Minns du hur vi lekte?
Sandlådan var vårt
universum. Befolkade
städer växte fram, levande, 

allt var vårt. En dag drogs
ett streck i sanden
som visade vad som var ”ditt”,
det andra ”mitt”. Någonting sjönk. 

Om nätterna byggde jag broar
över linjen. De rasades på dagen.
Jag försökte sudda ut, men du
grävde en ravin. Vi delar 

samma sand, ändå blev ”vårt”
”ditt” och ”mitt” - en gräns
där alla fåglar skjuts. Jag
har blivit en larv: kryper och väntar.
Förlåt oss för det vi gjort
med det som är vårt.