Den snöbelagda stigen slingrar sig framåt mellan granarna. Viskar inbjudande mitt namn och lockar mig mot skogens djup.

Jag har promenerat här många gånger förut, men aldrig tidigare omgiven av detta dunkla mörker som endast närs av månens ljus.

Det snöar lite lätt och några små iskristaller når min mun och den obefintliga smaken av himlavatten sprids mellan mina smaklökar.

Tystnaden är slående och jag hör endast ljudet från mina egna skor som klyver snön med ett isande frasigt knarr när mina ben för mig framåt på den snöbelagda marken.

Med rask takt kommer stigningen mot toppen allt närmare. Vänder mig plötsligt om när jag tycker mig höra en gren brytas snett bakom mig. Avfärdar det snabbt som inbillning men ökar ändå på stegen rent omedvetet.

Pustande och något svettig når jag utsiktsplatsen och stannar upp en stund för att suga åt mig av den fantastiska vyn - som görs möjlig av den gnistrande stjärnhimlen - över Ångermanälven och dess kringliggande natur. Tar några djupa andetag och fortsätter framåt.

På väg utför sluttningen kan jag inte låta bli att förundras över hur man lyckas balansera stenarna i alla dessa omöjliga stenhögar som står uppställda längs stråket. Tänker tyst hur man skulle kunna ha sån balans i sig själv och hur omöjligt jag tycker det är också.

Jag närmar mig nu slottet Snöfrid och solen börjar långsamt stiga i öster ovanför berg och trädtoppar. Känner riktigt glädjeruset över att få vara med om gåvan som ytterligare en dag för med sig och över det känner jag en stor tacksamhet.