När mina perspektiv på vardagen rivs. 
Två rosor stirrar mig i själen.
Dina ögon som redigerade drömmar.
Mitt hjärtas vittring, min själs raseri.
Längs floder smäller blixtarna ner så fasansfullt.
Jag bokstaverat lögnen att du inte betyder något, men allt känns felstavat.
Känslodyslektiker. 

Vi torkar glädjetårar för vi är rädda för missförstånd.
Inget skiner klarare än bleka händer, som två bortglömda vänner.
Sluta gnissla dina tänder, du stör i mina mardrömmar. 
Dina sediment väger ner mig så golven spricker. 
Och jag måste finna förståelsen för varför jag hör hemma bland glasflaskor medan du och våra näckros vänner glider runt på ytan.