Ärrad man står på sin balkong.
Han blickar ut emot horisonten.
Tänker vad kommer det här året
att ge mig. Hoppas på kärleken,
skulle behöva det nu. Klarar snart
inte av att vara ensam längre.
Har en lång väg kvar innan jag
åter står stadigt. Men jag satsar
mitt allt detta år. Hoppas någon
ser det och omfamnar mig. Bara
en hopplös romantiker på väg upp ifrån
rännstenen. Tagit tid att finna sig själv.

Då skärselden nästan omfamnat en de senaste åren.
När hopplösheten stulit ens vilja.
Ett psyke som är i uppror.
Med det brustna hjärtats klagan.
Samt hatet som slår gnistor.

Blivit utnyttjad som en förlorad man.
Då jag rest runt med fel personer.
En månads för hårt supande.
Pank och nedbruten dåre.
Ja livet är fullt av läror.
Misstag görs då och då.
Men livet är ett mysterium.
Svaret kanske kommer då dödens
timma slagit. Men livet är
oförutsägbart och mitt ibland
allt finns både ormar och änglar.

Just nu springer man emot ljuset
då mörkret försöker förinta mig.
Luften känns tung, kippar efter andan.
Blommor var ett tag sen jag såg och
fågelkvitter var ett tag sen jag hörde.
Likmaskar och krassliga korpars läten.
Är det enda som jag ser och hör nu. Som
om jag ligger någonstans med spräckt skalle
vid en blodröd linje bredvid döden och dennes
svarta kappa. Som om jag tagit hoppet
från något hustak. Känns vissa dagar nu
som om jag redan är död. Men fastnat i en
evig dröm. Hoppas jag fångar ljuset att
detta inte är slutet.