Där stod vi bland de kuvade och sökte,
den svenska tuktens frukt i viljans korg.
I avbildsboden satt hon tyst och rökte,
en liten smal figur från skuggans borg.

Där gick du med din ödmjukhet och svalde,
ditt själaorginal som dog för varje dag.
Allt som du ville var vad andra valde,
du får ej vara mer än liten svag.

Stick inte ut och var förmer din fåne,
du är precis och inget mer ett blad,
ett nattligt ljus som faller från vår måne,
på allas ryggar där de står på rad.

Där satt vi alla - räknade och tänkte,
på strama sinnens resa genom sorg,
hur skuggan av vårt jag ej längre blänkte,
då livet tog sitt liv på öppet torg.

© georgmoller.se