”Jag är annorlunda, det vet jag. Men ger det dem rätten att låtsas som att jag är från en annan planet? Att om man pratar med mig blir man lika konstig som jag? Jag är annorlunda. Det kanske ska vara så. Som Charles Darwin skrev: Survival of the fittest. Naturens urval.” Robin stannade. Han kunde känna att han började darra på rösten och att han inte var långt från tårar. Han samlade sig och fortsatte:

”Det som äcklar mig mest med dem är hur de alltid pratar om att allas lika värde. Oasätt, kön, utseende, sexuell läggning och så vidare. Men de ljuger ju. De menar ju inte ett jävla ord av allt de säger. De är så jävla falska! Jag hatar dem. Dem och deras jävla lögner. ”Det förekommer inte mobbing på den här skolan.” och ”Det finns ju alltid lite utanförskap men vår klass har bra sammanhållning.” Var då nånstans?! Visst, de har bra sammanhållning alla de. Hela jävla klassen har bra sammanhållning. Alla kan prata med alla.” Han gjorde en ny paus, tog några djupa andetag för att lugna ner sig. ”Alla utom jag… De har bra sammanhållning med alla. Men inte med mig. Mig är det nått läskigt med. Mig är det nått stort himla livsfarligt fel på.” Han stannade igen. Tog ett par djupa andetag. ”Allas lika värde. Fan heller. Inte i verkligheten. I verkligheten finns det inget sånt. Inget allas lika värde. Hade det funnits hade jag inte suttit här och behövt snacka ju.”

Sussanna, den 25 åriga kuratorn, som Robin utan tvekan, om han hade varit heterosexuell, hade tyckt var helläcker, hade inte sagt något på väldigt länge men kände nu att det kanske var dags att fråga:

”Vad är det de gör mot dig, Robin?”

”Ingenting. Det är det som är grejen. De gör inte ett jävla dugg. De totalignorerar mig. Vem vill ha med en rullstolsbunden jävla bög att göra?”

”Robin?” sa Sussanna med frågande röst.

”Mh.”

”Det här med rullstolen. Hur gick det till?”

”Förlamning. Jag föddes med problem i benen. Jag kunde gå helt okej fram till i slutet av sexan. Då började jag med kryckor på heltid i ungefär två år. Har suttit i rullstol sen i nian. Man kan tro att efter två år har man vant sig med folks blickar och kommentarer. Men inte när det är dagligen. Kommentarerna kan jag ändå ibland tränga bort, det värsta är blickarna. De kan jag inte komma över.”