13 mars 1879. - Läst Hermann Grimm, ( >> Goethe betraktad som en av den poetiska skaparkraftens huvudtyper<<).

Sådana här kemiska analyser av geniet kan jag aldrig låta bli att skratta åt, ty de underförstå möjligheten att sätta ihop vad de sönderdela. Men nu är det utmärkande för geniet och för allt liv just den beståndsdelarnas hoppgyttring och sammansmältning som kemi bara kan upplösa. Vetenskapen, som är beundransvärd för de kvantitativa, vägbara och mätbara tingens gebit, är löjligt klumpig i sådant som angår själen, hjärtat och smaken. Det tar sig ut som om en grovsmed ville förfärdiga fjärilsvingar eller flugögon. Denna pedantiska tyngd utmärker de tyska teoretikerna framför alla andra.

Det vill till en god del naivitet för att tro sig intränga i ämnet när man förstör den företeelse som det gäller att tolka. Lika gärna kunde man slakta en kanin för att finna livets hemlighet i hans mage. De personer som åta sig att fabricera talanger stå på samma ståndpunkt. Det som utläres är aldrig annat än bisaker, och det som inläres är inte talangen utan konsten att begagna sig av den. Ingen vet någonsin riktigt annat än det han funnit själv. En mogen talang kan liva gryende talanger, men genom sitt exempel och inte genom föreskrifter.

Man förstår endast vad man upprepar inom sig, vad man återfinner i sin egen natur. Psykologisk efterhärmning är konsten att genomskåda. Divination och intuition låter sig inte ersättas av något, och tjockskallarna ta fel om de tro sig kunna tränga in överallt med sina falska nycklar, sina stegar och sina blindlyktor. De mäkta inte ens förstå första bästa flickunge, inte den spädaste byting som hänger banjungfrun i kjolen. De slöa förbli sig lika överallt, även beväpnade med glasögon, våg och dissektionskniv. Är det inte skrattretande att se grammatiker nagelfara diktare? Korteligen, inkompetensen breder sig överallt, ty de tjockhuvades förmätenhet känner inga gränser. I alla materier måste man höra till släkten, till huset, till yrket, ha instinkt och sinne för saken, för att kunna tala om den utan nonsens och tom svada.


22 maj 1879. - tredje stycket - ( Tre kvart på tio.) - Alla stadens kyrkklockor är i rörelse. Gudstjänsttimmen nalkas. Till de pittoreska, musikaliska och poetiska intrycken sälla sig de historiska och religiösa. Alla folk i kristenheten, alla kyrkor över hela jorden fira den Korsfästes förhärligande...

Plötsligt avstannande av samtliga klockor. Gripande tystnad. Förbidan och nästan beklämning i själen. Det är det ögonblick då gudstjänsten är en förlossning; församlingen hänger vid predikanten och ger sig med honom åt sin Gud.
Och vad göra i denna stund alla de folk som ha andra profeter och på annat sätt ära Gudomen? Vad göra judarna, muselmännen, buddisterna, vischnuisterna och elddyrkarna? De ha andra religiösa data, andra ceremonier, andra högtider, andra trosläror. Alla ha de likväl något gemensamt. Alla ha de religion, alla ställa ett ideal över livet och vilja att mänskan ska höja sig över nuets och den själviska tillvarons vedervärdigheter och futtigheter. Alla tro på något som är större än de själva, alla bedja, alla ödmjuka sig, alla dyrka; alla se Anden bortom Naturen och det goda bortom det onda: Alla vittna till förmån för det osynliga. Det är därigenom som alla folk förbrödras. Alla mänskor äro väsen av suckan och åtrå, av oro och hopp. Alla skulle vilja bringa sig i samklang med världsordningen och känna sig gillade och välsignade av världsalltets upphov. Alla känna lidandet och önska sig sällhet. Alla känna synden och begära förlåtelse.

Bland de tävlande religionerna äger kristendomen vissa företräden: den är i stånd att luttra och förandliga sig själv. Återförd till sin ursprungliga enkelhet betyder den syndarens försoning med Gud genom vissheten att Gud älskar trots allt och att han agar endast av kärlek. Har kristendomen inte skapat moralen så har den dock släppt till en ny drivfjäder och en ny kraft för uppfyllandet av den fullkomliga moralen; den har väckt lust till helighet genom att ställa den i samband med den barnsliga tacksamheten.

23 maj 1879. - För min del vet jag ingen andlig njutning mera fängslande än att läsa i en själs innersta och invigas i dess fördolda liv. Det är den fröjd man väntar sig i paradiset, men varför unnar man sig den så sällan på jorden? Skulle inte ett andligt syskonförhållande tillstädja den himmelska kärleken som är likgiltig för och främmande för vällust? Detta sätt att älska har alltid synts mig naturligt och lätt; men >>hjärtekrossare<<, omättlig Don Juan får den heta som ingenting fordrar för sig själv, som inte syftar till svartsjuka besittning och som förkastar den tyranniska eller exklusiva lidelsen. Själiska kärlek tycks vara någonting oklassificerat, obekant, antagligt. Innerlig och osjälvisk vänskap mellan könen gäller för orimlig och omöjlig. Omöjlig är den då inte, eftersom jag har upplevat den tio eller tjugo gånger. Och orimlig kan jag inte finna den, alldenstund man föreställer sig den i det tillkommande livet.


5 nov. 1879 - Det tillkommer individen, medborgaren att döma partierna, massledarna, pratmakarna och bilda sig en mening i trots av de advokatoriska sofismer som larma så grötmyndigt runt omkring honom. De offentliga talarna och pressen bidra ingalunda till insikt utan lägga tvärtom an på att snärja folk och slå dunster i ögonen på dem. Hederlighet är en sällsynt fågel liksom opartiskhet. Man vill inte vara rättvis; lidelsen har en hemlig skräck för sådant som kunde störa den; det är alls inte förnuftet som leder viljan och samvetet som styr tänkandet, utan det är viljan som kommenderar intelligensen och passionen som vägleder viljan. Intelligensen är ett medel, ett verktyg, en slav, ett husdjur, den har en herre, som är mänskans dunkla och blinda del och som kallas hennes natur. Flertalet mänskors frihet är föga skild från djurens, den är frihet att följa sina omedvetna impulser, sina otillstådda drifter. La Fontaine visste det nog.
- Mänskan är en lidelse som sätter igång en vilja som driver på en intelligens, och sålunda äro de organ som se ut att stå i intellektets tjänst inget annat än lidelsens hantlangare. Determinismen har rätt i fråga om alla ordinära varelser; inre frihet förekommer endast undantagsvis och då som frukt av seger över sig själv. Till och med den som har smakat frihet är fri blott stundtals och ryckvis: den verkliga friheten är sålunda inget stadigvarande tillstånd, den är inte en omistbar tillhörighet och ständigt sig lik. Denna åsikt är inte mindre enfaldig för att den är gängse. Man är fri endast i den mån man inte är lurad av sig själv, sina förevändningar, sina instinkter, sin naturell. Man är fri endast genom kritik och energi, det vill säga genom att ställa sig utom sitt jag och behärska det, av vilka den innersta står över jaget såsom varande vårt väsens renaste essens och överindividuella form, vår tillkomman form utan tvivel, vår gudomliga typ. Vi äro alltså underkuvade men äga möjligheter att frigöra oss, vi äro bundna men i stånd att lossa banden. Själen sitter i bur man kan fladdra omkring i buren. Platonismen tolkar ypperligt denna befrielsens faktum.


2 jan. 1880. - Förnimmelse av vila, till och med ro. Tystnad inne och ute. Stilla brasa. Välbefinnande. Min mors porträtt tycks småle mot mig. Jag är inte förvirrad nu utan lycklig över denna fridfulla förmiddag. Hur stor än sinnesrörelsernas tjusning må vara så vet inte om den går upp mot ljuvligheten i dessa stunder av tyst samling då man skymtar paradisets kontemplativa njutningar. Åtrå och fruktan, svårmod och bekymmer existera inte längre. Man känner sig vara till under en ren form, i väsendets mest eteriska tillvarelsesätt, nämligen medvetandet om sig själv. Man känner sig säll, harmonisk, utan någon som helst oro eller spänning. Det är själens sabbatstillstånd, kanske dess evighetstillstånd. Det är lyckan sådan österlänningarna fatta den, anakoreternas lycksalighet, vilka icke kämpa längre, icke vilja mera, vilka endast tillbedja och njuta. Man vet inte med vilka ord man ska återge detta andliga läge, ty våra tungomål veta icke av annat än livets specialiserade och lokaliserade vibrationer, de äro oförmögna att uttrycka denna orörliga koncentration., denna gudomliga ro, detta tillstånd av en ocean i vila, som speglar himlen och behärskar sig i hela sitt djup. Tingen gå då tillbaka in i sitt ursprung, de mångfaldiga minnena bli åter minnet, själen är inte längre annat än själ och förnimmer sig inte längre i sin individualitet, i sin avskildhet. Den är någonting som förnimmer det universella livet, den är en av guds känsliga punkter. Den tillägnar sig inte längre något, den känner intet tomrum. Det är kanske endast yogi och sufi som i grund erfarit detta tillstånd av ödmjuk vällust, förenande varandets och icke-varandets fröjder, ett tillstånd som varken är reflexion eller vilja, som är ovanom den etiska och den intellektuella tillvaron, som är ett återvändande till enheten, ett återinträde i pleroma, Plotinos och Proklos vision, den åtråvärda fasen av nirvana.

Säkert är att västerlänningar och i synnerhet amerikanerna känna helt annorlunda. För dem är glupsk och rastlös verksamhet liktydigt med liv. De måste erövra guld, makt och välde, förtrampa mänskor och underkuva naturen. De begära kvantitet och detaljer och rörelse. De äro lidelsefullt begivna på det som kan räkas och ha inte ett begrepp om oändligheten. De hänga envist fast vid medlen och skänka inte ett ögonblicks tanke åt målet. De förblanda varandet med den individuella tillvaron och jagets utvidgning med lycka. Det vill säga de leva icke med själen, de veta ingenting om det oföränderliga och eviga, de bråka i periferin emedan de icke kunna tränga in till sin tillvaros axel. De äro jäktade, ivriga, hetsiga och positiva, emedan de äro ytliga. Vad tjänar det till, allt detta flaxande och larm och denna lystnad och dessa strider? Allt det där är bara bedövning. Inse de inte detta på dödsbädden? Varför kunna de då inte inse det förr? Verksamhet är ädel endast om den helig, det vill säga offrad åt det som icke förgår. Som bi och myra är mänskan ett ganska medelmåttigt exemplar av sin typ.

23 febr. 1880. - Alla stora religiösa eller politiska byggnader ha brottet till grundval, orättfärdigheten och bedrägeri till mursten och mänskoblod till kitt. - Och efteråt sjunges alltid hosianna över det uppnådda resultatet.



25 dec. 1880, juldagen ( kl. tio f.m.). - Läst synoptikerna ( Jesu födelse och barndom). Uppfattade på en gång poesin i kristendomens övernaturliga och dess åtskillnad från verklig historia. Men historien om sådant som hållits för historiskt är också historia, nämligen religiös historia. Legenden är det sätt varpå faktiska tilldragelser återspeglas i naivt gripna själar; en sådan spegel är aldrig plan och förändrar bilden betydligt. Traditionen är en översättning som fogar till tingen allt vad de uppväckt i de på varandra följande berättarnas inbillning, själ och hjärta.
- Apologeternas villfarelse består i att förväxla troslärornas historicitet med händelsernas. Det är ungefär som om man trodde att Wilhelm Tells stora aria, tonsatt av Rossini, verkligen hördes i Altorf år 1308, eller som om man åberopade denna kavatina som bevis på Grutleidernas äkthet. Traditionen, legenden och myten danas efter sina egna lagar och förblir ett psykologiskt fenomen av intressantaste slag även om kritiken fråntar dem dess historicitet. Tron är en källa till omedveten poesi; så snart man blir medveten om denna poesi fördunstar tron. Det har skett med den grekiska mytologin bland de kristna folken. Det sker med alla övernaturliga ting så snart man undrar om de verkligen ha förekommit. Vetenskap har dödat alla sylfer, undiner, och feer. Den dödar också gudarna. Och kristendomens övernaturliga hotas av samma öde. En uppmärksam genomläsning av de evangeliska urkunderna ådagalägger tillräckligt att historien vad Jesus beträffar börjar först med hans framträdande och allt det föregående är en senare skapelse, en förhärligande legend, uppkommen inom de troendes samfund. - Det enda traditionen är oförmögen till är att fortplanta den nakna sanningen, det vill säga den historiska sanningen. Dess väsen är att försköna, idealisera, utlägga, och i detta ålåg det den att uppvisa hurusom allt hade varit bebådat och profeterat av Israels siare. Rollen var företecknad in i minsta detalj ( se Matteus). Så fattade judarna det gudomliga, och så ha de första kristna generationerna fattat det efter dem. Denna barnsliga bokstavlighet är semitens kännemärke. Men det måste medges att den judiska stämpeln ännu inte är utplånad från den västerländska anden. Den kristna ortodoxin är en förnuftets fångenskap som man är långt ifrån att se slut på. De spiritualistiska teologerna stöta jämt på de inskränkta, de envisa, de småaktiga som fatta metaforerna efter bokstav och materialisera allting. - Kristendomen har inte undgått det öde som häftar vid alla religioner: att i början befria och upplysa för att sedermera bli ett hinder för ljuset och friheten.




Fotfolksnot: Detta är i stort sett slutet på Henri Frédéric Amiels, En drömmares dagbok... I den sista betraktelsen löser han sin sin egen begravning... Som Freedom of the press foundation menar, tack Edward Snowden, och Julian Assange, Wikileaks! Möjligen bådar det efterföljande...Dagboken och drömmarens öden. För tjugofem år sedan ( från 1947) utsläpptes för första gången En drömmares dagbok, försiktigtvis beskyddad av Ellen keys ryktbara namn under ett varmt och poetiskt företal, vilket emellertid helt reklamfritt började så här: >> Denna bok är icke för alla, kanske icke ens för många<<.

1 mars 1881. Skriver han som sin näst sista betraktelse följande - Jag har just med tillhjälp av tidningen kastat en blick på världshändelserna. Det är Babels förbistring. Men det är verkligen angenämt att på en timme fara jorden runt och låta mänskosläktet passera revy. Det väcker en förnimmelse av allestädesnärvaro. En tidning i tjugonde seklet kommer att bestå av en åtta, tio dagliga bulletiner, redogörande för politik, religion, litteratur, konst, handel, väderlek, krigsväsen, ekonomi, sociala frågor, rättsväsen och finanser, och omfatta endast två avdelningar: Urbs och Orbis, landet och världen. Behovet att sammanfatta och förenkla kommer att leda till allmänt bruk av de grafiska metoderna, som tillåta serier och jämförelser. Till slut kommer man att känna släktet och jordklotet på pulsen lika ledigt som man gör det med en sjuk och direkt observera det universella livets hjärtslag, liksom man kommer att höra gräset växa eller fläckarna i solen klinga eller de vulkaniska jäsningarna gro. Verksamheten kommer att omsättas i medvetande, Gaia, varseblir sig själv.
Då kommer hon också att blygas över sin oordning, sin fulhet, sitt elände och sina brott och kanske fatta energiska beslut till rättvisans förmån. När mänskligheten få sina visdomständer kommer den att skämmas och bättra sig och försöka systematiskt reducera det ondas andel. Der Weltgeist ska övergå från instinktstillståndet till det etiska tillståndet. Kriget, hatet, egoismen, sveket och den starkares rätt skola anses som föråldrade barbarier, som barnsjukdomar. De civiliserade skola ersätta sina pretentioner med verkliga förtjänster. Mänskorna skola bli syskon, folken bli vänner, raserna sympatisera, och man ska avvinna kärleken en lika mäktig drivkraft som tävlan, uppfinning och nit som egennyttans råa stimulus har lämnat. Skall detta tusenåriga rike uppstå? Det är religiöst att tro det.