Efter stormen är stigen våt,

fjärran hörs åskan dundra

Ensamma steg följer slingrig väg

Någonstans på den ödsliga tundra

En kylig vind sveper över gräs

För brandrök och skräck med sig

Hastigt över evig tjäle hon sig framåt rör

Vart stigen leder vet hon ej

Ensam är stark och starkare blir hon

Känner hoppet spira inuti

På lätta fötter med bestämda steg

En sådan lycka att vara fri!

Frihet är viktigt för människors själ

Viktigast är dock hopp

Utan en vetskap om att allt kan bli bra

Lämnar själen snart ens kropp

Om hon kom fram eller om hon försvann

Det är faktiskt mer än jag vet

Men ekot av hennes styrka klingade högt

I tid, rum och i evighet.