sitter här och bara sitter, fått in nått skit i ögat som besatt måste bort.
jag bara är här och låter dagarna gå, vet inte ens om jag är i livet?
var är allt det roliga allt skratt, som förr i tiden? alla goda tider?
jag bara blir tjockare och tjockare, fulare och fulare.
tycker synd om mig själv och saknar all passion, allt det där
man vill ha så fort ljuset öppnar ens ögon.
att titta ut genom fönstret var gårdagens dröm, när man orkade se ljuset,
den puffiga snön och alla människor med överdrivet stora smile och för små handväskor.
dra täcket över huvudet vore ju inte helt fel, och bara sjunka ner i kuddarna
och hoppas på att man drunknar.
ett leende är inte för mycket besvär eller ett förevigt sällskap i min stökiga
etta på just den där gatan, där jag bor, där jag inte vill stanna.
placera mina saker i skjul och packa väskan och dra?
vänta på att du ska dra mig tillbaka och be mig att stanna, no way it will happend?
istället är det ett jävla väntande på frieri, flyttkartonger och en fet diamantring.
drar mig tillbaka, tänder en cigg och dricker en kopp kallt the,
inväntar våren och hoppas på att du ska älska mig,
lika mycket som jag älskar dig. exakt lika mycket.