Hur skör och trött du gick i sus och dus,
bland dova steg där himlen grät i flingor.
En dag, den kommer, se det genom springor,
att livet sakta fylls av sinkadus.

Där Karlssons hals lätt bar ett sprucket krus,
ett ljus så vackert gav dig äkta källor,
att i ditt öga finna barnens bjällror,
och på ditt bröst räfsa saknad ur dess grus.

Där väcker jag din leda kropp, berusa,
likt ingen kärlek rinner ur juveler,
skall du försvara själens ringar.

Att som ett kall din smala hand förtjusa,
där nattens glitter inte är paneler,
och julens stiltje värme bringar.

© georgmoller.se