Jag tillät mig själv vila under januaris första islager

Öppnade aldrig ögonen

(Det var limmat)

Är du redo?

Vad skulle kunna,
beskyllas?

Det får jag aldrig veta och heller aldrig
tänka på

Du förbjöd,
alla de utomjordiska sångerna

Hotade med att,
dem skulle se vad som var

(det största
och främsta)

felet med mig.



Ska jag kanske svamla?
Kanske stamma?

Dina sympatier har alltid varit mina att vinna,
men också att tappa

lika redlöst,
ännu mera förbannat.



Famlade hon med fingrarna,
som jag gjorde vid årets första
smultronplockning i daggen?

Haltade han,
som jag gjorde vid årets sista
marschallantändning i björkriset?

Hur konstigt än de broderade kanterna som lagt sig jämte mina fotknölar ter sig,

Vet jag att det
endast är mina tankar

som orkat sväva till klockan tjugotre och femtiofyra.


I änden av varj,

nej förresten.




Tystnaden skär bara lite djupare nu. Det är allt