Det är årets första dag.
Skymningen faller, blåsvart.
Känner mig dimmig och svag,-
tycks ej komma någonvart.
Fast, hela året är kvar.

Hela framtiden väntar,
så länge man hänger med.
Kosmiska klockor klämtar
över Världen, vid och bred.
Om det poeter präntar.

Önskar mig in till tider,
som stundar och jag hoppas
bli mer stark,- vad det lider,-
som när vårträden knoppas
och då in sommarn rider.

Vill så länge som möjligt
finnas här i Livets Land.
Vore kul å va´ stenrik --
samt undkomma Tidens tand...
Men- det anses, väl, löjligt!

Jag är, kanske, för naiv -
då jag skyr döden - som pest!
Men när jag är kreativ
då mår jag som allra bäst.
Då känner jag mig stabil!