Jag är tjugosju år men känner mig ibland som en osäker fjortonåring och ibland blir jag betraktad som en medelålders förtidspensionär. Jag kan befinna mig i samma rum som i stort sett jämnåriga och ändå känna mig som att jag inte har något självförtroende alls och att alla måste ha kommit längre i sin utveckling och i sin känsla i sig själv. I sin självbild. Ibland känns det som att jag måste få andra att berätta för mig om mig själv för att jag alls skall känna det som om jag finns i någon egentlig mening. Att jag syns, att andra ser mig som en person att vända sig till, om så bara för att fråga vad klockan är eller hur det kommer att gå i matchen på fredag. Ibland när jag bara är och mår bra så är det där inte någonting att grubbla över. Men ibland känner jag mig som om jag vore osynlig. Jag vet att det bara är känslor och att 'alla' ibland har sådana känslor och upplevelser. Men det hjälper oftast inte mig att veta att det finns folk som mår lika dåligt eller ännu sämre. Det tröstar inte mig, det känns egentligen ännu mer eländigt då. Som om det inte fanns något alls att stötta sig på, att erkänna sig till. När jag är glad vänder sig folk till mig på samma sätt som jag kan vända mig till dem, frågar om saker, snackar skit och skojar om saker. När jag är nere i skorna så sänder jag med hela mitt kroppsspråk, att kom för fan inte nära för då morrar jag bara. Ibland sänder jag så kraftigt att jag blir behandlad som en som redan levt halva sitt liv och gått in i väggen för att aldrig mer kunna komma tillbaka igen. Som om jag var förbrukad och en ren nolla. Men det är också det bara en känsla och den går över efter ett tag. Fast hela förra sommaren var jag helt nere i skorna och det berodde på att min tjej gick och dog. Ja, det var förstås inte hennes fel men i alla fall så fick det mig att anklaga henne för att hon inte fanns där för mig längre. Det var en ridolycka och sånt kan man ju inte klandra någon alls för. Fast ibland intalar jag mig att om vi hade åkt och simmat istället så hade hon inte i ilskan över att vi grälat för att vi inte var överens åkt till ridningen. Hade hon inte åkt till ridningen så hade olyckan inte inträffat heller. Fast det kunde lika gärna ha hänt en olycka i simhallen. Hon blev bara 29 år. Det där har börjat lägga sig nu, litet mera allt eftersom. Men jag känner det fortfarande som att jorden eller verkligheten har gått under på sätt och vis. Jag kan inte smälta att hon är borta. Det blir hela tiden som att jag glömmer bort att hon inte finns längre. Jag väntar mig fortfarande att kunna ringa upp och få höra rösten igen i andra änden. Men jag kommer aldrig mera att höra hennes röst eller att kunna se henne i ögonen och allt det andra som följer med i att någon plötsligt bara försvinner ur ens liv. Det är som att allt som är eller varit roligt, allt det bara är, det är inte roligt längre. Ändå fick jag en ny vän på begravningen. Vi hade aldrig träffats förut. Det var hennes kusin Lina som var där och det var förstås alla andra också. Men efter att vi litet trevande hade börjat prata med varandra fast hennes kille Martin också varit där, som det kändes litet bättre redan då. Fast det kändes konstigt alltsammans. Nu efteråt och redan då alltså var det som att ligga och sova och ha en dröm om att vara på någons begravning och undra över saker och ting fast som i en dimma då. Det var som en dimma hela det året och den släpper bara då och då fortfarande. Ibland när jag är fjorton år igen finns det ingen vuxenvärld, eller den finns ju, bara att jag inte tillhör den och inte vill tillhöra den heller. Jag vill vara fjorton och vara det resten av livet. För efter det att jag fyllde fjorton så började verkligheten tränga sig på och det har den gjort sedan dess och det orkar jag bara inte med. Men så är jag plötsligt tjugosju igen och allt är bara bra och jag vill inte vara fjorton igen. Men jag trivs rätt bra med min ålder och vill egentligen inte behöva vara annat än tjugosju resten av mitt liv.