Han stirrar ner i glaset på den smältande isbiten och gör en vag gest mot bartendern. Medan den unga kvinnan fyller på hans glas lutar han sig fram över bardisken.

- Du ska veta, säger han, att det finns två sorters människor. Två sorters människor.

Han nickar sakta, tar en klunk whisky och sväljer den med en grimas. Kvinnan höjer vänligt på ögonbrynen och inväntar fortsättningen. Han är den enda gästen.

- Det finns dom som längtar. Dom som brinner. Som vill brinna.

Hon nickar och betraktar i smyg hans buskiga, vita skägg.

- Dom brinner! fortsätter han, nu med högre röst, och spänner ögonen i henne. Dom brinner, och dom packar sin kappsäck och ger sig av! Dom kastar sig ut, hoppar, och flyger mot solen tills hettan säger stopp! Och ibland så brinner dom opp.

Han skrockar till, nöjd med formuleringen. Sedan kisar han och lutar huvudet lätt bakåt.

- Och så finns den andra sorten, säger han och rynkar på näsan. Dom rädda. Som kastar ankare och bygger bo. Hängslen och förkläde och gärna hjälm på det. För man vet ju vad man har, inte sant?

Kvinnan svarar inte. Hon betraktar sina händer. En ring blänker på vänster hands ringfinger.

- Bättre en fågel i handen än tio bakom örat, så nu gör vi det bästa av den här pippin, eller hur? Och så bjuder dom hem grannarna på grillfest, penslar pippin med barbecue-sås och sitter där stadigt i båten när det gungar. Fattar du?

Kvinnan putsar ett glas och säger ingenting. Sneglar mot andra änden av baren där ett nytt sällskap precis anlänt. Det är en familj. Barnen har tomteluvor.

- Så sitter dom där och grillar, serru, fortsätter han med äcklad min. Simmar omkring i färdigköpt béarnaisesås. Tills dom sjunker med sina små skepp. Som små bekäftiga kaptener, fastän dom kunde ha simmat iväg för länge sedan. Och på begravningarna är det kaffe och smörgåstårta. Och den grillade pippin är det ingen jävel som nämner.

Han reser sig upp på ostadiga ben och fumlar med sin plånbok.

- Men dom som brann opp! nästan ropar han nu, för att överrösta musiken som någon har höjt i bakgrunden. Dom som längtade och brann! Dom, vars vingar smälte likt Ikaros i solen, dom begravs minsann inte! Nepp! Deras stoft far bara iväg med en kastvind plötsligt. Ingen är där. Ingen vet om det. Poff.

Han lägger några skrynkliga hundralappar på den kladdiga bardisken utan att räkna dem, stöder sig mot ena armen och lutar sig mot bartendern igen.

- Men du ska veta, säger han och hans röst tjocknar. Att när deras aska färgar solnedgången rosa. Då händer det ibland att nån jävel, som sitter och grillar i sina grannars trädgård, tittar upp mot himlen. Och då kan det falla sig som så. Att längtan tänds i hans bröst också.

Han nickar värdigt mot familjen, och därefter flera gånger åt olika håll i den nästan tomma lokalen. Sedan drar han på sig en stickad mössa, gör en honnör och så vinglar han ut i snöstormen.

- God Jul, mumlar kvinnan bakom baren.