Det hårda och kalla golvet mot min kropp leder bort smärtan ur mitt värkande bröst, mitt kvävda, ångesttyngda och oroliga bröst där ett kallnande hjärta skenar, flämtar för att hålla livsrytmen igång. Pulsen slår hårt, som hammare mot järn, oregelbundet i artär och ven. Ljudet ekar mellan skallbenen, värker, bankar nästan hål i tinningarna.

Paniken gror i magtrakten, dit golvet tvingar mig förflytta andetaget. Mina händer är melerade och fingrarna grå av syrebristen. Andetagen svider, hela min kropp skriker efter luft, men ångesten har tvingat rören i kramp. Minnena skaver i mitt sirapssega tankeöversvämmade huvud. Min kropp värker, min själ är döende. Jag är avtrubbad, mina sinnen är långsamma och tankeverksamheten grötig.

Stereohögtalarna kräks ut kärleksballader på repeat. Inget vidare bra val av musik just nu, men jag har inte orken att resa mig och trycka in off-knappen. Det är som att känslorna färdas i blodet – när jag reser mig känns det som om något stryper mig inifrån, biter mig och hugger tag i mina inälvor, och smärtorna får mig att vilja kräkas. Jag är rädd för att kräkas, jag är rädd för att kvävas i mina egna spyor, jag är rädd för att dö, rädd för mörkret. Jag är rädd för mig själv.

Golvet är barmhärtigt på det viset att det leder bort den inre smärtan, golvet kyler mig och söver mig. I sängvärmen finns bara minnen, men på golvet i sin plana råhet finns inga känslor. Inte mer än korkmattan, betongen och armeringsjärn. Kylan tröstar mig, håller inne den begynnande panikattackens brinnande inferno.

Normala mänskliga funktioner som hunger och törst har övergivit mig för länge sedan. Jag kommer inte ihåg när jag senast åt eller drack. Det har med min rädsla inför att spy att göra, jag känner en begynnande panik bara jag ägnar ett uns av min tröga tankeverksamhet åt ämnet äta.

Jag går in i något slags kräldjursliknande tillstånd, lever som en daggmask på solstekt asfalt i väntan på att torka och tyna bort. Håglösheten drar ner mig i ett väglöst drömlöst mörker där inget syre eller ljus finns. Sakta kväver det mig, och jag seglar in i ett ingenting, en tung men befriande slummer. Äntligen, fri från tankar, fri från känslor. Fri från världen.