Ja, nu har jag gjort en ny sammanfattning av min historia, för tidigare hade jag utlämnat viktiga händelser. Jag har valt att inte gå in på för djupa detaljer, och en del händelser är helt borttagna, just för att jag själv inte är redo att lämna ut precis allt.

Men jag känner ändå att jag vill skriva om varför jag ens började skriva. Mina texter kom till liv på de isolerade psykiatriavdelningar jag nästan "vuxit upp" på mer eller mindre. Nu är skrivandet en naturlig del av min vardag och nu har jag lärt mig att uttrycka mig bättre, och även skriva fiktivt, men jag började skriva för att uttrycka mina instängda känslor kring vad jag gick igenom.

Därför tänker jag introducera mitt förflutna för de som undrar över hur mitt skrivande "föddes"!

Här kommer den...

I en liten by med förnamnet "gräs" växte jag upp med symptomen som tog över mig helt. Jag hette inte Tricia då. Jag hette Patricia.

När jag var 6 år fick jag depression, men det visste man inte då. Det har läkarna kommit på senare, och tycker att det är väldigt ovanligt. Personalen i skolan i den lilla byn gjorde inget åt mobbningen som började visa dig. Slag, knuffar och fula ord. Faktiskt så var personalen likadana. De sa att jag var feg som inte sa ifrån. Barnens föräldrar började snacka skit om min mamma, och hon blev deprimerad och tog ett friår när hon och pappa skilde sig 2005. Jag var 11 då.

Min mamma är från Indien, så jag är lite mörkare, så då blev jag rasistiskt påhoppad av barnen i skolan. Personalen gjorde inget, en del av personalen var likadana som ungarna. Tillslut gick mobbningen så långt att jag blev fysiskt mobbad, rasistiskt trakasserad och vid ett tillfälle knivhotad. Senare fick jag till mig - av folk jag berättat det för inom vården - att mobbningen nästan utvecklats till övergrepp. Så mamma anmälde killarna som mobbat mig till polis och soc (övergreppen utövades av rätt många personer, men hon anmälde de mest "aktiva"). Inget hände dock. När jag var ca 12 så började jag sakta utforma ett allvarligt självskadebeteende. Innan hade jag som barn rivit mig, skrubbat mina fingrar mot stenväggen i skolan, dunkat huvudet i väggen och bundit fast mig på stolar så hårt att jag knappt kunde andast. Jag gillade att greppa om min hals så jag slutade andas för några sekunder. Men vid 12-13 års ålder kom knivarna, saxarna, tändstickorna och nålarna in i bilden. Det var början på flera års kamp att sluta med det. Jag fick sy 2 gånger, och operera ett ärr som var i vägen. När jag vid ett tillfälle kom till akuten för att sy så hotade läkaren med att låsa in mig, för "vad jag gjort". När jag påpekade att det lät som ett straff höjde han rösten och snäste "Ja, om jag hade velat straffa dig kunde jag sytt dig utan bedövning."

Under barndomen hamnade jag mer och mer i fel kretsar, eftersom min mamma var tillsammans med en kille som hade en dotter som tvingade mig till det. De flesta var mycket äldre än mig, och jag vågade inte riktigt säga ifrån eftersom den här tjejen sedan tidigare - med våld - tvingat mig till saker. Det var ingen idé att kämpa emot, för jag hade redan fått stryk tidigare när jag inte gjort som hon velat. Hur som helst, när jag var med dessa personer så "lärde" jag mig hur man röker, kastar ägg, utför skadegörelser, ja listan kan göras lång. Mina föräldrar visste inte vad som pågick, det är först 10 år senare jag vågat berätta för dem. Till slut flyttade vi i alla fall ifrån staden, när min pappa sålde huset för att flytta till en lägenhet i grannstan, och min mamma träffat - som tur var - en annan kille som hon sen gifte sig med.

Vid 13-14 år började jag hallucinera - jag hade haft hörselhallucinationer redan som barn - men nu kom det även syner, paranoida tankar och tvångstankar. Jag hade olika personligheter och alter-egon, speciellt en som jag döpte till Cassandra. Jag kunde bli som en annan person när jag "blev" dessa personligheter, och kunde inte styra mina handlingar. Numera var även självskadandet en del av min vardag, och jag gömde dem i över 2 år innan mina föräldrar upptäckte det.

När skadorna jag tillfogat mig själv blivit upptäckta, var psykiatrisk vård ett faktum. När jag började bli inlagd på psykavdelningar så särbehandlade personalen mig för att jag var LPTad (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård), och de andra ungdomarna var där frivilligt. De var jättesura mot mig, men inte mot de andra. En gång skulle vi handla, då sa en av personalen att vi behövde en "vakt"/personal med oss för att jag var LTPad (Om inte jag skulle varit med och handlat så hade de fått gå ensamma), och då sa en av tjejerna att "jamen om Patricia rymmer så jagar jag henne och släpar henne tillbaka". Personalen sa "Tack XXX men jag låter ändå en personal gå med". Jag blev så ledsen och kränkt över att personalen sa det framför de andra ungdomarna. Jag började självklart störtgråta. Det hände ofta att personalen fick dra ut mig ur mitt rum med våld, för att jag var så inåtvänd. Minns en gång när två personal tog tag om armar och ben och bara slet ut mig. Det gjorde att minnen av tidigare övergrepp kom upp igen.

När jag var 14 så gjorde jag mitt första självmordsförsök med tabletter. Men jag blev rädd och berättade för pappa. Han ringde ambulans och giftcentralen och jag blev LPTad igen.

Mina vanföreställningar och hallucinationer blev allt värre. Jag kunde inte klä på mig, och gick därför i samma kläder/sovkläder i flera veckor. Jag trodde jag var naken när jag tog på mig andra kläder. Jag åt väldigt mycket för demonerna sa åt mig hur mycket jag skulle äta. I 6an blev det dock tvärtom. När jag var yngre såg jag häxhänder på väggarna, kände rutten lukt och vid ett tillfälle trodde jag att mina ögon hade ramlat ut. Ett tag var jag även rädd för att duscha för jag tyckte att schampo-skummet klistrade sig fast på mitt huvud och blev monster.

Jag åkte in och ut från den slutna avdelningen fram till 17 års ålder. Det är så många gånger att jag tappat räkningen.

Jag blev väldigt våldsam när jag var som sjukast. Vid ett tillfälle blev jag så aggressiv att jag blev tvångshämtad i polisbil, och i flera år kom akutteam hem till oss för att övervaka mig. Vid två tillfällen bodde jag även på ungdomsboende, inte för att jag var farlig för andra, utan för att jag var farlig för mig själv och mina föräldrar visste inte hur de skulle hantera det. Så mellan 15 till 16,5 års ålder, samt en kort tid när jag var 17 bodde jag på ett boende, som faktiskt hjälpt mig mycket. Det var fritt, och personalen brydde sig genuint mycket om mig, och var intresserade av att vara en del av mitt liv och hjälpa mig att må bra.

Jag har fått iagnosen ADHD (som 15-åring). Jag hade haft mycket problem i skolan och lärarna bara skällde ut mig för att jag inte kuna koncentrera mig. Jag var väldigt underaktiv, långsam vid maten, långsam i praktiskt taget allt jag gjorde. Nu vet jag att jag är 20% långsammare än andra. När jag var 16 fick jag även diagnosen Bipolär sjukdom typ 2, men den blev borttagen då jag blivit feldiagnostiserad. Jag fick senare diagnosen Dissociativt syndrom med inriktningen Dissociativ identitetstörning (även kallad Multipel personlighetsstörning), och Återkommande Depression.

Vid 19 års ålder hamnade jag på en psykiatrinsk vuxenavdelning för första (och förhoppningsvis sista gången) gången. Det första jag fick göra var att bli avgiftad för att jag hade för många mediciner som inte passade ihop (fast läkaren hade sagt bara nån månad innan att allt var i sin ordning!). Jag var alltså felmedicinerad

Avdelningen var hemsk. Personalen talade otrevligt till mig, ja till och med anklagade mig för att ställa till besvär och svor åt mig. Läkaren kallade mig IQ-befriad (trots att IQ-test visar att jag har en IQ på mellan 120-140...), och bara skrek åt mig. Han hade även skrivit mitt namn på raden för namnförtydligande på ett vårdkontrakt (men inte min signatur dock), så personalen sa att jag bröt mot regler som jag inte ens visste fanns. De trodde antagligen jag skrivit det. Ingen hade visat mig det, men krävde att jag skulle följa det. Jag var nära att anmäla händelsen. Vårdplaneringen ombokades två gånger också, så jag fick aldrig träffa dem som bestämde över mitt liv, utan fick gå runt i tristess i en månad. När jag sa att jag ville gå ner till kiosen så hånlog en personal åt mig och verkade på riktigt njuta av att få säga att jag inte fick, njuta av att få kunna leka med en annan människas liv.

Efter detta kom jag till ett behandlingshem, som låg 3 timmar från min hemkommun. Det låg mitt i skogen. Det fanns ingen internetuppkoppling, telefonledningarna var dåliga, man fick inte gå in i varandras rum, det var möblerat som i ett väntrum hos tandläkarn, och vattenkranarna fungerade inte alltid (vilket blev problem att duscha ibland). Det var låst på kylskåpet och alla dörrar utom ingången. Maten var förjävlig. Seriöst, den GICK inte att äta. Jag brukar inte vara kräsen med mat, men jag mådde illa av denna mat som alltid var nästan samma, och hade en grå nyans över sig. Det allra värsta var dock instängdheten. Jag var isolerad. Eftersom hemmet låg mitt i skogen så var man tvungen att köra bil för att ens komma till busshållplatsen. Och oftast hade ingen tid att göra mig. Det var problem bara jag behövde åka och handla tamponger, för att det var slut. Internet och telefon strejkade emellanåt, så det gick inte att kommunicera med familjen över huvud taget. De flesta som bodde där hade haft droger, annan missbruk och kriminalitet i sina historier, så det anpassades efter dem, och de såg ingen som en individ med egna behov. Jag hade inte ens en egen vårdplan!

Trots att jag faktiskt hade slutat med självskadebeteendet och hållt upp i över ett år, så kom det tillbaka på detta ställe. Personalen använde det emot mig, och sa att jag var barnslig. De svor ofta till patienterna. Om man mådde dåligt kunde de säga att de hade de minsann inte tid med, och när man protestera så sa dem att de gav fan i vad vi tyckte. Sen fanns det ingen behandling heller, för kommunen hade enbart bekostat platsen. Känns ju inte lite onödigt, att vara isolerad på ett ställe som inte ens har nån behandling? Efteråt förstod jag att jag blivit lurad. De sa att jag inte skulle vara mer begränsad än hemma, samt att det fanns behandling för människor med min problematik. Det var allt annat än det! På grund av detta anmälde jag stället, och det gjordes även ett repotage i TV4 Väst om detta. Jag var även med i lokaltidningen (Trollhättan) om hur jag behandlades av den psykiatriska vården.

Så vid 20 års ålder tänkte jag att jag minsann bara kan överleva om jag skippar vården helt och sköter mig själv. Så trots att ingen trodde att jag skulle klara det, så skaffade jag egen lägenhet. Och det fungerar fortfarande bra. Nu är jag 21 år och pluggar även Vård och Omsorg och Socialpedagogik (vuxenutbildning). Jag har även jobbat ideellt i kyrkan med människor, och jag var väldigt omtyckt för att jag är lugn och pedagogisk. Jag har även en underbar pojkvän. Ja, jag har allt jag behöver och är lycklig nu!

Vägen till att må bra har vart lång. Jag kan fortfarande drabbas av ångestattacker, depression och hallucinationer, men "anfallen" av dessa kommer alltmer sällan. Jag går även på Litium-behandling (efter att ha gått igenom nästan hela medicinsortimentet), som fungerar utmärkt. Jag lever ett liv jag är ganska nöjd med, även om det inte är helt perfekt. Men jag är här, mår bra och här tänker jag stanna.

/Tricia

Uppdaterad version av min historia med fler detaljer:
https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1795742