Det finns ett ordspråk som säger att du
måste älska dig själv för att kunna älska
andra. Om du själv är anhängare av det
ordspråket

så tycker jag att du skall berätta för andra
att du älskar dig själv. Du behöver inte
berätta om att du har tagit ett första steg
till att börja älska

andra människor. Det vore helt onödigt
eftersom det ju är en konsekvens av
ordspråket i sig. Om du inte älskar andra
människor

så beror det helt enkelt på att du inte
älskar dig själv. Det besvärliga med sådana
här ordspråk är förstås folks inneboende
inställning till folk

som uppenbart älskar sig själva, de brukar
av någon märklig anledning bli mindre
älskade än ordspråket antyder att de borde
bli. Man börjar med

att älska sig själv och när folk märker
att man gör det så börjar de fjärma sig
ifrån en. Undantag, om jag har pengar.
Har jag bara högar

med pengar så skiter folk i om jag älskar
dem eller inte, eller om jag för den delen
älskar mig själv. Älskar de inte mig så
älskar de åtminstone

mina pengar. Att folk har för vana att prata
i nattmössan och bara sprida idiotiska
ordspråk omkring sig istället för att tänka
själva, det är en

mycket gammal sport. Det är ungefär
vad man kan förvänta sig av tämligen
många människor dessvärre. Själv älskar
jag att sprida ordspråk

omkring mig. Inte sådana som redan har
skrivits av andra, utan främst sådana
jag hittar på själv. Självfallet älskar jag
mig själv.

Hade jag inte lärt mig göra det så hade
jag nog ändat mitt liv för länge sedan.
Dessvärre är det en ambivalent kärlek.
Den hakar upp sig

ibland och då vill jag plötsligt inte mitt eget
bästa längre. Ett exempel på detta är att
jag är alldeles för förtjust i Napoleonbakelser.
Fast jag äter dem inte

varje dag. Bara de dagar då jag inte lyckas
besvara kärleken till mig själv. Fast jag har
hört att det är påtagligt vanligt bland
människorna, finner jag

liten eller ingen tröst i detta som faktum.
Trots upplevelser och äventyr liknande det
här beskrivna vill jag inte helt ge upp hoppet
om människorna.