När jag tänker tillbaka på mitt liv. Så inser jag att jag inte kommer ihåg nått, har inte ett enda sånt dära fint barndomsminne. Alla pratar om när dom var 1 och 2 år gamla jag kommer helt enkelt inte ihåg. Jag kanske inte hade något som var värt att minnas?

Jag står på bron, tittar på alla fina bilar som åker förbi där nere. Så långt ner är det inte. Ett steg och jag finns inte mer. Jag vill glömma alla mina dar, mina år, jag vill att dom ska suddas ut som min barndom. Något drar mig tillbaka, jag vågar men något stoppar mig, en känsla av att jag väntar på något eller någon. Jag står där i timmar folk går förbi och ger mig konstiga blickar men jag låter dom glida av mig. För deras blickar betyder ingenting. Dom betyder ingenting. Jag fryser men det spelar ingen roll, för jag fryser alltid. Värme är något jag aldrig haft eller känt. Kyla är en del av mig. Kylan är min bästa vän. Med den är jag aldrig ensam. Jag väntar, tillslut. Jag känner den varma handen på min arm. Jag upptäcker att jag är varm i hela kroppen. Denna persons närvaro gör mig varm. Jag vågar inte vända mig om. Jag har stelnat till i hela kroppen. Känslan av värme sprider sig och jag ler. Tyst säger personen i mitt öra stanna hos mig. Allt stannar till i det ögonblicket. Inget ljud hörs inte ens ljudet av bilarna som åker förbi. Jag känner dom blöta tårarna som glider sakta ner för mina kinder.


Jag kommer aldrig att glömma dagen då kylan i min kropp ersattes av värme. Du räddade mig från att ta ett steg för mycket. Med dig är jag aldrig ensam inte ens utan kylan. Nu återkommer jag alltid hit, till bron, för här finns du och din värme som tar emot mig när jag faller.