En plats jag finner ett enormt välkomnande och rogivande att komma till är när jag sitter i min mor's eka mitt ute på sjön med årorna i mina händer. Runt omkring mig växer vassen vilt och fritt, olika fågelarter visar sig och jag hör dess unika läten harmoniskt i mina öron. Jag är ingen fågelskådare men finner fåglarna och deras läten djupt rofyllande och lugnande. Jag hör bruset ifrån forsen som finns lite längre bort, jag ser även små fiskar som leker och hoppar i vattnet. När jag först har klivit i ekan och satt mig och tagit årorna i mina händer möts jag av strömmen som drar i mina armar, det strätar emot men jag vet att jag är starkare.

Där ute finns bara jag och den vilda naturen, allt jag kan se och höra är det vågande mörka vattnet och den vild vuxna grönskan på öarna runt omkring mig och årorna jag smeker vattnet med. Jag hör hur vågorna slår emot båtkanten och jag känner hur ekan gungar till lite lätt.

Jag ror mig frammåt, jag känner vinden i mitt hår och solen som lätt bränner på min bara hud. Så snart närmar jag mig ön där bävern har byggt sitt bo, jag har sett honom förr. Pirret i magen får varje gång jag är här, inbillningen att bävern ska bita av åran och rädslan för att hans höga varnande plask ska skrämma mig så att jag välter. Men den rädslan är ingenting jämfört med verkligheten bortom min sjö och eka.