Hej på dig igen, kära Harriet.
Tittar på den underbara polisfilmen 'Hot fuzz' för fjärde gången. Har jag berättat för dig att jag gillar komedier som är så sjuka att man själv slipper få feber? Det har gjorts en liknande film i Sverige dom inte på långa vägar var lika sjuk som denna filmen. Men väl en i Australien som jag sett tre gånger och den handlar ännu mer om ond bråd död och där en del av skådespelarna gör parodier på medlemmarna i ett amerikanskt band, Village people. I den här filmen finns det en figur som bara pratar så att de infödda förstår. Det vill säga utan konsonanter. Jag såg en gång en pjäs på, jag tror det var Dramaten, som kan ha hetat hotelliggaren. Där pratade Ulf Brunnberg på samma sätt i sin roll. Han hade visst förlagt lösgommen. Under tio sekunder eller så, med den upphittade lösgommen på plats, pratade han normalt igen. Men sedan tappade han visst bort den igen. Jag gick fram till en polis några dagar senare och påbörjade ett samtal med honom för att se om han kunde förstå mig om jag utlämnade alla konsonanter. Dessvärre fick han för sig att jag var utvecklingsstörd och behandlade mig därefter. Det vill säga med visst tålamod och vänlighet. Precis efter regelboken antagligen. Jag förstod genast att han haft en bra och hygglig vecka. För så brukar inte polisen behandla mig i vanliga fall när jag går fram och pratar med dem och ställer en massa underbara frågor som de minsann har svårt att komma med några riktigt bra svar på. Jag älskar att prata med poliser förstår du, Harriet. Nu måste jag dock sluta prata med dig, hur roligt det än är, för nu är reklamen slut.
God jul och ett fullkomligt förtjusande gott nytt år på dig, vännen

(ohyggligt oläslig namnteckning)