Peter:

Mamma talar om gamla vänner, vars män kysst andra bakom bokhyllor och tavlor jag såg som barn. Förbjudna namn som aldrig mer kommer kunna artikuleras till perfektion. Starka solkatter på ljust parkettgolv framträder tillsammans med konturer av skratt som fastnade halvvägs upp och ögon så gnistrande lekfulla, endast ett barn med naiviteten fullständigt flödande i kroppen kunde förstå. Utan framtänder och förmåga att förutspå pekade jag dem rätt i ansiktet.

Caroline:

Blonderade toppar, på bilden hon valt. Ska representera allting, utom den tunga hon svalt. (som innan dess hade slukat hela mitt hem) Kontraktion av de tunnaste muskelfibrerna när de självlysande, smutsiga orden skrivs i ett dunkelt rum. Vilken förbannelse isolerar du nu dig själv med?

Kia:

Den småländska idyllen är hjärtekrossandets grogrund. Hon har brutit alla löften, druckit de mest elementära vinerna och skådat kravallerna från varenda fönstergavel. Men den största striden utspelar sig i hjärtats arena och den kan aldrig bekämpas ensam. Hon flyr redan under de första unkna timmarna och hinner inte ens se diamanternas drottning uppträda på scen. Det finns en skam i att bevittna en ros av ett sådant barmhärtigt slag, plockas isär för nöjets skull.

Kontenta:

Din tunga har aldrig varit svartare (och om det är på grund av allt kaffe du dricker eller alla lögner du drar kan jag inte avgöra i nuläget).