Skulle väl inte säga att det duggade, men det var helt klart fuktigt i luften. Staden var så där förändrad som den alltid blir vid just denna tidpunkt; par som bråkar över småsaker, människor som befunnit sig på olika håll i staden och som nu samlats på ett och samma ställe. Ingen visste var den andra hade varit, ingen brydde sig. "Hem" tänkte de, de ville hem. Eller kanske till en efterfest, eller till den där personen som bjudit på en cigg i väntan på spårvagnen och som lett till ett happy ending, vid denna tidpunkt för två veckor sedan.

På spårvagnen var det mycket lugnare och varmare men trots det föredrog jag nog ändå kylan jag precis lämnat bakom mig, om än bara för en liten stund. Ett dött batteri på mobiltelefonen och bristen på pratglada människor gjorde att det inte fanns mycket annat att tänka på än just det jag helst bara ville förtränga.

När jag tittade ut genom fönstret blev jag påmind om mitt nyårslöfte. Det löfte jag givit till mig själv för att inte bli sårad igen. För att skydda mig från att göra samma misstag som jag upprepade gånger begått.

Jag blev påmind om alla de gånger jag blivit bränd och insåg nu att jag var tvungen undvika elden för att inte hamna där igen. I hallen, gråtandes. Gråtandes när livslusten rann ur mig under tiden som smärtan från brännskadorna pulserade. Inte igen. Inte igen.

Att jag kunde glömma bort det viktigaste, mig själv. Hur blev jag så blind trots vetskapen om hur illa det kan gå? Hur kunde jag låta människor trampa på mig igen? Hade jag inte lärt mig? Tydligen inte.

Jag måste sett arg ut, när jag satt där och grubblade. Jag brukar alltid tycka folk som åker kollektivt ser sura ut, och nu var jag nog en utav dem.

När jag väl vant mig vid blåsten och de fyra minusgraderna igen hamnade tankarna än en gång i minnet av den krogen där du stått en knapp meter ifrån mig och tafsat på någon annan trots att vi, bara 16 timmar tidigare delat säng.

"Den här kommer jag sakna" sa han och kysste mig på rumpan. Skitsnack.

Jag hade ju lovat mig själv att jag inte skulle bry mig, att jag inte skulle få ont. Varför sved det då så otroligt? Var det för att jag insåg att jag varit en idiot som låtit mig känna någonting eller var det för att jag faktiskt kände någonting som det sved så förbannat?

Under tiden jag funderat på vad som fick mig känna som jag kände hade jag helt agerat på rutin. Gått genvägen, låst upp dörren, gått in, ut på innergården, in igen, upp för trappen och in i lägenheten, kastat av mig jackan på golvet precis innan jag kastat mig själv i sängen.

Jag kände att denna natt bidrog med mer frågor än svar till min känsloladdade hjärna och beslöt mig för att sova, vilket visade sig vara näst intill omöjligt. Det var så fruktansvärt svårt att få någon ro när jag visste att du låg i din säng, som nog fortfarande var varm från morgonen vi delat tillsammans, i sällskap av någon annan. En kvinna med kurvor, en kvinna med sådana där snygga ögonbryn, en kvinna som var allt jag inte var.

Kanske var det just det, att det skedde precis framför mina ögon, som fick det att bränna så i mig. Att den bild jag hade målat upp av dig sakta förvrängdes av fukten i luften och förvandlade dig till något slags monster. Den kyla du visade mot mig när du medvetet gick hem med någon annan, när jag villigt stått där bredvid dig fick det att rysa i hela mig. Det hade hänt igen, det som inte fick hända, det som jag inte skulle tillåta hända igen, hade hänt.