Ett hopp växer starkt i kulissen,
där frostnupna dagar tar fart.
En tro på ett under - mirakel,
i dödstimmans ofrälsta tid.
Jag vet, var timmarna spinner,
en tid för oss alla att älska,
en hand som ger trygghet och kärlek,
och famnen som bygger en bro.

Ett hav utan känslor förför dig,
att väcka din kärlek till pengar.
En strand utav plastflaskor tar oss,
till drömmen om det som försvann -
en dröm om en människa liten,
som växte sig större än allt.
En dröm om en tanke som vinner,
över hatet som vuxit sig starkt.

Jag ser hur mossorna multnar,
hur träden har slutat att gro.
Jag ser hur du låtsas i bilen,
att bry dig om det som ger liv.
Att hjälpa din granne till graven,
att gå över blommor och blad -
det är vad dåtiden håller,
i handen med fåror av glas.

Men mitt i det dunklaste dunkla,
jag ser en strimma av ljus -
en pjäs som börjar att tänka,
och vågar trotsa sin bur.
Ett steg ur vanmaktens gängor,
skall visa din högmod en eld.
Ensam skall omtanken segra,
i framtidens nya kostym.

© georgmoller.se