Jag minns dig som kärlek
ömsint leende
och fylld av smek,
Ja, jag var en lycklig del av ditt skeende

En märklig resa du gjorde
och kanske inte alltid som du borde

Men misstag begås
kan vår resa alls förstås

Men lindring såg jag i ditt sista leende,
när du tog farväl av vårt gemensamma skeende:


Du glömde det som var
slutade leta efter svar;

blev en låga som brann
och försvann

Du glömde det som var
slutade leta efter svar;

blev en låga som brann
och försvann


Vilse hade du gått
men aldrig förstått
att livet var en chimär;
nä, du kunde aldrig göra dig fri från det där

Fångad i drömmar om någonting
upptagen av fysisk smärta och ingenting

Du ville bli bekräftad
utan att få en epitet behäftad

Fast mest av allt ville du andra väl
det var där du visade världen, din själ

Men så till sist
oundvikligen blir det så, det är visst!


Glömde du det som var
slutade leta efter svar;

blev en låga som brann
och försvann

Du glömde äntligen det som var
slutade leta efter svar;

blev en låga som brann
och försvann


Försvann för alla som
glömt bort i varifrån de kom

När du glömde det som var
och slutade leta efter svar

Du blev en låga som brann
och för de seende
försvann

När du glömde det som varit...
all din glädje... och hur illa du farit

När du glömde det som varit...
all din glädje... och hur illa du farit

Det här här min vaggsång till dig
det här är din vaggsång
till mig