå i strid med den geniala "simplicitas", som annars kännetecknar den organiska naturens medel och vägar. Det förhåller sig nämligen så, att de bevarande drifterna leverera alla de erforderliga impulserna till framstegsrörelserna. Vad som här behöves är endast rikedom på variationer. Vi ha icke bruk för en särskild drift till att förse oss med sådana, de komma av sig själva på grund av livets och världens växlande mångfold.

Att fortplantningsdriften kan verka nydanande genom könsurvalet, behöver näppeligen närmare påvisas. Vad som behöves för att självbevarelsedriften skall bli en källa till framstegssträvanden är endast att tillfälliga sammanträffanden av omständigheter ofta förse oss med lyckliga upplevelser, som i ett eller annat avseende utvidga våra föreställningar om vad livet kan höja sig till. Ha vi blott en enda gång erfarit ett sådant tillstånd av högre livsfyllighet, så kan minnet därav göra tjänst som hävstång för vår strävan. Självbevarelsedriften fasthåller dessa utvidgningar av livets räckvidd, dess måttstock ändrar sig därigenom, vilket visar sig i att vi kunna sakna och längta efter förnyat upplevande av allehanda härliga ögonblick, som tillfället skänkt oss, det vill säga allehanda livsutvecklingar, som ett lyckligt sammanträffande av omständigheter gjort särskilt rika och kraftfulla.

Det finns gott om dylika lyckträffar. Ibland äro vi utan märkbara skäl på särskilt gott humör, allting förlöper då på ett gladare och lättare sätt än vanligen annars. Härav kan forma sig en idé om huru förträffligt det skulle vara, om man alltid var lika väl disponerad. En del människor visa sig tillmötesgående, andra äro motvilliga eller tråkiga. Det ger genast ett tankeperspektiv: bara människorna ville vara litet mera uppmuntrande emot varandra! Från en mörk gata komma vi ut på en ljus och bred med upplivande färger och frisk luft. Detta formar sig till en önskan om stadens förskönande. Det behöves alls icke någon begåvning för dylika infall, livets dagliga jämförelser skänker även den mest trögtänkte en mängd framstegsideer.

På samma sätt som vi i kraft av lyckliga yttre betingelser kunna få upplevelser, som överträffa de förut kända, kunna vi också i vårt intima tankeliv ha turen att uppleva lyckliga sammanträffanden av föreställningar, som utvidga våra begrepp om vad livet kan höja sig till, om bara de riktiga förutsättningarna äro till finnandes. Detta betyder att vi blott genom en lycklig idé, det tillfälliga uppståendet av ett upplivande tankeperspektiv, kunna förläna nytt liv åt våra förhoppningar och ideal. På det hela taget kan det fastslås, att om det finns en självbevarlesedrift, som ( i kaft av växelverkan mellan funktion och struktur) arbetar enligt principen " uslaget kort ligger", så är en speciell växtdrift överflödig.

Härtill kommer att varje val - vilket i grund och botten vill säga varje funktionsförändring, som vi företaga på eget initiativ - ofelbart går i riktning framåt, mot stigande vitalitetsutveckling antingen omedelbart eller i framtiden. Utifrån kunna vi påtvingas allsköns övergångar från det bättre till det sämre, men när vi råda oss själva, väljer vi alltid den mest lovande av de möjligheter, so vår egen omtanke för ögonblicket visar oss. Med andra ord: varje val går - liksom varje särskild livsverksamhet - ofelbart i positiv riktning, i framstegsinriktningen. Detta är en naturlag, som för själslivets vidkommande bildar ett motstycke till tyngdlagen på det mekaniska skeendets område.


Denna tendens hos funktionerna och funktionsförändrningarna motsäges icke av att vår omtanke ofta tar fel, så att det valda steget visar sig leda till ett bakslag, som kommer oss att ångra valet, Omtankens tillförlitlighet är en helt annan sak än valets tendens. Ett motbevis ligger icke heller däri, att vi ofta avsiktligt ger oss in i depressioner: smärtor, ansträngningar, förluster, förödmjukelser, etc. När vi besluta oss för upplevelser av detta slag, så äro de alltid ett genomgångsled till uppstående av värden, som vi anse för viktigare, eller till undvikandet av något ont, som vi anser sämre; t. ex. när patienter underkasta sig operation. Lika lite motbevisas tendeensen av att vi understundom trots vårt bättre vetande och gripa efter nära liggande lockelserm som måste betalas dyrt med senare obehagligheter. Dessa s.k. frestelser äro en konkurrenskamp emellan det nära förestående och det längre bort liggande, mellan ögenblickets lust och morgondagen. När vi låta fresta oss, ligger förklaringen i avståndsskillnaden; det nära liggande har större värdevikt vid ögonblickets övervägande än det längre bort liggan. Detta kan måhända kallas ett "konstruktionsfel" från naturens sida, men det är i andra avssende oumbärligt för oss, enär det hänger samman med uppmärksamhetens koncentrativa verkan.


Fotfolksnötter: 1. ( Bristen på löftesrika framtidsperspektiv skulle betyda att människorna icke finge några andra impulser till energiutveckling i sitt tanke- och handlingsliv än drifternas spontana tillskyndelser samt allehanda händelser som framkalla motsträvan). 2. I min telefon finns ett foto från en utställning på strykjärnet, Arbetets museum i Nrk, med textlydelsens liggande format; Oxitycin är ett myshormon som frigörs vid samvaro, beröring och sexuell aktivitet. och när vi sjunger. Oxitycinet når sin maximala nivå vid orgasm. 3. Yalla!