Människan älskar att äta. Varje lunch vid halv tolv börjar spänningen.
Vad ska alla äta idag? Ska man micra upp sin matlåda eller är det flera som ska ut och köa på lunchrestaurangen? Kanske är det något riktigt gott på stan i dag som inte bör missas. Raggmunk eller plejcskaviska, gräddsåspasta med strimlad biff eller sockerstinn sushi.

På restaurangen tornar människor upp sig framför kassan, ingår det kaka till kaffet? Får man ta obegränsade mängder smör till mackan? Fanns det inga ananasskivor på salladsbuffén?
Nä, det var dåligt! I morgon går vi till lunchstället Svål Späck och Ister istället, där får man minsann hjärtinfarkt och diabetes utan extra kostnad- varje vardag!

Under en halvtimme trycks det ner mer salt, smör, socker och olja än man vill veta. Efter ytterligare en halvtimme, tillbaka på kontoret, påminner sig maten som nu trycker på åt andra hållet. Alla timmars förberedelser och tillagning, stressen över att köa för maten och hitta rätt bord med rätt kollegor och kaffe därtill har nu passerat systemet i lite för snabb takt och dumpas på arbetsplatsen under spolande vatten och pappersfull toastol. Eller så hålls det inne tills dagens slut då man under tarmvridningar åker hem och lägger av sig vikten, bara för att genast sätta igång med hemmets matlgning.

Att arbeta på lunchrestaurang får mig att avsky mat och hur den behandlas.
Jag ser såserna skapas under strålen av tio liter matolja. Jag ser mängder av undermålig fisk eller kyckling levereras och stupa i grytor med litervis grädde, socker, salt till förbannelse och andra aromathöjande kryddor. Jag ser köttbitar bankas till oigenkännlighet och serveras till människor utan betänkligheter och utan ifrågasättande, från endera håll.
Jag ser en sörja av matrester som förflyttar sig från kantiner till tallrikar, genom människornas munnars malande, tarmarnas slingrande och avföringens sega lämning i porslinshons vatten.
Överflödet som slängs varje dag kl 15.00 eller som samlas ihop för att kylas ned och sedan än en gång hamna på salladsbuffén under tre timmar i rumstemperatur och hundra personers grävande med fingrar och skedar.

Vi har tappat respekten för vår föda och vi lever i den snuskigaste av välfärdsvärldar. Själv väljer jag att stundom äta mig igenom hela kvällar. Den ena knäckemackan följs av den andra och grytor som skulle räcka flera dagar tar slut på några timmar. Äckelkänslor och skam som följd på frosseriets njutning.
Andra gånger glömmer jag bort maten. Väljer bort den. Njuter av känslan att inte vara slav under hunger eller beroende. Väljer att vara en lätt varelse som inte dukar under för igentäppta artärer eller vridande kladdiga tarmars kamp.
Bryderiet över att människan överlever trots sådat överflöd av varor som stoppas i kroppen när allt man egentligen behöver är bränsle.