Lovad vare själens frid,
som rår i levande kött.
Här sitter jag, hemmavid
och läppjar på fika, sött.
Ser -inför mig- Stjärnan, blid,-
den som jag minns att jag mött.

Lotusen i skymning ler.
Lyktor knäcker mörkrets kod,-
så jag former, färger ser -
- och kan läsa mig till råd,
som litteraturen ger,
i tecken på Högre Nåd!

Det kan va nått som gäller
hur att fånga stunden, rätt.
Om annat högre smäller
får man se på vilket sätt--
och, sen, tillrättaställer
man sånt som ej varit lätt.

Lovad vare hjärtats slag,
vi vill ska fortsätta gå!
Kanske, finnes du och jag --
i Världen om tusen år....
Kanske är en Tidens Lag -
- att vi, ännu, lever då?!